Påven på Epifania ”Herren är världens ljus, inte vi”

Charlotta Smeds - Vatikanstaten 

På trettondagen är det en gammal tradition att efter evangeliet före predikan förkunna datumen för de viktigaste högtiderna under året. Man kallar den för förkunnelsen om påsken och de rörliga högtiderna, annuntiatio Paschae festorumque mobilium, och i Peterskyrkan denna morgon sjöng en diakon denna förkunnelse på latin för att informera de troende att askonsdagen, som inleder fastan, i år infaller den 6:e mars. Den 21:e april infaller påsken; den 30:e maj Kristi Himmelsfärd, den 9:e juni Pingst; den 20:e juni Corpus Domini, och den 1:e december är det Första Advent.

Han är Ljuset, inte vi

I sin predikan talade påven Franciskus om denna ”vackra verklighet att Gud har uppenbarat sig för varje nation, språk och befolkning. Symbol för detta är ljuset, som når och lyser över alla.” Men han tillade att ”Gud inte söker världens rampljus för att manifestera sig”.

”När man hör listan över kända personer kan det vara frestande att rikta ljuset mot dem och tänka att det kanske hade varit bättre om Jesu stjärna hade dykt upp i Rom på Palatinkullen, från vilken kejsare Augustus regerade över världen; hela riket skulle omedelbart blivit kristet. Eller, om den hade upplyst Herodes palats, så hade han kunnat göra gott istället för ont. Men Guds ljus når inte dem som lyser med sitt eget ljus. Gud erbjuder sig, men tvingar sig inte på; han belyser, men bländar inte. Det är alltid en frestelse att förväxla Guds ljus med världens ljus. Hur ofta lockas vi inte av maktens och rampljusets förföriska glimmer, övertygade om att vi kan tjäna evangeliet där. Men så riktar vi strålkastarna åt fel håll, för Gud är inte där. Hans milda ljus lyser i den ödmjuka kärleken. Hur ofta försöker inte kyrkan lysa med eget ljus. Men vi är inte mänsklighetens sol. Vi är månen, som trots sina skuggor speglar det sanna ljuset, Herren. Kyrkan är mysterium lunae och Herren är världens ljus (jfr 9: 5). Han, inte vi.”

Klä dig i Herrens ljus

Påven Franciskus fortsatte med att förklara hur Guds ljus bara når dem som välkomnar det:

”Profeten Jesaja (se Jes 60,2) påminner oss om att det gudomliga ljuset inte hindrar mörkret eller den tjocka dimman att täcka jorden, men det lyser på dem som är villiga att ta emot det. Därför uppmanar profete alla till att: "Res dig, stråla i ljus" (60,1). Vi måste resa oss upp, det vill säga lämna vårt stillasittande och göra oss redo att gå ut. Annars blir vi kvar som de skriftlärda som konsulterades av Herodes, som visste väl var Messias föddes, men som inte rörde sig ur fläcken. Sen måste vi klä oss med Gud som är ljus, varje dag, tills Jesus blir vår dagliga dräkt. Men för att bära Guds dräkt, som är ljus, måste man först klä av sig sina pompösa kläder. Annars gör man som Herodes, som i det gudomliga ljuset föredrog det jordiska ljusen i framgång och makt.”

”De tre vise männen förstår dock profetian”, sa påven. ”De reser sig för att stråla i ljus. De ser på den ensamma stjärnan på himlen: inte på de skriftlärda, inte på Herodes och Jerusalem. För att hitta Jesus måste man göra en alternativ resplan, den ödmjuka kärlekens väg, och följa den.”

Jesus i centrum

Påven beskrev sedan hur de vise männen inte argumenterar, utan vandrar. Hur de inte placerar sig i uppmärksamhetens centrum, utan böjer sig för Honom, som är det centrala, hur de inte är fixerade vid sin plan utan är beredda att ta andra vägar.

I deras gärningar finns det en nära kontakt med Herren, en radikal öppenhet mot Honom och ett totalt engagemang i Honom. Med honom använder de kärlekens språk, samma språk som Jesus, ännu spädbarn, redan talar.”

Skänk Jesus guld, rökelse och myrra!

Avslutningsvis påminde påven Franciskus om att de tre vise männen inte gick till Herren för att ta emot, utan för att skänka gåvor, och han uppmanade till rannsakan över vad vi har skänkt Jesus denna jul.

Guld, rökelse och myrra – de vise männens gåvor kan även vi skänka Jesus barnet. Guld - att ge Gud den första platsen i våra liv. Men för att göra det måste vi lämna den första platsen och se att vi inte är oberoende och självtillräckliga. Därav rökelsen – vår bön till Herren, förhållandet med Gud. För att rökelsen ska dofta måste den brinna. Vi måste "bränna" lite tid för Herren. Och inte bara i ord, utan i fakta, som är myrra, oljan man smorde Jesu döda kropp med. Herren vill att vi ska ta hand om de kroppar som lider. Att visa barmhärtighet till dem som inte kan ge oss något i gengäld, är dyrbart i Guds ögon.