Cerca

Vatican News
Allmänna audiensen 2 januari Allmänna audiensen 2 januari  (Vatican Media)

Hela påvens katekes: Fader vår 3. Mitt i bergspredikan

”Fader vår” kan också vara en tyst bön: det räcker att rikta blicken mot Gud, att minnas hans faderliga kärlek, och det räcker för att han skall höra vår bön...Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 2 januari, då han fortsatte reflektera över bönen Fader vår. Katekesen presenteras här av Olle Brandt.

Vi fortsätter våra katekeser om Fader vår, i ljuset av julmysteriet som vi just har firat.
Matteusevangeliet placerar texten till “Fader vår” på ett strategiskt ställe, mitt i Bergspredikan (jfr 6:9-13). Låt oss se börja med att föreställa oss denna scen. Jesus går upp på en kulle vid sjön och sätter sig ned. Omkring sig har han kretsen av sina närmaste lärjungar, och sedan också en stor skara av anynoma lärjungar. Det är denna blandade skara som först av alla får ta emot ”Fader vår”.

Lyssna på katekesen här

Denna placering är som sagt betydelsefull, för i denna långa undervisning, som går under namnet “Bergspredikan” (jfr Matt 5:1-7:27), kondenserar Jesus sitt budskaps mest grundläggande aspekter. Inledningen är som en port som prytts till fest: saligprisningarna. Jesus kröner med salighet en rad kategorier av människor som på hans tid – men också på vår tid! – inte åtnjöt något större anseende. Saliga är de fattiga, de milda, de barmhärtiga, de ödmjuka... Detta är evangeliets revolution. Där evangeliet är, där är det revolution. Evangeliet lämnar oss inte i fred, det driver oss framåt: det är revolutionärt. Alla människor som förmår älska, alla de som skipar fred, som dittills hade befunnit sig i historiens utkanter, är i stället människor som bygger Guds rike. Det är som om Jesus sade: tag ett steg framåt, alla ni som i hjärtat bär mysteriet hos en Gud som har uppenbarat sin allsmakt i kärlek och förlåtelse!

Från denna ingångsport, som vänder upp och ned på historiens värderingar, kommer det nya i evangeliet. Lagen skall inte avskaffas men behöver en ny tolkning som för den tillbaka till dess ursprungliga innebörd. En människa som har ett gott hjärta som är redo att älska, förstår att varje Guds ord måste inkarneras till sina yttersta konsekvenser. Kärleken har inga gränser: man kan älska sin make eller maka, sin vän och rentav sin fiende i ett helt nytt perspektiv. Jesus säger: ”Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” (Matt 5:44-45).
Detta är den stora hemligheten som är grundvalen för hela Bergspredikan: var er himmelske faders söner. Dessa kapitel i Matteusevangeliet kan framstå som ett moraliskt resonemang, de tycks beskriva en etik som är så krävande att den verkar ogenomförbar, och istället upptäcker vi att de i första hand är ett teologiskt resonemang. Den kristne är inte en människa som anstränger sig för att vara bättre än andra. Den kristne vet att han eller hon är en syndare som alla andra. Den kristne är helt enkelt en människa som stannar upp inför den nya brinnande busken, inför uppenbarelsen av en Gud som inte bär på gåtan i ett namn som inte går att uttala, utan som istället ber sina barn att åkalla honom med namnet ”Fader”, att låta sig förnyas av hans makt och att reflektera en stråle av hans godhet för denna värld som törstar efter det goda och väntar på goda nyheter.

Det är alltså på detta sätt som Jesus börjar lära ut bönen “Fader vår”. Han gör det genom att ta avstånd från två grupper som fanns på hans tid. Först och främst hycklarna: “När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem” (Matt 6:5). Det finns folk som förmår be ateistiska böner utan Gud och som gör det för att beundras av andra. Ofta ser vi skandalen med människor som går i kyrkan och är där hela dagen eller som går dit varje dag och sedan hatar andra människor eller talar illa om andra. Detta är en skandal! Det är bättre att inte gå i kyrkan. Lev så, som om du var ateist. Men om du går i kyrkan, lev då som Guds son, som en broder och ge ett sant vittnesbörd, inte ett motvittnesbörd. Den kristna bönen har inga andra trovärda vittnen än det egna samvetet, där det pågår en ständig, intensiv dialog med Fadern: “När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda” (Matt 6:6).

Sedan tar Jesus avstånd från hedningarna: ”Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull” (Matt 6:7). Här anspelar kanske Jesus på den “captatio benevolentiae”, den insmickrande inledning som var en nödvändig inledning till många antika böner. Gudomligheten måste på något sätt blidkas med hjälp av en lång rad lovprisningar och böner. Tänk på scenen på berget Karmel, när profeten Elia utmanade Baals präster. De ropade, dansade, bad en mängd böner för att deras gud skulle hörsamma dem. Elia stod i stället tyst, och Herren visade sig för Elia. Hedningarna trodde att man bad genom att tala, tala, tala, tala. Och också jag tänker på alla de kristna som tror att bön är – ursäkta mig – “att tala till Gud som en papegoja”. Nej! Ber gör man med hjärtat. Jesus säger att när du ber skall du i stället tala till Gud som en son till sin fader, som vet vad sonen behöver redan innan han ber om det (jfr Matt 6:8). ”Fader vår” kan också vara en tyst bön: det räcker att rikta blicken mot Gud, att minnas hans faderliga kärlek, och det räcker för att han skall höra vår bön.

Det är fint att tänka att vår Gud inte behöver några offer för att vi skall vinna hans ynnest! Han behöver ingenting, vår Gud: i bönen ber han bara att vi skall hålla en kanal öppen till honom för att upptäcka att vi alltid är hans älskade barn. Och han älskar oss högt.

 

12 januari 2019, 11:12