Cerca

Vatican News
Allmänna audiensen 7 augusti 2019 Allmänna audiensen 7 augusti 2019  (Vatican Media )

Hela påvens katekes - Apostlagärningarna 5: “I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!”

Apostlagärningarna berättar om hur Petrus och Johannes räcker fram sin hand till en lam man, hjälper honom att resa sig och botar honom. Så gör Jesus med oss alla. Låt oss tänka på detta när vi hamnar i svåra stunder, i stunder av synd, i stunder av sorg. Där är Jesus och säger till oss: ”Se på mig, jag är här”! Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 7 augusti, då han fortsatte reflektera över Apostlagärningarna. Katekesen presenteras av Olle Brandt.

I Apostlagärningarna anförtros förkunnelsen av evangeliet inte bara åt ord utan också åt konkreta gärningar som vittnar om att förkunnelsen är sann. Det handlar om “under och tecken” (Apg 2:43) som sker genom apostlarnas gärningar, bekräftar deras ord och visar att de handlar i Kristi namn. Apostlarna ber och Kristus verkar, “bistår dem” och bekräftar Ordet med de tecken som åtföljer det (Mark 16:20). Alla dessa tecken och under som apostlarna gjorde visade att Jesus var Gud.

Lyssna på katekesen här

Idag står vi inför den första helandeberättelsen, inför ett under, som är den första helandeberättelsen i Apostlagärningarna. Den har ett klart missionerande syfte, nämligen att väcka tron. Petrus och Johannes går till templet för att be, på den plats som är mittpunkten för Israels troserfarenhet och som de första kristna ännu har ett starkt band till. De första kristna bad i templet i Jerusalem. Lukas antecknar den exakta tidpunkten: tre på eftermiddagen, då brännoffret bars fram som ett tecken på folkets gemenskap med sin Gud; och på samma timme då Kristus dog efter att ha burit fram sig själv som ett offer “en gång för alla” (Heb 9:12; 10:10). Och vid ingången till templet som kallades ”sköna porten” ser de en tiggare, en man som varit lam från födseln. Varför satt han vid porten, den där mannen? Därför att den mosaiska lagen (jfr 3 Mos 21:18) slog fast att inga offer fick bäras fram av den som hade något lyte eller var vanskapt, för man menade att det var följden av en synd. Låt oss minnas att inför en som var blind från födseln frågade folket Jesus: “vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” (Joh 9:2). Enligt denna mentalitet var det alltid en synd som låg bakom varje lyte. Och med tiden förbjöd man dem till och med att gå in i templet. Den lame är en symbol för alla dem som utesluts av samhället och tigger som han gjorde varje dag. Han fick inte gå in, men han satt vid porten. Då händer något oförutsett: Petrus och Johannes kommer, och de börjar utväxla blickar. Den lame ser på dem för att be om en allmosa, medan apostlarna ser på honom för att uppmana honom att se på dem på ett annat sätt, för att få ta emot en annan gåva. Den lame ser på dem och Petrus säger: “Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” (Apg 3:6). Apostlarna har upprättat en relation, för det är så som Gud vill visa sig, i en relation, i dialog, i uppenbarelser, alltid med hjärtats inspiration: de är Guds relationer till oss; genom ett verkligt möte mellan människor, som enbart kan äga rum i kärleken.

Templet var inte bara ett religiöst centrum utan också en plats för ekonomiska och finansiära affärer. Det var något som profeterna och Jesus själv hade kritiserat upprepade gånger (jfr Luk 19:45-46). Det är något jag ofta tänker på när jag ser församlingar där man menar att pengarna är viktigare än sakramenten! En fattig kyrka: låt oss be Herren om detta. När den där tiggaren mötte apostlarna fann han inga pengar men han fann det namn som räddar människan: nazarèn Jesus Kristus. Petrus åkallar Jesu namn och befaller den lame att resa sig upp, i de levandes ställning, han rör vid denne sjuke, han tar honom i handen och lyfter upp honom, en gest där kyrkofadern Johannes Chrysostomos ser ”en bild av uppståndelsen” (Homelior om Apostlagärningarna, 8). Och här ser vi ett porträtt av kyrkan, som ser en människa i nöd och inte blundar, som förmår se mänskligheten i ögonen för att skapa betydelsefulla relationer, broar av vänskap och solidaritet i stället för barriärer. Här ser vi anletet hos ”en kyrka utan gränser som ser på sig själv som en moder för alla” (Evangelii gaudium, 210), som förmår ta människors hand och hjälpa dem att resa sig, att göra så att människor blir friska, lyckliga, möter Gud. Det handlar om ”konsten att vägleda” som kännetecknas av känsligheten med vilken man närmar sig ”den andres heliga mark”. Tempot i vägledningen måste vara stabilt och uppmuntrande, och återspegla vår närhet och vår barmhärtiga blick som också helar, befriar och uppmuntrar till växt i ett kristet liv” (ibid., 169). Och detta gör dessa bägge apostlar med den lame: de ser honom, de säger ”se på oss”, de räcker fram sin hand, de hjälper honom att resa sig och botar honom. Så gör Jesus med oss alla. Låt oss tänka på detta när vi hamnar i svåra stunder, i stunder av synd, i stunder av sorg. Där är Jesus och säger till oss: ”Se på mig, jag är här”! Låt oss ta Jesu hand så att han kan hjälpa oss att resa oss upp.

Petrus och Johannes lär oss att inte förlita oss på medlen, som förvisso kan vara användbara, utan på den sanna rikedomen som är relationen till den uppståndne. Som aposteln Paulus skulle säga är vi “fattiga men gör många rika, vi har ingenting men äger allt” (jfr 2 Kor 6:10). Allt vi har är evangeliet, som visar makten hos Jesu namn som utför under.

Och vi – var och en av oss – vad har vi? Vilken är vår rikedom, vilken är vår skatt? Med vad kan vi göra andra rika? Låt oss be Fadern att ge oss ett minne som med tacksamhet minns hans kärleks välgärningar i vårt liv, för att ge alla ett vittnesbörd om lovprisning och tacksamhet. Vi får inte glömma: alltid sträcka fram en hand för hjälpa den andre att resa sig; det är Jesu hand som genom vår hjälper andra att resa sig.

24 augusti 2019, 12:03