Påven vid angelus: Be i direkt dialog med Herren

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Påven Franciskus talade i sin katekes innan angelusbönen på söndagen om när Jesus lärde sina lärjungar att be Herrens bön. Han bad alla pilgrimer som hade samlats på Petersplatsen, om att be just som Jesus och gå in i en personlig relation med Gud. Här följer påvens ord på svenska:

"Kära bröder och systrar, goddag!

På dagens evangeliesida (jfr Luk 11:1-13), berättar Lukas om omständigheterna då Jesus lär ut “Fader vår”. De, lärjungarna, kan redan be och recitera den judiska traditionens formler, men de vill också uppleva samma “kvalitet” som Jesus bön är av. För att de konstaterar att bönen är en grundläggande dimension i deras Mästares liv – alla hans handlingar av vikt karakteriseras just av långa bönepauser. Dessutom fascineras de av att se, att Han inte ber som den tidens andra mästare - hans bön är ett personligt band med Fadern, så till den grad att de vill delta i dessa stunder av enhet med Gud, för att helt och hållet njuta av sötman.

Så en dag väntar de på en avskild plats på att Jesus avslutar sin bön och sedan ber dem: «Herre, lär oss att be» (vers 1). Som svar på lärjungarnas tydliga fråga, ger inte Jesus en abstrakt definition av bönen och han lär heller inte ut en böneteknik för att effektivt ”få” någonting, utan Han ber de sina i stället att uppleva bönen, genom att sätta dem i direkt kommunikation med Fadern och väcka en längtan i dem för en personlig relation med Gud, Fadern. Häri ligger den kristna bönens nyhet! Den är en dialog mellan personer som älskar varandra, en dialog som bygger på förtroende och som stöds av lyssnandet och ett öppet solidariskt engagemang. Det är en Sonens dialog med Fadern, en dialog mellan söner och döttrar och Far. Detta är den kristna bönen.

Så han ger dem bönen “Fader vår”, som kanske är den mest värdefulla gåvan den himmelske Mästaren har lämnat till oss under sin mission på jorden. Efter att ha avslöjat sitt mysterium som Son och broder, får Jesus oss att genom denna bön gå in i Guds faderskap. Jag vill betona detta: när jesus lär oss Fader vår låter han oss gå in i Guds faderskap och han visar oss sättet att gå in i en andäktig och direkt dialog med Honom, genom den förtroendefulla son- och dotterligheten till Gud. En dialog mellan pappan och hans son och sonen med pappan. Det som vi ber om i “Fader vår” är redan helt förverkligat för oss i den enfödde Sonen; ärandet av Namnet, tillkommandet av Riket, gåvan av brödet, förlåtelsen och frälsningen från det onda. Medan vi ber, öppnar vi handen för att ta emot - ta emot gåvorna som Fadern har fått oss att se i Sonen. Bönen som Herren har lärt oss är sammanfattningen av alla böner och vi vänder den alltid till Fadern i gemenskap med bröderna och systrarna. Ibland händer det att det under bönen finns distraktioner, men många gånger känner vi en vilja att stanna upp vid det första ordet: “Fader” och känna denna faderlighet i hjärtat.

Sedan berättar Jesus liknelsen om den påträngande vännen och Han säger: man måste insistera i bönen. Jag kommer att tänka på det som barn gör i treårsåldern: de börjar fråga saker som de inte förstår. I mitt land kallar man det ”varför-åldern” och jag tror att det även här handlar om detta. Barn börjar att titta på pappan och fråga: “Varför då, pappa?”. De ber om förklaringar. Vi får vara uppmärksamma, för när pappan börjar förklara varför, kommer de med en annan fråga utan att lyssna på hela förklaringen. Och vad händer. Jo, att barnen känner sig osäkra på mycket som de börjar förstå till hälften. De vill bara få pappans uppmärksamhet och därför frågar de om och om igen “Varför?”. Om vi, i Fader vår, stannar upp vid det första ordet, gör vi samma sak som då vi var barn och lockar till oss faderns blick. Att säga ”Fader!” är att säga “Varför?” och Han kommer att se oss.

Vi ber den bedjande kvinnan Maria att hjälpa oss att be Fader vår tillsammans med Jesus för att, vägledda av den helige Anden, uppleva evangeliet."