Sök

Vatican News
Pater Cantalamessa predikar för påven och kurian i kapellet Mater Redemptoris Pater Cantalamessa predikar för påven och kurian i kapellet Mater Redemptoris   (Vatican Media)

Cantalamessa: Kyrkans dogmatiska tro ger en vidvinkel till vår subjektiva tro

Påvens hovpredikant pater Cantalamessa, inledde på fredagen sin serie adventspredikningar i kapellet Mater Redemptoris i det Apostoliska palatset. Påven närvarade liksom övriga medlemmar i den romerska kurian.

Det är Bebådelsens Maria som var huvudpersonen i pater Raniero Cantalamessas första adventspredikan i år. Maria upplevde advent i sitt kött, sa han. Hon vet vad det betyder att vänta, och hon kan hjälpa oss att vänta, i existentiell bemärkelse, på att vår Frälsare kommer.

Trons betydelse

Maria är den första som trodde utan att ännu ha sett. Hon säger sitt ja till Gud. Denna hennes trosakt kommer ur den Helige Andes nåd. Den stora skaran av troende som utgör kyrkan, följer i kölvattnet av Marias tro. Att följa hennes spår är att förstå att tron är grunden för allt, det första och viktigaste goda verket att utföra. Nåden kan i själva verket inte fungera om den inte finner tron som tar emot den.

Nåden och tron: de är de två frälsningspelarna. Det är de två fötterna att vandra med eller de två vingarna att flyga med. Men det handlar inte om två parallella saker, som om nåden kommer från Gud och tron kommer från oss - frälsningen beror i lika delar på Gud och oss.

Marias tro

Aspekterna av Marias tro, betonade pater Cantalamessa, kan hjälpa dagens kyrka att tro mer fullständigt. Hennes troshandling är personlig, unik, oupprepbar. Hon litade på Gud och anförtrodde sig helt och hållet till honom. En subjektiv tro, i relationen mellan två personer. Hennes tro lade accenten på tron, snarare än på saker att tro på. Men Marias tro är också extremt objektiv. Maria tror inte på en subjektiv, personlig Gud som bara avslöjar sig för henne i hemlighet. Istället tror hon på fädernas gud, på hennes folks Gud.

Det räcker inte med en subjektiv tro, med vilken man överlämnar sig till Gud i djupet av sitt eget samvete. På det sättet är det lätt att reducera Gud till egna mått. Detta händer när man gör sig sin egen idé om Gud, baserad på sin egen personliga tolkning av Bibeln eller på en tolkning en liten grupp har och som riskerar att bli fanatisk, där man inte inser att den oöverträffliga tilliten till Gud inte är något annat än ett orubbligt självförtroende.

Men det räcker inte heller med endast en objektiv eller dogmatisk tro, utan den intima, personliga kontakten med Gud. Då blir det lätt en död tro, med en institutionell mellanhand – en tro som kollapsar så snart tilliten till institutionen, kyrkan, krisar.

Kyrkans tro är vidvinkeln

Därför räcker alltså inte en tro som endast är subjektiv eller som endast är objektiv. Vi måste tro personligen, men i kyrkan; tro i kyrkan, men personligen, förklarar Cantalamessa.

Kyrkans dogmatiska tro, hämmar inte den personliga trosbekännelsen och spontaniteten i tron, utan bevarar den snarare och tillåter oss att känna till och omfamna en oerhört större Gud än den min begränsade erfarenhet ger mig. Kyrkans tro är som den vidvinkeln som gör att vi kan fånga och fotografera, ett mycket vidare panorama än ett enkelt objektiv.

Maria öppnade trons spår i världen. Låt oss följa som i kölvattnet av ett fartyg.  Vi tror också att det som uppenbarade sig i henne även uppenbaras i oss. Låt oss åberopa Jungfru Maria med titeln Virgo fidelis: Troende Jungfru, be för oss!

06 december 2019, 15:27