Sök

Vatican News
Påven Franciskus vid den allmänna audiensen 12 februari 2020 Påven Franciskus vid den allmänna audiensen 12 februari 2020  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Saligprisningarna 3. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade (Matt 5:4)

Om man gråter över det onda man gjort är det en Guds välsignelse! Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 12 februari, då han fortsatte sina funderingar över saligprisningarna i Matteusevangeliets femte kapitel. Katekesen presenteras här av Olle Brandt.

Vi har påbörjat en resa genom saligprisningarna, och idag stannar vi upp inför den andra: Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.

På det grekiska språk som evangeliet är skrivet på uttrycks denna saligprisning med ett aktivt verb: “de som sörjer”. De sörjer, det kommer inifrån. Det är en inställning som har blivit central i den kristna andligheten och som ökenfäderna, historiens första munkar, kallade “penthos”, en inre smärta som öppnar oss för en relation till Herren och till vår nästa: för en förnyad relation till Herren och till vår nästa.

Lyssna på katekesen här

I bibeln kan denna sorg ta sig två uttryck: det första är för någon annans död eller lidande. Det andra är när man gråter över synden – över sin egen synd -, när hjärtat blöder för att man har skymfat Gud och nästan.

Det handlar alltså om att älska nästan så mycket att vi binder oss till honom eller henne och delar hans eller hennes smärta. Det finns människor som håller avståndet, som tar ett steg tillbaka; men det är tvärtom viktigt att de andra bryter sig in i vårt hjärta.

Jag har ofta talat om tårarnas gåva, och om hur dyrbar den är. Kan man älska på ett kyligt sätt? Kan man älska av ren plikt? Det kan man förstås inte. Det finns sörjande som behöver tröstas, men ibland finns det också tröstade som behöver sörja, som behöver väckas, som har ett hjärta av sten och som har glömt hur man gråter. Ibland måste man väcka människor som inte förmår bli rörda inför andras lidande.

Sorgen är en bitter väg, men den kan hjälpa oss att öppna ögonen inför livet och varje människas okränkbara och oersättliga värde, och i det ögonblicket inser vi hur kort tiden är.

Det finns också en annan innebörd i denna motsägelsefulla saligförklaring: att gråta över synden.

Här måste vi skilja på olika saker. Det finns människor som blir arga för att de har gjort fel. Men det är högmod. Men det finns också människor som gråter över det onda de gjort, över det goda de underlåtit att göra, över att ha svikit relationen till Gud. Detta är att gråta över att man inte har älskat, för att man bryr sig om andra människors liv. Här gråter man för att man inte lever upp till Herren som älskar oss så högt, och man är ledsen över det goda man inte har gjort: detta är innebörden i synden. Dessa människor säger: ”Jag har sårat den jag älskar”, och det gör så ont i dem att de gråter. Om dessa tårar kommer är det en Guds välsignelse!

Det handlar alltså om att ta itu med sina egna misstag; svårt, men livsviktigt. Låt oss tänka på när Petrus gråter, vilket leder honom till en ny och mycket sannare kärlek: det är tårar som renar, som förnyar. Petrus såg på Jesus och grät: hans hjärta förnyades. Till skillnad från Judas, som inte accepterade att han hade gjort fel. Den stackaren tog livet av sig. Att förstå synden är en Guds gåva, det är den Heliga Andens verk. På egen hand kan vi inte förstå synden. Det är en nåd som vi måste be om. Herre, låt mig förstå det onda som jag har gjort eller som jag kan göra. Detta är en mycket stor gåva, och efter att ha förstått detta, kommer ångerns tårar.

En av de första munkarna, Efraim syriern, säger att ett anlete som tvättats rent av tårar är outsägligt vackert (jfr ”Asketiskt tal”). Ångerns skönhet, gråtens skönhet, förkrosselsens skönhet! Som alltid kommer det kristna livet till sitt bästa uttryck i barmhärtigheten. Vis och salig är den som tar emot den smärta som är förbunden med kärleken, för den skall få ta emot den Heliga Andens tröst, som är ömheten hos Gud som förlåter och rättar. Gud förlåter alltid: låt oss inte glömma det. Gud förlåter alltid, också de fulaste synder, alltid. Problemet är i oss, vi som tröttnar på att be om förlåtelse, vi låser in oss i oss själva och ber inte om förlåtelse. Detta är problemet: men han är alltid där, redo att förlåta.

Om vi alltid minns att Gud “inte handlar mot oss som vi förtjänat, han ger oss inte våra synders lön (jfr Ps 103:10), då lever vi i barmhärtighet och medlidande, och då träder kärleken fram i oss. Må Herren låta oss älska i överflöd, att älska med ett leende, med närhet, med tjänande, och också med tårar.

15 februari 2020, 12:38