Sök

Vatican News

Påven helgonförklarar 5 saliga – ”Tron leder oss till att tacka"

På söndagen fick kyrkan 5 nya helgon. Under mässan på Petersplatsen helgonförklarade påven Franciskus en man, kardinal Henry Newman, tre gudsvigda kvinnor, Giuseppina Vannini, Mariam Theresia Chiramel Mankidiyan, Dolce Lopez Pontes och en lekman, Marguerite Bays. Påven beskrev hur deras trosresa hade kulminerat i tacksamhet till Herren.

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Från tidig morgon ekade Peterskyrkans klockor över staden, medan Petersplatsen sakta fylldes av pilgrimer från hela världen. Bara från Storbritannien hade närmare 30 000 pilgrimer kommit för att delta vid helgonförklaringen av det första engelska helgonet i modern tid, oratorianen kardinal Newman.

Påvens predikan

Hela påvens predikan vid helgonförklaringen:

"Din tro har räddat dig" (Luk 17,19). Dagens evangelium visar oss trons väg, och pekar med dessa ord på målet. Vi ser trosresan i tre etapper – de spetälska som blir renade, prisar Gud, de går och tackar.

Prisa Gud

Först av allt, de prisade Gud. Spetälska var ett fruktansvärt tillstånd, inte bara på grund av sjukdomen, som fortfarande är utbredd och måste bekämpas, utan för den sociala marginalisering den medförde.

Vid Jesu tid ansågs de vara orena, och därför isolerades de. De skulle bo för sig själva och ha sin bostad utanför lägret (se 3 Mos13,46). Vi ser att när de går mot Jesus "stannar de på avstånd" (se Luk 17:12). Men trots sitt tillstånd, åberopar de Jesus, läser vi i evangeliet, ”de ropade” (v. 13). De låter sig inte förlamas av människornas marginalisering, utan ropar till Gud, som inte utesluter någon. Det är så som avstånd förkortas; det är så här man reser sig ur ensamhet - genom att inte sluta sig i sig själv och i sin uppgivenhet; att inte tänka på vad andra tycker utan att man åberopar Herren, eftersom Herren hör de ensamma som gråter.

Vi behöver alla renas

Liksom de spetälska behöver vi alla också renas. Vi måste renas från vår misstro på oss själva, på livet, på framtiden. Vi måste renas från våra många rädslor; från de laster som vi är slavar under; från vår isolering och dåliga vanor. Läka från vårt spelberoende, från vår pengalust, vårt beroende av mobiltelefoner och andras bekräftelse. Herren befriar och rena våra hjärtan, om vi åberopar honom, och säger till honom: "Herre, jag tror att du kan rena mig. Läk mig Herre, från min isolering. Jesus befria mig från ondskan och rädslan".

Människor i behov åberopar Jesus

De spetälska är de första som åkallar Jesu namn i detta evangelium. Sen kommer även en blind man och en förbrytare på korset att göra det. Det är behövande människor åberopar Jesu namn, som betyder Gud räddar. De ropar Guds namn, direkt och spontant. Att ropa ett namn är ett tecken på förtroende, och Herren tycker om det. Tron växer med en tillitsfull åkallelse. Vi vänder oss till Jesus som de vi är, med ett öppet hjärta, utan att dölja vårt elände. Låt oss åberopa Jesu namn med tillit varje dag: Gud räddar. Låt oss upprepa det: det är att be. Och bön är dörren till tron, bön är hjärtats medicin.

Att gå

Att är den andra etappen. Dagens korta evangelium visar på ett dussin verb som beskriver rörelse. Det som är slående är framför allt det faktum att de spetälska inte botas när de står stilla inför Jesus, utan efteråt när de går: ”Medan de var på väg blev de rena”, läser vi (v. 14). De botas på väg till Jerusalem, det vill säga medan de går mot en uppförsbacke. Det är under livets resa som man renas, en stig som ofta är uppför, eftersom den leder uppåt.

Tron kräver en resa - att vi går ut. Att lämna våra bekväma säkerheter gör underverk, våra trygga hamnar och ombonade hem. Tro ökar när livet blir en gåva och den växer när vi tar risker. Tron fortsätter framåt med vår tillit till Gud. Den rör sig med ödmjuka och konkreta steg, som de steg de spetälska tog på väg mot badet i Jordanfloden som Naaman, i den första läsningen (se 2 Kung 5, 14-17). Det gäller oss också: att fortsätta framåt med ödmjuk och konkret kärlek, med dagligt tålamod – framåt medan vi åkallar Jesus.

Trons vandring är alltid i gemenskap

Det finns en annan intressant aspekt på de spetälskas resa: de rör sig tillsammans. "De gick" och "de renades", läser vi i evangeliet (v. 14). Alltid i plural: trons vandring sker i gemenskap, aldrig ensam. Men när de 10 har helats, går nio sin väg och bara en vänder tillbaka för att tacka Gud. Jesus uttrycker då sin bitterhet: "Och var är de nio andra?" (V. 17).

Vi svarar för våra avlägsna trossyskon

Det verkar nästan som om han ber den som återvände stå till svars för de andra nio. Och detta är vår sanna uppgift här samlade för "eukaristin", det vill säga för att tacka. Det är vår uppgift att ta hand om de som slutat gå, om de som har gått vilse. Vi är våra avlägsna syskons vårdnadshavare. Vi är här i förbön för dem, vi ansvarar för dem och kallade att stå till svars för dem, att ta hand om dem. Vill du växa i tron? Ta hand om en avlägsen bror, en avlägsen syster.

Att tacka

Åkalla, gå och slutligen den sista etappen, att tacka. Endast den som tackar säger Jesus: "Din tro har räddat dig" (v. 19). Han är inte bara renad, utan räddad. Detta lär oss att målet inte är att bli frisk, utan frälst. Målet är inte att ha det bra, utan att möta Jesus. Frälsningen är inte att dricka ett glas vatten, för att hålla sig i form. Frälsningen är att gå till källan, som är Jesus. Han ensam befriar oss från det onda och renar hjärtat. Det är bara mötet med honom som räddar oss, och gör livet vackert i sin fullhet. När vi träffar Jesus föds vårt "tack" spontant, eftersom vi upptäcker det viktigaste i livet. Det viktigaste är inte att ta emot nåd, eller att problem löses – det viktiga är att omfamna livets Herre.

Trons resa kulminerar i tacksamhet

Det är vackert att se att den renade mannen, som var en samarit, uttrycker glädje med hela sig själv: han prisar Gud med hög röst, han kastar sig till marken och tackar (se verserna 15-16). Kulmen för trons resa är att leva i tacksamhet. Och vi bör fråga oss själva: vi som är troende, lever vi som om dagarna vore en börda att genomlida eller som en el lovsång att offra? Förblir vi centrerade i oss själva i väntan på nästa nåd eller finner vi vår glädje i att tacka?

När vi tackar, då når vi Fadern som häller den Helige Ande över oss. Att tacka är inte en fråga om artighet och etikett, det är en fråga om tro. Ett hjärta som tackar förblir ungt. Att säga "tack, Herre" när du vaknar på morgonen och innan du lägger dig, är motgiftet mot hjärtats åldrande. Samma sak i familjen, makarna emellan: kom ihåg att säga tack. Tack är det enklaste och det mest välgörande ordet.

Låt oss vara milda ljus

Åberopa, gå och tacka. I dag tackar vi Herren för de nya helgonen som har vandrat i tro och vars förbön vi nu åberopar. Tre av dem är ordenssystrar och visar oss att det gudsvigda livet är kärlekens väg till världens existentiella periferier. Sankta Marguerite Bays var en sömmerska. Hon avslöjar för oss kraften i enkel bön, kontinuerligt tålamod och tyst uppoffring: genom detta lät Herren henne leva i Påskens glädje. Det är det dagliga livets helighet, som den helige kardinal Newman talar om, när han sa: "Den kristne har en djup, tyst, dold frid som världen inte ser. [...] Den kristne är glad, lugn, god, älskvärd, artig, oskuldsfull, blygsam; inga anspråk eller krav, [...] den kristnes beteende är så långt från att framhäva sig själv, eller självutmärkelse, att denne vid första anblicken lätt kan tas för en vanlig person"(Parochial and Plain Sermons, V, 5). Vi ber Herren om att få vara så här, "milda ljus" i världens mörker. Jesus, "stanna hos oss så att vi börja lysa som du lyser, att lysa genom att vara ett ljus för andra" (Meditations on Christian Doctrine, VII, 3). Amen.

13 oktober 2019, 12:45