Cerca

Vatican News
Påven under audiensen Påven under audiensen   (Vatican Media )

Hela påvens katekes - Fader vår 13: Så som ock vi förlåta dem oss skyldiga äro

Hur vi än må anstränga oss förblir vår skuld till Gud oändlig, vi kan aldrig återgälda den: han älskar oss oändligt mycket mer än vi älskar honom. Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 24 april, då han fortsatte reflektera över bönen ”Fader vår”. Katekesen presenteras av Olle Brandt.

översättning: Olle Brandt - Vatikanstaten 

Idag avslutar vi katekesen om den femte bönen i ”Fader vår” med att se närmare på orden “liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss” (Matt 6:12). Vi har redan sett att det är utmärkande för människan att stå i skuld till Gud: av honom har vi fått allt, både genom natur och nåd. Gud har inte bara velat vårt liv, han har älskat det. Det finns verkligen inte plats för självgodhet när vi knäpper våra händer för att be. I kyrkan finns ingen “self made man”, ingen som har skapat sig själv. Vi står alla i skuld gentemot Gud och gentemot alla dem som har gett oss gynnsamma livsbetingelser. Vår identitet bygger på det goda vi fått. Det första är livet självt.

Lyssna på katekesen

Den som ber lär sig att säga ”tack”. Och vi glömmer ofta att säga ”tack”. Vi är egoister. Den som ber lär sig att säga ”tack” och ber Gud att vara välvillig mot honom eller henne. Hur vi än må anstränga oss förblir vår skuld till Gud oändlig, vi kan aldrig återgälda den: han älskar oss oändligt mycket mer än vi älskar honom. Och hur vi än bemödar oss om att leva enligt den kristna läran, finns det alltid något i vårt liv som vi måste be omförlåtelse för: dagar av lathet, stunder då agg har fyllt vårt hjärta och så vidare. Dessa erfarenheter är tyvärr inte sällsynta och gör att vi bönfaller: ”Herre, Fader, förlåt oss våra skulder”. Så ber vi Gud om förlåtelse.

Vid närmare eftertanke kunde bönen begränsas till den första delen. Den skulle ha varit vacker ändå. Men Gud kompletterar den med en andra del som hänger ihop med den första. Den vertikala relationen av välvilja från Gud reflekteras och är kallad till att förvandlas till en ny relation till våra syskon: en horisontell relation. Gud är god och inbjuder oss alla att vara goda. De bägge delarna av bönen fogas samman av en skoningslös konjuktion: vi ber Herren att förlåta våra skulder, våra synder, “så som” vi förlåter våra vänner, dem som lever med oss, människor som har gjort oss ngot ont.

Varje kristen människa vet att syndernas förlåtelse finns där för henne, det vet vi alla: Gud förlåter allt och förlåter alltid. När Jesus berättar för sina lärjungar om Guds ansikte skisserar han det med drag av öm barmhärtighet. Han säger att det finns mer glädje i himlen för en syndare som ångrar sig än för en skara av rättfärdiga som inte behöver omvända sig (jfr Luk 15:7,10). Inget i evangelierna låter oss tro att Gud inte förlåter synderna hos den som har rätt inställning och ber om att omfamnas på nytt.

Men Guds nåd, som är så överflödande, är också utmanande. Den som har fått mycket måste lära sig att ge mycket och inte bara behålla för sig själv det man fått. Det är ingen slump att Matteusevangeliet efter ”Fader vår” stannar upp och kommenterar, bland de sju bönerna, just den om att förlåta andra: ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser” (Matt 6:14-15). Det är starka ord! Ibland har jag hört människor säga: ”Jag skall aldrig förlåta den där människan” Det han eller hon har gjort mig skall jag aldrig förlåta!”# Men om du inte förlåter, skall Gud inte förlåta dig. Du stänger dörren. Låt oss tänka efter om vi förmår förlåta eller om vi inte förlåter. När jag var i det andra stiftet berättade en präst med ångest om hur han gett de sista sakramenten till en äldre kvinna som stod inför döden. Den stackars kvinnan kunde inte tala. Och präster frågar henne: “Ångrar du dina synder?” Kvinnan sade ja; hon kunde inte bekänna dem men hon sade ja. Det räcker. Och så fortsatte prästen: ”Förlåter du andra?” Och denna kvinna som stod för döden sade: “Nej”. Prästen bar på denna ångest. Om du inte förlåter, skall Gud inte förlåta dig. Vi som är här, låt oss tanka efter om vi förlåter eller om vi förmår förlåta. ”Fader, jag klarar inte av att göra det, för de där människorna har gjort mig så mycket ont”. Men om du inte klarar av det, bed Herren att ge dig kraft att göra det: Herre, hjälp mig att förlåta. Här finner vi bandet mellan kärlek till Gud och den till nästan. Kärlek kräver kärlek, förlåtelse kräver förlåtelse. Också hos Matteus finner vi en intensiv liknelse som handlar om att förlåta sin nästa (jfr 18:21-35).

En tjänare var skyldig sin kung en väldig summa: tiotusen talenter! En summa som var omöjlig att betala tillbaka. Jag vet inte hur mycket det skulle vara idag, men säkert hundratals miljoner. Men undret sker, och tjänaren får, inte ett uppskov, utan en fullständig skuldavskrivning. En oväntad nåd! Men samme tjänare angriper genast en annan tjänare som är skyldig honom hundra denarer – en liten suld -, och fast det är en ringa summa accepterar han inga ursäkter eller böner. Därför kallar kungen till slut honom till sig och tvingar honom att betala hela skulden. För om du inte anstränger dig för att förlåta, skall du inte bli förlåten, och inte heller skall du bli älskad.

Jesus fogar in förlåtelsens kraft i relationerna människor emellan. Här i livet kan inte allt lösas med rättvisan. Nej. Särskilt där man hejdar det onda, där måste någon älska mer än vad man är skyldig, för att börja en ny historia av nåd. Det onda kan hämnasm och om man inte avbryter det riskerar det att spridas och kväva hela världen.

Jesus ersätter talionprincipen “öga för öga” – det du har gjort mig, gör jag dig – med kärlekens lag: det Gud har gjort för mig, det ger jag tillbaka till dig! Låt oss idag tänka efter om jag förmår förlåta. Och om jag inte känner att jag klarar av det, måste jag be Herren ge mig nåden att förlåta, för att kunna förlåta är en nåd.

Gud ger varje kristen nåden att få skriva en det godas historia i sina medmänniskors liv, särskilt för dem som gjort något otrevligt eller dumt. Med ett ord, en omfamning, ett leende kan vi ge till andra det dyrbaraste vi själva har fått. Vad är det dyrbaraste vi har fått? Förlåtelsen, som vi måste förmå ge också till andra.

03 maj 2019, 09:26