Cerca

Vatican News
Allmänna audiensen 20 februari 2019 Allmänna audiensen 20 februari 2019  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Fader vår 7. Fader vår som är i himmelen

”I den hunger efter kärlek som vi alla upplever, söker vi inte något som inte finns. Tvärtom är den en inbjudan att lära känna Gud som är fader.” Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 20 februari, då han fortsatte reflektera över bönen ”Fader vår”. Katekesen presenteras här av Olle Brandt.

Det första steget i varje kristen bön är att stiga in i ett mysterium: Guds faderskap. Man kan inte be som papegojor. Antingen stiger du in i mysteriet, i medvetenheten om att Gud är din Fader, eller så ber du inte. Om jag vill be till Gud min Fader inleder jag mysteriet. För att förstå i vilken utsträckning Gud är fader för oss, kan vi tänka på våra föräldrar, men vi måste på sätt och viss ”förfina dem”, rena dem. Det säger också Katolska Kyrkans Katekes: “ Reningen av vårt hjärta har med faders- och modersbilder att göra som kommer från vår personliga och kulturella historia och som påverkar vårt Gudsförhållande” (nr. 2779).

Lyssna på katekesen här

Ingen av oss har haft perfekta föräldrar, ingen; på samma sätt som vi i vår tur aldrig kan bli perfekta föräldrar eller herdar. Alla har vi brister, alla. Våra kärleksrelationer präglas alltid av våra brister och också av vår egoism, och därför är de ofta förorenade av viljan att äga eller manipulera andra. Därför kan kärleksförklaringar ibland förvandlas till känslor av vrede och fientlighet. De där två som älskade varandra så högt förra veckan, idag hatar de varandra: det ser vi varje dag! Det är därför, för att vi alla har bittra rötter i oss, som inte är bra och som ibland kommer fram och gör skada.

När vi talar om Gud som “fader” måste vi överskrida vad vi tänker om bilden av våra föräldrar, och det gör vi gärna om de har älskat oss. För Guds kärlek är kärleken hos Fadern “som är i himmelen”, som Jesus lär oss att säga. Den är den totala kärleken, som vi i detta livet bara kan smaka på ett ofullständigt sätt. Män och kvinnor är för evigt kärlekstiggare, - vi är kärlekstiggare, vi behöver kärlek – de söker en plats där de äntligen kan bli älskade, men finner den inte. Det finns så många vänskaper och kärlekar här i världen som slutat i besvikelse.

I den grekiska mytologin är kärlekens gud den mest tragiska av dem alla. Det är inte lätt att förstå om han är mest lik en ängel eller en demon. Mytologin säger att han är son till Poros och Penía, fiffigheten och fattigdomen, och han är dömd till att bära på något av bägge dessa föräldrar. Det låter oss tänka på hur tvetydig mänsklig kärlek kan vara; den kan blomma upp och vara övermäktig ena stunden, och omedelbart efteråt vissna och dö; det den griper, flyr undan (jfr Platon, Symposiet, 203). Profeten Hosea gör en obarmhärtig beskrivning av vår kärleks svaghet: ”Er kärlek är som morgondimman, dagg som snabbt försvinner” (6:4). Sådan är ofta vår kärlek: ett löfte som vi har svårt att hålla, ett försök som snabbt torkar in eller avdunstar, ungefär som när solen går upp på morgonen och fördriver nattens dagg.

Vi människor har ofta älskat så svagt, av och till. Vi har alla varit med om detta: vi har älskat, men sedan har denna kärlek fallit bort eller blivit svag. Vi ville älska men snavade sedan på våra egna begränsningar, på våra krafters fattigdom: vi är oförmögna att hålla ett löfte som föreföll lätt i nådens dagar. Också aposteln Petrus blev rädd och flydde. Aposteln Petrus var inte trogen sin kärlek till Jesus. Ständigt finns denna svaghet som gör att vi faller. Vi är tiggare, som på vår vandring riskerar att aldrig helt finna den skatt de söker alltsedan deras livs första dag: kärleken.

Men det finns en annan kärlek, kärleken hos Fadern “som är i himmelen”. Ingen får tvivla på att han eller hon är föremål för denna kärlek. Han älskar oss. ”Han älskar mig”, kan vi säga. Även om vår far eller mor inte har älskat oss – det är bara en hypotes – så finns det en Gud i himlen som älskar oss så som ingen här på jorden någonsin har gjort eller någonsin kan göra. Guds kärlek är ständig. Profeten Jesaja säger: ”Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer” (49:15-16). Nuförtiden är det modernt med tatueringar: “ditt namn är skrivet i mina händer”. Jag har tatuerat dig på mina händer. Så är jag i Guds händer och kan inte ta bort det. Guds kärlek är som kärleken hos en moder som man aldrig kan glömma. Och om en moder glömmer? ”Jag glömmer dig aldrig”, säger Herren. Detta är Guds fulländade kärlek, så är vi älskade av honom. Även om alla våra jordiska kärlekar skulle falla i bitar och vi inte hade mer än stoft i händerna, så har vi alla alltid Guds unika och trogna kärlek.

I den hunger efter kärlek som vi alla upplever, söker vi inte något som inte finns. Tvärtom är den en inbjudan att lära känna Gud som är fader. Kyrkofadern Augustinus omvändelse gick just längs denna väg. Denne unge och briljante vältalare sökte helt enkelt bland det skapade något som inget skapat kunde ge honom, tills han en dag fick modet att lyfta blicken, och den dagen lärde han känna Gud, Gud som älskar.

Uttrycket “i himmelen” uttrycker inte avstånd, utan olikheten hos en helt annorlunda kärlek, en annan dimension av kärlek, en outtröttlig kärlek, en kärlek som alltid skall förbli, ja, som vi alltid har tillgång till. Det räcker att säga ”Fader vår som är i himmelen”, och den kärleken kommer.

Därför skall ni inte vara rädda! Ingen av oss är ensam. Även om du drabbats av olyckan att din jordiske fader glömt bort dig och hyser agg till honom, så får du ändå göra den kristna trons grundläggande erfarenhet: att veta att du är Guds högt älskade barn, och att det inte finns något i livet som kan släcka hans glödande kärlek till dig.

02 mars 2019, 11:40