Cerca

Vatican News
Påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 29 maj Påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 29 maj 

Hela påvens katekes - Apostlagärningarna 1: Vänta på det som Fadern hade utlovat

”Den uppståndne uppmanar sina lärjungar att inte själva ”tillverka” missionen, utan att vänta på att Fadern skall ge kraft och dynamik åt deras hjärtan med sin Ande”. Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 29 maj, då han inledde en ny rad katekeser, som handlar om Apostlagärningarna. Katekesen presentas av Olle Brandt.

Idag inleder vi med våra katekeser en ny vandring genom Apostlagärningarna. Denna bibelbok, som skrevs av evangelisten Lukas, berättar om resan – om en resa: men vilken resa? Om evangeliets resa i världen. Den visar oss det underbara band mellan Guds Ord och den Heliga Anden som inleder evangelisationens tidevarv. Huvudpersonerna i Apostlagärningarna är ett livaktigt och verksamt par: Ordet och Anden.

Lyssna på katekesen här

Gud ”sänder sitt bud till jorden,” och ”snabbt löper hans ord” (Ps 147:15). Guds Ord löper, det är dynamiskt, det vattnar varje jord som det faller på. Och vilken är dess kraft? Lukas säger att det inte är genom talekonst som människans ord blir verksamt utan genom den Heliga Anden, som är Guds dýnamis, Guds dynamik, hans kraft, som förmår rena ordet och göra så att det bär på liv. I Bibeln finns mänskliga berättelser och ord, men vad är det för skillnad på bibeln och en historiebok? Skillnaden är att bibelns ord har hämtats från den Heliga Anden som ger en stor kraft, en annorlunda kraft, och som hjälper oss för att ordet skall så helighet och liv och vara verksamt. När Anden besöker människans ord blir det dynamiskt, som “dynamit”, som kan tända hjärtan och spränga planer, motstånd och skiljemurar, öppna nya vägar och vidga gränserna för Guds folk. Och detta är vad vi kommer att få se under dessa katekeser, i Apostlagärningarnas bok.

Vårt mänskliga ord är bräckligt och förmår ljuga och undfly sitt ansvar. Den ende som låter vårt mänskliga ord ljuda och verka är den Heliga Anden, genom vilken Guds Son har blivit människa; Anden som har smort honom och burit upp honom under hans uppdrag; Anden som låtit honom välja sina apostlar och som har låtit deras förkunnelse bli enveten och fruktbar, så som den lovar också vår förkunnelse än idag.

Evangelierna avslutas med Jesu uppståndelse och himmelsfärd. Det är just där som Apostlagärningarna tar vid, i den uppståndnes överflödande liv som utgjuts över hans kyrka. Lukas berättar att Jesus ” framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike” (Apg 1:3). Den uppståndne, den uppståndne Jesus utför helt mänskliga gester som att dela en måltid med sina vänner, och han uppmanar dem att i förtröstan vänta på att Faderns löfte skall uppfyllas: ”ni skall bli döpta med helig ande” (Apg 1:5).

Dopet i den heliga anden är den erfarenhet som låter oss träda in i en personlig gemenskap med Gud och ta del av hans vilja att rädda alla. Den ger oss andegåvan parresia, frimodighet, förmågan att tala som “Guds söner”, inte bara som människor, utan som Guds söner: ett klart, fritt och verksamt ord, som är fullt av kärlek till Kristus och till våra syskon.

Man behöver inte kämpa för att förtjäna Guds gåva. Allt ges gratis och i sin tid. Herren ger allt gratis. Frälsningen är inget man kan köpa eller betala: den ges gratis. När hans lärjungar oroligt ville veta i förväg när de händelser han förkunnat skulle äga rum, svarar Jesus: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apg 1:7-8).

Den uppståndne uppmanar sina lärjungar att inte oroa sig för nuet. Han säger till dem att knyta ett förbund med tiden, att vänta på en helig historia som inte har avbrutits utan som fortsätter, som alltid går framåt: att vänta på Guds “steg”, han som är herre över tid och rum. Den uppståndne uppmanar sina lärjungar att inte själva ”tillverka” missionen, utan att vänta på att Fadern skall ge kraft och dynamik åt deras hjärtan med sin Ande, för att de skall kunna ge ett missionerande vittnesbörd från Jerusalem till Samarien och bortom Israels gränser för att nå ut till världens utkanter.

Denna väntan, som apostlarna genomlever tillsammans, den genomlever de som Herrens familj, i rummet på övre våningen, nattvardssalen, vars väggar ännu var vittnen till den gåva där Jesus gav ut sig själv åt sina lärjungar i eukaristin. Och hur väntar de på Guds kraft, hans dynamis? Med att be uthålligt, som om de inte var många utan en enda. De ber i enhet och uthålligt. För det är med bön som man övervinner ensamhet, frestelsen, misstänksamheten, och öppnar hjärtat för gemenskapen. Kvinnornas närvaro tillsammans med Jesu mor Maria gör denna erfarenhet än intensivare: de var de första som fick lära sig av Mästaren att vittna om den kärlekens trohet och den gemenskapens kraft som övervinner varje fruktan.

Också vi ber Herren om tålamod att vänta på hans steg, att inte själva vilja “tillverka” hans verk och att förbli hörsamma i bön, i åkallan av Anden och att odla den kyrkliga gemenskapens konst.

08 juni 2019, 10:59