Hela påvens katekes - Apostlagärningarna 4: ”De deltog troget i apostlarnas undervisning"

Pingsten, Guds Andes mäktiga utgjutande över den första kristna gemenskapen, bar frukten att många människors hjärtan genomborrades av det glada budskapet - kerygma – om frälsningen i Kristus, och bejakade honom i frihet, omvände sig och tog emot dopet i hans namn och den Heliga Andens gåva. Omkring tretusen personer träder in i denna gemenskap som är de troendes habitat, och som är den kyrkliga surdegen till evangelisationen. Värmen i tron hos dessa bröder och systrar i Kristus gör deras liv till en plats där Guds verk visar sig med under och tecken genom apostlarna. Det extraordinära blir ordinärt, och vardagligheten blir den plats där den levande Kristus visar sig.

Evangelisten Lukas berättelse om detta visar upp kyrkan i Jerusalem som en sinnebild för varje kristen gemenskap, som en ikon som föreställer ett syskonskap som fascinerar och som inte skall överdrivas men inte heller förminskas. Apostlagärningarnas berättelse låter oss titta in i det domus där de första kristna samlas som Guds familj, en plats för koinonia, kärleksgemenskap mellan bröder och systrar i Kristus. Man kan se att de lever på ett alldeles särskilt sätt: ”De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna” (Apg 2:42). De kristna lyssnar ihärdigt till didaché, det vill säga apostlarnas undervisning; de har en hög nivå på sina personliga relationer också genom att de delar andliga och materiella tillgångar; de firar Herrens minne genom brödbrytandet, det vill säga eukaristin, och för en dialog med Gud i bönen. Detta är den kristnes inställningar, den gode kristnes fyra spår.

I det mänskliga samhället brukar var och en tänka på sig själv utan att bry sig om andra, men de troendes gemenskap utesluter individualismen för att främja delande och solidaritet. Det finns inte plats för egoism i en kristen människas själ: om ditt hjärta är egoistiskt är du inte kristen, du är världslig och söker bara ditt eget bästa, din egen förtjänst. Och Lukas säger att de troende ”fortsatte att samlas” (jfr Apg 2:44). Närhet och enhet är de troendes stil: nära, fulla av omsorg om varandra, utan att baktala varandra, nej, för att hjälpa, för att komma närmare.

Dopets nåd visar så det innerliga bandet mellan syskon i Kristus som är kallade till att dela, att gå  i varandras skor, att “dela ut åt alla, efter vars och ens behov”  (Apg 2:45), alltså generositet, allmosa, att bry sig om varandra, att besöka sjuka och behövande, dem som behöver tröst.

Denna broderliga gemenskap, som väljer ett liv i gemenskap och omsorg om behövande, denna gemenskap som är kyrkan, kan leva ett sant och autentiskt liturgiskt liv. Lukas skriver: “De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket” (Apg 2:46-47).

Slutligen påminner berättelsen i Apostlagärningarna om att Herren garanterar att gemenskapen växer (jfr 2:47). De troendes uthållighet i det uppriktiga förbundet med Gud och med sina trossyskon blir en attraktionskraft som fascinerar och lockar många (jfr Evangelii gaudium 14), vilket är principen för den troende gemenskapens liv i alla tider.

Låt oss be den Heliga Anden att göra våra gemenskaper till platser där vi tar emot och praktiserar det nya livet, de nya solidaritets- och gemenskapsgärningarna, platser där gudstjänsterna är ett möte med Gud, som blir gemenskap med våra bröder och systrar, platser som slår upp sina portar mot det himmelska Jerusalem.