Påven Franciskus, 50 år som präst i Guds och Hans folks tjänst

Katarina Agorelius – Vatikanstaten

För 50 år sedan, 13 december 1969, prästvigdes Jorge Mario Bergoglio, fyra dagar innan hans 33-årsdag. Han fick sin kallelse 21 september 1953, på aposteln Matteus dag – tullindrivaren som Jesus omvände – då han under bikt djupt upplevde Guds barmhärtighet.

Gudomlig barmhärtighet

Det är just den gudomliga barmhärtigheten som karaktäriserar hans prästerskap och han uppmanar alla präster att tyst lämna allt för att engagera sig i församlingens vardagsliv. Enligt påven ska prästen, liksom den Gode herden, vara en barmhärtighetens och medlidandets man och stå nära sitt folk och i allas tjänst. Påven talar om att det finns så många personer som är skadade och att präster barmhärtigt måste stå nära dessa. Det handlar om allt från skador på grund av fattigdom till dem som kommer av världens illusioner, men även de skador som skandaler inom kyrkan själv har åsamkat.

Påven talar om att prästen ska fokusera livet på Kristus och inte sig själv och påminner om att han varje dag i eukaristin finner sin identitet då han säger orden: ”Detta är min kropp som blir offrad för er”. Påven påminner också om att eukaristin inte är en belöning till dem som är perfekta, utan en generös bot och näring för de svaga.

Biktens mission ska bevara den friska moralläran och barmhärtigheten – påminner påven - och följa den barmhärtiga samarierns exempel och ha medlidande, medlidande som är Kristus hjärta.

Kärlekens revolutionerande kraft

Prästen är först och främst en bönens man, säger påven, och att närheten till Jesus skapar en sann nästankärlek. Han påminner ofta om att den Onde finns och att han är en slug lögnare och bedragare. Påven uppmanar de troende att be Rosenkransen varje dag, hans favoritbön, och särskilt i vår tid för att skydda kyrkan mot den Ondes attacker – ”att se Maria är att återgå till tron på ömhetens och kärlekens revolutionerande kraft”.

Kyrkan ska verka för rättvisan och ha inflytande i det sociala och nationella livet skriver påven om i Evangelii Gaudium 183 - Guds rike börjar här på jorden och det är här vi möter Jesus i fattiga, sjuka, främlingar och intagna och vi kommer att dömas efter vår nästankärlek.

Prövningar

Påven dömer tydligt övergrepp som har utförts av präster och står alltid nära offren. Han tänker även mycket på de många duktiga präster som sonar för brott de inte har utfört och tackar dem som verkar där de utsätts för faror: Herren renar sin brud och konverterar alla till sig. Han låter oss uppleva prövningar för att vi ska förstå att utan Honom är vi stoft.

Präster ska i svåra stunder minnas det första mötet med Jesus, säger påven, för att tända den elden på nytt och föra den vidare till bröder och systrar – en eld som ger en mild glädje som inte skjuter bort smärtan.

Påven tänker ofta på det som han kallar en god trötthet som präster kan bära på. Han ber för dem och återigen särskilt dem som tjänar på farliga platser, men också avlägsna, och understryker att endast kärleken ger vila.

Korta och väl förberedda predikningar

Predikningar ska vara korta och väl förberedda säger påven, för att orden ska tända en eld i de troendes bröst. Påven har skrivit: En positiv predikan ger alltid hopp och ser framtiden an och lämnar oss inte instängda i negativa tankar. Han understryker ‘kerygmans’ grundläggande roll: Jesus Kristus älskar dig och lever vid din sida för att upplysa, stärka och befria dig.

Humor är en viktig del i prästens liv, påminner påven, för att glädje skapar broderskap och är upplyftande. Humor är mänskligt men står samtidigt mycket nära Guds nåd och är ett tecken på stor andlig mognad, som kommer av den Helige Anden.

Herdar med Guds hjärta

Påven Franciskus ber präster att alltid stå sitt folk nära, men han ber även de troende att stödja prästerna: Kära troende! Stå nära era präster med ömhet och bön för att de alltid ska vara herdar med Guds hjärta.