Påven till Roms präster: Tjäna för försoningen mellan Gud och människorna

Katarina Agorelius – Vatikanstaten

Påven tog sedvanligt emot sitt stifts präster i katedralen San Giovanni in Laterano för den traditionella borgöringsliturgin vid fastans början. I sitt tal, som han till största delen höll fritt, reflekterade påven över meningen med fastan.

Vi får aldrig sluta att inbördes se upp med frestelsen med självtillräcklighet och självgodhet, som om vi nästan vore Guds folk på eget initiativ eller av vår egen förtjänst. Denna ”reflex” på oss själva är inte alls bra och den gör oss alltid illa. Påven sa vidare: Att tro att inget kan ske utan en själv, är att överge Guds vilja.

Herrens stora verk

Sedan reflekterade han över Mosebok som han föreslår som exempel under den 7 år långa vandringen mot Jubiléet 2015 - vi är nu inne på andra året – med Herrens stora verk. Ett tålmodigt försoningsverk med en vis pedagogik där han hotar och tröstar, skapar medvetenhet om det ondas konsekvenser och beslutar att bortse från synden.

Ensamhetens självgodhet

Men Herren är smart! Försoningen som Han vill ge folket blir en lektion som israeliterna minns för alltid. Gud beter sig som en avvisad beundrare: då går jag då om du inte vill ha mig! Och han lämnar oss så. Det är sant att vi inte klarar oss själva.., kanske ett tag, sex månader, ett år eller två tre och ännu mer, men vid en viss punkt brister det. Om vi går ensamma brister denna självtillräcklighet och denna ensamhetens självgodhet.

Gud är mild och barmhärtig

Påven talade om hur även präster många gånger förskönar sig själva och att de är specialister på att “sminka” situationer, men lite vatten för att tvätta av sig sminket gör alla gott. ”Vi är fula även i det vi är” sa påven, men att vi inte ska bli förtvivlade över det, för att Gud är mild och barmhärtig.

Synden vanställer oss

Påven inbjöd prästerna och biskoparna att i fastan predika om Guds passionerade och angelägna kärlek för sitt folk och på så sätt generöst tjäna för Guds försoningsverk. Sedan varnade han för präster som talar illa om sitt folk för biskoparna:

Synden vanställer oss och det erfar vi med förödmjukande smärta när vi själva eller någon av våra präst- eller biskopsbröder faller ner i en bottenlös avgrund av korruption, eller ännu värre, av brott som förstör andras liv.

Här talade påven med smärta och bitterhet vidare om övergrepp utförda av prästerskapet:

Det är uppenbart att den sanna betydelsen med det som sker är att söka i det ondas anda, fienden, som agerar i skenet av att vara världsmästare, som jag sa vid den eukaristiska liturgin vid slutet av Mötet om skydd av minderåriga i Kyrkan. Men vi ska inte tappa modet! Herren renar sin brud och omvänder oss alla till Sig. Han prövar oss så att vi förstår att vi utan Honom är damm. Han räddar oss från hyckleri och ytlig anda.

Ångern grundläggande

Påven la till att Gud blåser in sin Ande för att återge sin brud sin skönhet, men att ångern är grundläggande och början till vår helighet.

Såren mellan bröder i våra kommuniteter och att inte ta emot det evangeliska ordet, förakta de fattiga, förbittring över att det saknas försoning och skandalen över vissa medbröders skamliga beteende, kan alltsammans ta ifrån oss sömnen och lämna oss impotenta. Vi tror i stället på den tålmodiga vägledningen från Gud, som gör saker i sin tid, och gör hjärtat större och sätter oss i det försonande ordets tjänst.

Påven Franciskus inbjöd slutligen sitt stifts präster och biskopar att be Gud och bröderna om förlåtelse för alla synder som har minerat den kyrkliga gemenskapen och underkuvat missionsdynamiken. “Var själva de första att be om förlåtelse” sa påven och bad dem om att främja stiftets Caritas: “Såsom i himlen så ock på jorden” för att leva en fasta i välgörenhet och svara på alla former av fattigdom genom att ta emot och hjälpa den behövande.