Cerca

Vatican News
Påven Franciskus  böjer sig för att ta emot askan Påven Franciskus böjer sig för att ta emot askan  

Påven på askonsdagen ”Fastan hjälper oss att sluta jaga flyktig aska"

På onsdagen ledde påven Franciskus processionen mellan Sankt Anselmos kyrka på Aventinen till den närliggande kyrkan Sankta Sabina för att fira Askonsdagens liturgi, som inleder kyrkans 40 dagar långa fastetid, fram till Palmsöndagen då påskens Stilla vecka börjar.

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Dominikanernas kyrka Sankta Sabina, som byggdes på 400-talet är den första i fastans 40 stationskyrkor i Rom. Traditionen har sina rötter på 300-talet. Varje dag under fastan har en station, en kyrka, som man kan vallfärda till och i vilken man kan delta i mässan. Särskilt efter Lateranfördraget 1929 då den romerska stationsliturgin blomstrade upp igen. Sedan dess har påven deltagit vid den första stationen, i Sankta Sabina, på askonsdagen.

I processionen gick Sankt’Anselmos benediktiner och Sankta Sabinas dominikaner före påven. Väl framme i kyrkan började mässan med askpåläggningen. Just till askan återkom påven flera gånger under sin predikan, som var en uppmaning inför den 40 dagar långa fastevandringen att urskilja det flyktiga under jordelivet, det ”som försvinner som aska i vinden” och återvända till Herren. ”Vi är skapta till kärlekens brinnande eld, och inte till askan som genast slocknar.”

Nedan följer hela påvens predikan:

" Stöt i horn på Sion! Påbjud en fasta! Kungör en högtidssamling!" (Joel 2,15), säger profeten i första läsningen. Fastan börjar med ett starkt ljud, ett horn är inte en smekning för öronen, utan det påkallar fastan! Det är ett starkt ljud som vill att vi saktar av i vårt liv, i vilket vi alltid har bråttom, men ofta utan att veta vart. Det är en påminnelse om att stanna upp, för att söka det essentiella, att fasta från det onödiga som distraherar. Det är en alarmklocka för själen.

Denna klocka åtföljs av Herrens budskap genom profetens mun, ett kort och vädjande budskap: "Återvänd till mig" (vers 12). Återvänd. Om vi ​​måste återvända, betyder det att vi har gått någon annanstans. Fastan är tiden att återupptäcka livets färdväg. På livets resa, liksom under alla resor, är det verkligen viktigt att inte förlora resans mål. Om man reser och tycker att det viktigaste är att se sig om eller stanna och äta, kommer man inte långt. Var och en av oss kan fråga sig: letar jag efter färdvägen under livets resa? Eller är jag nöjd med att leva för dagen, att bara tänka på att må bra, lösa några problem och ha lite kul? Vilken är färdvägen? Kanske hälsan, att må bra, som många säger idag, kommer först och främst, men som förr eller senare passerar? Kanske ägodelar och välfärd? Men vi är inte i världen för detta. Återvänd till mig, säger Herren. Till mig. Herren är målet för vår resa i världen. Färdvägen måste ha honom som mål.

För att hitta färdvägen, tar vi idag emot ett tecken: aska på huvudet. Det är ett tecken som får oss att tänka på vad vi värdesätter. Våra tankar följer ofta flyktiga saker som kommer och går. Det lätta skiktet aska berättar försiktigt för oss, att sanningen är att av alla de många sakerna som vi tänker på, som vi springer efter och oroar oss för varje dag, kommer inget att förbli. Hur mycket man än arbetar för det, kommer man inte kunna ta rikedomar med sig efter jordelivet. De jordiska verkligheterna försvinner som aska i vinden. Ägodelarna är tillfälliga, makten är provisorisk, berömmelsen passerar.  

Uppvisningskulturen som dominerar idag, som innebär att man lever för saker som förgår, är en stor förvillelse. Det är som något som flammar upp men sen blir det bara aska kvar. Fastan är tiden att befrias från det illusoriska, från att leva livet på jakt efter askan. Fastan är att återupptäcka att vi är skapta för den eld som ständigt brinner, inte för askan som omedelbart slocknar; för Gud, inte för världen; för himmelens evighet, inte för jordens förvillelse; för friheten i att vara söner och döttrar, inte för ägodelarnas slaveri. Idag kan vi fråga oss: vilken sida väljer jag? Lever jag för elden eller för askan?

Under denna resa tillbaka till det väsentliga som fastan erbjuder oss, föreslår evangeliet tre steg, som Herren ber oss att ta utan hyckleri, och inte på låtsas: allmosor, bön, och fasta. Varför det? Allmosor, bön och fasta leder oss tillbaka till de tre verkligheter som inte slocknar. Bönen återupprättar vårt band till Gud; allmosorna bandet till vår nästa och fastan bandet till oss själva. Gud, medmänniskorna, mitt liv: Här är de realiteter som inte slocknar i intet, det som man måste investera i. Det är på detta fastan uppmanar oss att se: uppåt mot Gud, med bön, som frigör oss från ett horisontellt, platt liv, där vi bara finner tid för oss själva men glömmer Gud. Och sedan mot sin nästa med allmosor, som befriar oss från fåfängan att ha mer, från att tro att saker är bra om det passar mig. Slutligen uppmanas vi till att se inuti oss själva, genom att fasta, vilket frigör oss från att vara fästa vid saker, det världsliga som bedövar hjärtat. Bön, allmosor och fasta: tre investeringar för en skatt som varar.

Jesus sade: "Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara" (Matt 6,21). Vårt hjärta pekar alltid i någon riktning: det är som en kompass som söker orientering. Vi kan jämföra det med en magnet: det måste hålla sig till någonting. Men om det bara fastnar för jordiska saker, blir han eller hon snart en slav: de saker som ska tjäna oss, börjar man tjäna. Det yttre utseendet, pengarna, karriären, tidsfördriv: Om vi ​​lever för dem, kommer de att bli avgudar som använder oss, sjöjungfrur som förtrollar oss och sen skickar oss mot högt vatten. Men om hjärtat istället håller fast vid det som inte passerar, återfinner vi oss själva och blir fria. Fastan är en nådens tid, att befria hjärtat från fåfänga. Det är dags att läka från alla missbruk som förför oss. Det är dags att fästa blicken på det som förblir.

Vad ska vi då fästa blicken på under Fastans vandring? På korset. Jesus på korset är livets kompass, som leder oss till himlen. Träets fattigdom, Herrens tystnad, hans självtömmande, visar oss behovet av ett enklare liv, fritt från alltför många bekymmer över världsliga saker. Från korset lär Jesus oss modet att ge avkall. Om vi bär på ett tungt besvärligt bagage kommer vi aldrig vidare framåt. Vi måste befria oss från konsumentismens tentakler och egoismens band - från att vilja ha mer och mer, från att aldrig vara nöjda, från ett hjärta som är likgiltigt för de fattigas behov. Jesus, som brinner av kärlek på korsets trä, kallar oss till ett liv som brinner av honom, och som inte går förlorat i världens aska. Ett liv som brinner av kärlek och inte slocknar av medelmåttighet. Är det svårt att leva som han ber oss? Ja, men det leder till målet. Fastan visar oss det. Fastan börjar med aska, men leder oss fram till påsknattens eld; till att upptäcka att Jesu kött i graven inte blir till aska utan uppstår i härlighet. Det gäller även för oss, som är aska: Om vi återvänder till Herren med vår skörhet, om vi väljer kärlekens väg, kommer vi att omfamna det liv som inte tar slut. Och vi kommer att vara i glädjen.

06 mars 2019, 20:14