Sök

Påven Franciskus, allmänna audiensen 25 september 2019 Påven Franciskus, allmänna audiensen 25 september 2019 

Hela påvens katekes - Apostlagärningarna 9. Stefanos “fylld av helig ande”

190925 Apostlagärningarna 9. Stefanos “fylld av helig ande” (Apg 7:55) mellan diakonia och martyria. Kyrkan är idag rik på martyrer, den vattnas av deras blod som är ”utsäde till nya kristna” Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 25 september då han fortsatte reflektera över Apostlagärningarna. Katekesen presentas av Olle Brandt.

Genom Apostlagärningarna fortsätter vi att följa evangeliets resa genom världen. Dess författare, Lukas, beskriver med realism både hur denna resa var fruktbar och hur det uppstod olika problem i den kristna gemenskapen. Redan från början har det alltid funnits problem. Hur gör man för att harmonisera de olikheter som samlever i dess inre utan att det leder till stridigheter och splittringar?

Lyssna på katekesen här

Gemenskapen tog inte bara emot judar utan också greker, alltså ickejudar, med en annan kultur och temperament och med en annan religion. Idag skulle vi kalla dem ”hedningar”. Och de togs emot. Denna samvaro skapar en bräcklig jämvikt. Inför svårigheterna kommer “ogräset” fram, och vilket är det värsta ogräset som förstör en gemenskap? Baktal och skvaller; grekerna klagar över att gemenskapen inte brydde sig tillräckligt om deras änkor.

Apostlarna inleder en process av urskiljning som består i att studera svårigheterna och tillsammans söka efter lösningar. De finner en utväg som består i att dela upp olika uppgifter för att hela kyrkans kropp skall kunna växa i frid och för att inte försumma evangeliets ”lopp” men inte heller omsorgen om de fattigaste medlemmarna.

Apostlarna blir allt mer medvetna om att deras huvudsakliga uppgift är att be och förkunna Guds ord: att be och förkunna evangeliet; och de löser frågan genom att inrätta en grupp av “sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet” (Apg 6:3), som tar emot handpåläggning och får ordna med måltider. Diakonerna inrättas för detta, för att tjäna. I kyrkan är inte diakonen en andraklassens präst, han är något annat; inte för altaret, utan för att tjäna. Han är tjänstens väktare i kyrkan. När en diakon är alltför mån om att gå upp till altaret gör han fel. Det är inte hans väg. Denna harmoni mellan att tjäna ordet och att tjäna omsorgen om nästan är jästen som låter kyrkans kropp växa.

Och så inrättar apostlarna sju diakoner, och bland dessa sju diakoner framträder Stefanos och Filippos på ett särskilt sätt. Stefanos evangeliserar med kraft och parresia, men hans ord stöter på hårt motstånd. När hans motståndare inte finner något annat sätt för att göra så att han slutar, vad gör de då? De väljer den fegaste lösningen för att förinta en människa, förtal och falskt vittnesbörd. Och vi vet att förtal alltid dödar. Denna “djävulska cancer”, som föds av viljan att förstöra en människas rykte, angriper också resten av kyrkans kropp och skadar den allvarligt när folk sluter sig samman för att förtala någon, på grund av egenintresse eller för att dölja sina egna tillkortakommanden.

Han leds till rådet och anklagas av falska vittnen – detsamma hade man gjort med Jesus och detsamma skall man göra med alla martyrer genom falska vittnebörd och förtal – och där förkunnar Stefanos en tolkning av den bibliska historien som kretsar kring Kristus, för att försvara sig. Jesu påsk, hans död och upppståndelse är nyckeln till hela förbundets historia. Inför denna överflödande gudomliga gåva fördömer Stefanos modigt hyckleriet med vilket man behandlat profeterna och Kristus själv. Och han påminner dem om historien och säger: “Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom” (Apg 7:52). Han använder inga halvmesyrer utan talar klartext, han säger sanningen.

Det leder till en våldsam reaktion från åhörarna, och Stefanos döms till döden, till att stenas. Men han visar vilket stoff en Kristi lärjunge är gjord av. Han söker inga undanflykter, han vädjar inte till mäktiga människor som kan rädda honom, utan han överlämnar sitt liv i Herrens händer, och Stefanos bön i den stunden är vacker: “Herre Jesus, ta emot min ande” (Apg 7:59) – och han dör som Guds son medan han förlåter: “Herre, ställ dem inte till svars för denna synd” (Apg 7:60).

Dessa Stefanos ord lär oss att det inte är vackra ord som visar att vi är Guds barn, utan det är bara om vi överlämnar vårt liv i Faderns händer och förlåter dem som skymfar oss som vi visar kvaliten på vår tro.

Idag finns det fler martyrer än i början av kyrkans liv, och martyrerna är överallt. Kyrkan är idag rik på martyrer, den vattnas av deras blod som är ”utsäde till nya kristna” (Tertullianus, Apologeticum 50.3) och garanterar att Guds folk skall växa och bära frukt. Martyrerna är inga fromma helgonbilder utan män och kvinnor av kött och blod som – som Johannes Uppenbarelse säger -  “har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod” (7,14). De är de verkliga segrarna. Också vi ber Herren att martyrerna igår och idag skall lära oss att leva ett fullödigt liv och ta emot martyriet i vardagens trohet mot evangeliet och i Kristuslikhet.

05 oktober 2019, 12:00