Sök

Påven Franciskus Påven Franciskus 

Påven Franciskus. Sex års pontifikat styrkt av den Helige Anden

13 mars 2013, för sex år sedan, inledde påven Franciskus sitt pontifikat. Han var den förste påven att ta helige Franciskus av Assisis namn och i sitt läroämbete uppmanar han oss att se Kristus i de fattiga, migranterna och de uteslutna. Påven talar om bönens kraft, helighet i vardagen och mariadimensionen.

Katarina Agorelius – Vatikanstaten

13 mars 2013, för sex år sedan utvaldes den förste påven från den amerikanska kontinenten, som förste jesuit som någonsin valts till påve och den förste påven som tog namnet Franciskus efter det fattiga helgonet från Assisi. Han är aposteln Petrus 265:e efterträdare.

Leva tron och möta Jesus

I centrum för påven Franciskus läroämbete står mysteriet med mötet med Herren, kerygmat: ”Jesus Kristus älskar dig; han gav sitt liv för att frälsa dig; nu lever han vid din sida varje dag för att upplysa dig, styrka dig och befria dig (Evangelii gaudium, 164). Tron är inte en ideologi utan ett konkret möte med vår Frälsare och från detta möte föds önskan att bära ut evangeliets glädje i världen.

Bönen

Gud är vår Fader och vi är bröder och systrar. Påven Franciskus talar om att bönen är grunden till det kristna livet och genom den anförtror oss till Gud. Bönen är en daglig relation där man lyssnar och för en dialog, blir tröstad och fri men även arg - påven säger att även detta är bönen: Han tycker om när du blir arg och säger till rakt i ansiktet till oss, för att han är Far. Att be är att förstå att vi är söner och döttrar till den enda Fadern som inte överger oss och får oss att upptäcka bröder och systrar utanför våra små gränser.

Låta oss omvandlas av den Helige Anden

En viktig sida av detta pontifikat är inbjudan att vi ska låta oss omvandlas av den Helige Anden. Påven upprepar ofta att den kristnes liv är att dagligen gå från jag till du, från instängdhet till att gå ut och vara mottagande. Tvivel är ett positivt tecken på att den Helige Anden skapar äkta evangelisatörer som inte påtvingar, utan frigör oss.

Kyrkan ska alltid vara öppen för Fadern

Kyrkan är frälsningssakramentet och därför är den kallad att alltid vara öppen för Fadern, säger påven. Kyrkan är inte en tull med kontroller för nåd. Inte ens porten till sakramenten får stängas och eukaristin är inte en belöning för de perfekta utan botemedel och näring för de svaga. Man får inte utestänga Jesus från kyrkorna, för att Han knackar på för att gå ut och bära fram livet.

Ständig spirituell förnyelse

Kyrkan och Guds folk är kallat att ständigt förnya sig för att vara alltmer trogna Kristus, säger påven. Detta handlar om en inre dynamik som rörs av den Helige Anden för att ständigt bättre förstå den kristna sanningen. En fattig kyrka för fattiga för att vandra tillsammans förbi varje frestelse att hamna i klerikalismen, som är prästerskapets världsliga perversion. Alla är Guds folk.

Sann tro försätter oss i kris

Påven Franciskus har som Jesus uppmanat skriftlärda och fariséer att bygga broar med dem som står långt borta. En tro som inte försätter sig i kris är i kris, en tro som vi inte växer är en tro som måste växa och en tro som inte ifrågasätter sig är en tro att ifrågasätta, en tro som inte är besjälad måste bli det och den som inte omvälver måste ovälvas. Jesus kallar oss att följa vägar som inte är våra. Påven Franciskus språk är ibland hårt eller tilltalar inte men han vill stimulera oss att inte hyckla.

Kärlekshandlingen först av allt

Kristendomens kärna, upprepar påven, är kärlekshandlingen. Påven uppmanar oss att vi ska ta hand om fattiga, migranter och alla lidande. Vid livets slut ska vi dömas efter våra kärlekshandlingar. Om vi inte ser Kristus i den fattige kommer vi inte känna igen honom då vi står ansikte mot ansikte med honom.

Helighet är daglig barmhärtighet

Detta är barmhärtighetens tid, säger påven. Herrens barmhärtighet är oändlig, men bara om vi också tar emot Guds vrede. Herren stannar endast upp inför vår frihet. Därför skiljer påven på syndare och korrupta. Vi alla är syndare men de korrupta är dem som känner sig rättfärdiga och inte vill ta emot Guds förlåtelse.

Kristen i världen men inte världslig kristen

Påven Franciskus ord talar starkt om andlighet och ser den kristnes verk i världen med himlens ögon. En kristen stänger inte in sig i en personlig religiositet utan bidrar med en liten byggsten i byggandet av ett samhälle av fred, rättvisa och broderskap. Påven anmäler dem som tjänar på krig och för en ekonomi som dödar eller utestänger de svagaste som gender-teorin som slår mot livet, familjen, utbildnings- och samvetsfriheten. Påven har skrivit en encyklika om vård av skapelsen för att vi ska ta hand om vårt gemensamma hem som Gud har anförtrott oss för allas bästa. Hans uppmaning är att vi inte ska fjärma oss från världen utan på ett kristet sätt engagera oss i den.

Marias hjälp och kamp mot den onde

Påven talar ofta om den onde. Bakom det onda som människan gör finns den onde. Den onde är den som skiljer Gud från människorna och delar upp folk, gemenskaper, Kyrkan och familjer. Påven vänder sig alltid till Jungfru Maria i denna kamp. Inför varje apostolisk resa ber han inför ikonen Salus Populi Romani i den påvliga katedralen Santa Maria Maggiore. Påven ber också alla troende att be rosenkransen och förböner för Maria och ärkeängeln Mikael för att Kyrkan ska skyddas från den ondes attacker. Han kallar rosenkransen "hjärtats bön" och han inbjuder de troende att tro på bönens kraft. Efter varje tal ber han också om böner för honom själv som han säger sig verkligen behöva.


 

13 mars 2019, 12:37