Sök

Vatican News
Påven Franciskus vid allmänna audiensen 19 juni 2019 Påven Franciskus vid allmänna audiensen 19 juni 2019  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Apostlagärningarna 3: “ tungor som av eld”

Kyrkan föds ur”eldsvåda” som bryter ut på pingsten. Det nya och eviga förbundet vilar inte längre på en lag som skrivits på stentavlor, utan på Andens gärning som gör allt nytt och skriver i hjärtan av kött. Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen in Vatikanen den 12 juni, då han fortsatte sina katekeser om Apostlagärningarna. Katekesen presenteras av Olle Brandt.

Femtio dagar efter påsken, i nattvardssalen som har blivit deras hem och där Marias, Herrens moders närvaro håller dem samman, får apostlarna uppleva en händelse som överträffar deras förväntningar. När de är samlade i bön – bönen är “lungan” som låter lärjungar i alla tider andas; utan bön kan man inte vara Jesu lärjunge; utan bön kan vi inte vara kristna! Den är luften och lungan  det kristna livet! När de är samlade i bön överraskas de av att Gud störtar in. Det handlar om ett instörtande som inte tolererar instängdhet. Den slår upp dörrarna med kraften hos en vind som påminner om ruah, Anden i skapelsen, och uppfyller den uppståndnes löfte om en ”kraft” innan han lämnde dem (Apg 1:8). Helt överraskande kommer uppifrån “ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt” (Apg 2:2).

Lyssna på katekesen här

Till vinden läggs sedan elden som påminner om den brinnande busken vid Sinai och gåvan av de tio orden (jfr 2 Mos 19:16-19). I den bibliska traditionen är elden med när Gud visar sig. I elden överlämnar Gud sitt levande och kraftfulla ord (jfr Heb 4:12) som öppnar för framtiden; elden uttrycker symboliskt hans gärning att värma, upplysa och pröva människans hjärta, hans omsorg att pröva hållfastheten i vad människan gör, rena det och ge det ny kraft. Vid Sinai hör man Guds röst, men i Jerusalem, på pingsten, är det Petrus som talar, klippan på vilken Kristus har valt att bygga sin kyrka. Hans ord, som var svagt och rentav förmådde förneka Herren, genomfars av Andens eld och får kraft, så att det förmår genomtränga människornas hjärtan och leda dem till omvändelse. Gud väljer nämligen det som är svagt i världen för att låta de starka stå där med skam (jfr 1 Kor 1:27).

Kyrkan föds alltså ur kärlekens eld och av en ”eldsvåda” som bryter ut på pingsten och visar kraften hos den uppståndnes ord, som är fyllt av Helig Ande. Det nya och eviga förbundet vilar inte längre på en lag som skrivits på stentavlor, utan på Andens gärning som gör allt nytt och skriver i hjärtan av kött.

Apostlarnas ord fylls av den uppståndnes ande och blir till ett nytt och annorlunda ord, men som ändå är begripligt, som om det simultantolkas till alla språk: var och en kunde “ höra sitt eget modersmål talas” (Apg 2:6). Det är fråga om sanningens och kärlekens språk, som är ett universellt språk: också analfabeter kan förstå det. Alla kan förstå sanningens och kärlekens språk. Om du går med ditt hjärtas sanning, med uppriktighet, kommer alla att förstå dig. Även om du inte kan tala, men med en smekning, en sann och kärleksfull smekning.

Den Heliga Anden visar sig inte bara genom en symfoni av ljud som förenar och harmoniserar olikheter. Den uppträder som en dirigent som dirigerar partitur av lovsång till Guds ”stora gärningar”. Den Heliga Anden är hantverkaren som skapar gemenskap, konstnären som skapar försoning och som vet hur man avlägsnar barriärerna mellan judar och greker, mellan slavar och fria, för att göra dem till en enda kropp. Den bygger de troendes gemenskap genom att skapa harmoni i kroppen och mellan kroppsdelarnas mångfald. Den låter kyrkan växa och hjäper den att överskrida mänskliga begränsningar, synder och alla möjliga skandaler.

Förundringen är stor, och någon undrar om de där männen är berusade. Då talar Petrus i alla apostlarnas namn och tolkar händelsen i ljuset av Joel 3, som förkunnar ett nytt utgjutande av den Heliga Anden. Jesu efterföljare är inte berusade, de lever i vad kyrkofadern Ambrosius kallar ”Andens nyktra rus”, som mitt i Guds folk tänder en profetia genom drömmar och visioner. Denna profetiska gåva är inte bara förunnad åt några få, utan åt alla dem som åkallar Herrens namn.

I fortsättningen är det Guds Ande som rör vid människors hjärtan och hjälper dem att ta emot den räddning som går genom en person, Jesus Kristus, han som människorna har spikat fast vid korsets trä och som Gud har återuppväckt från de döda och “löst ur dödens vånda” (Apg 2:24). Det är han som har utgjutit den Ande som dirigerar en polyfoni av lovsång som alla kan höra. Som Benedictus XVI sade, ”detta är pingsten: Jesus, och genom honom Gud själv, kommer till oss och drar oss in i sig” (predikan, 3 juni 2006). Anden genomför Guds lockelse: Gud förför oss med sin kärlek och engagerar oss så för att sätta historien i rörelse och inleda processer som frambringar nytt liv. Bara Guds ande har makten att göra varje sammanhang mänskligt och broderligt utifrån dem som tar emot anden.

Låt oss be Herren att låta oss erfara en ny pingst, som vidgar våra hjärtan och harmoniserar våra känslor med Kristi känslor, för att vi utan att skämmas skall förkunna hans förvandlande ord och vittna om kraften hos kärleken som återkallar till livet allt den möter.

22 juni 2019, 13:05