Cerca

Vatican News
Påven under Midnattsmässan "Om vi välkomnar Jesus förändras historien" Påven under Midnattsmässan "Om vi välkomnar Jesus förändras historien"  (@Vatican Media)

Påven under Midnattsmässan "Om vi välkomnar Jesus förändras historien"

Påven Franciskus inledde julaftonens högtidliga mässa klockan 21.30. I sin predikan denna jul påminde påven Franciskus om hur Jesus, som Livets bröd ger våra liv den näring vi behöver och hur vi svarar honom, som herdarna på julnatten: genom att "nänta, vaka, skynda iväg, riskera, och berätta om skönheten i Jesu födelse".

Charlotta Smeds - Vatikanstaten 

Efter att Kalendans toner, kunngörelsen om julen, hade ekat i Peterskyrkans valv, liksom Lukasevangeliets berättelse om Jesu födelse, riktade påven Franciskus sina ord till de samlade i Peterskyrkan och till de många runt om i världen som följde Midnatsmässan i direktsändning på tv. Han talade om att inte vara rädda för att ge Gud sin rättmätiga plats i livet, och uppmanade alla, att denna natt bege sig till Betlehem för att svara på Guds fråga "Älskar du mig?" "För då är det jul, sa påven, om vi kan svara "Herre, du vet allt, du vet att jag älskar dig"....  Om vi ​​välkomnar Honom förändras historien, genom var och en av oss

Hela påvens predikan på julnatten:

Josef, begav sig med sin trolovade Maria, ”upp till Davids stad Betlehem" (Luk 2: 4). I kväll går även vi upp till Betlehem för att upptäcka julens mysterium.

Betlehem: namnet betyder ”Brödets hus”. I detta ”Hus” har Herren idag bestämt träff med mänskligheten. Han vet att vi behöver föda för att leva. Men han vet också att världens näring inte tillfredsställer hjärtat. I skrifterna är mänsklighetens ursprungliga synd associerad just med att äta: "Han tog frukten och åt av den", läser vi i Första Mosebok (3.6). Han tog och åt. Människan har blivit girig och glupsk. Att ha, att fylla livet med saker, verkar många tycka ge livet mening. En omättlig girighet går genom mänsklighetens historia, till dagens paradoxer, när några njuter av banketten medan många inte har bröd för att överleva.

Betlehem är vändpunkten för att förändra historiens gång. Där föds Gud i en krubba, i ”Brödets hus”. Som för att säga oss: här är jag för dig, som din föda. Han tar inte, utan erbjuder föda; han ger inte en sak, utan sig själv. I Betlehem upptäcker vi att Gud inte är någon som tar liv, utan det är Han som ger liv. Till människorna som är vana att ta och äta säger Jesus: "Tag och äta. Detta är min kropp "(Mt 26,26). Barnets lilla kropp i Bethlehem lanserar en ny livsstil: att inte sluka och frossa, utan att dela och ge. Gud gör sig liten för att vara föda till oss. Genom att Han, Livets bröd, ger oss föda, kan vi återfödas i kärlek och bryta spiralen av girighet och glupskhet. Från "Brödets hus" leder Jesus människorna tillbaka hem, för att lära känna sin Gud och sin nästa. Framför krubban förstår vi att det som ger våra liv näring, inte är saker, utan kärlek; inte girighet utan välgörenhet; inte överflöd, utan enkelheten i att förvalta.

Herren vet att vi behöver föda varje dag. Därför ger Han oss sig själv varje dag under sitt liv, från krubban i Betlehem till Jerusalems måltidsbord. O han fortsätter att ge sig själv till oss idag i brödet på altaret: han knackar på för att komma in och äta middag med oss (se Apg 3:20). Vid julen tar vi emot Jesus, Himlens Bröd, på jorden: en föda som aldrig går ut, men som redan nu ger oss en försmak av det eviga livet.

I Betlehem upptäcker vi att Guds liv strömmar i mänsklighetens ådror. Om vi ​​välkomnar Honom förändras historien, genom var och en av oss. För när Jesus förändrar hjärtat är mitt liv inte längre centrerat på mitt hungriga och själviska ego, utan på Honom, som är född och lever av Kärlek. Låt oss fråga oss, då vi i afton är kallade att gå upp till Betlehem: Vilken är födan i mitt liv, som jag inte kan vara utan? Är det Herren eller är det något annat? Där, i grottan, inför barnets ömma fattigdom, som ger livet en doft av ömhet och enkelhet, låt oss fråga oss: behöver jag verkligen så många saker, och så komplicerade recept för att leva? Klarar jag mig inte utan överflödiga tillbehör? Kan jag välja ett enklare liv? I Betlehem, bredvid Jesus ser vi människorna som vandrade, liksom Maria, Josef och herdarna. Jesus är resans Bröd. Han uppskattar inte tröga, långa och stillastående måltider, utan ber snabbt att få gå ifrån bordet, för att tjäna, som bröd som är brutet för andra. Låt oss därför fråga oss: Bryter jag, under julen, mitt bröd med dem som är utan?

2. Efter Bethlehem, som Brödets hus, reflekterar vi över Betlehem, som Davids stad. Där var David, som pojke, en herde och valdes av Gud att vara herde och ledare för sitt folk. På julen, i Davids stad, välkomnar herdarna Jesus. Den natten - läser vi i evangeliet- greps de av stor förfäran" (Luk 2,9), men ängeln sa till dem: "Var inte rädda" (vers 10). Så ofta upprepar evangeliet detta, ”var inte rädda”. Det verkar som Guds ramsa i jakten på människan, eftersom människan på grund av synden, fortfarande är rädd för Gud. "Jag blev rädd och gömde mig" (Gen 3:10), säger Adam efter synden. Betlehem är botemedlet mot rädsla, för trots människans "nej" säger Gud för evigt "ja": för evigt kommer han att vara Gud-med-oss. Och eftersom hans närvaro inte ska väcka rädsla blir han ett ömt barn. Var inte rädda: det är inte helgonen som hör det, utan herdarna, enkla människor som vid den tiden inte utmärkte sig i uppförande och hängivenhet. Davids son föds bland herdarna för att berätta för oss att ingen är ensam längre; vi har en Herde som övervinner våra rädslor och älskar oss alla, utan undantag.

Betlehems herdar berättar också för oss hur vi ska gå Herren till mötes. De vakar i natten: de sover inte, utan gör det som Jesus ofta  upprepade: vaka (se Matt 25,13, ​​Mark 13:35, Luk 21, 36). De är vaksamma, vakna i mörkret; och Guds härlighet "lyste omkring dem" (Luk 2,9). Det gäller oss också. Vårt liv kan vara en väntan, om man trots svåra stunder anförtror sig till Herren; då kommer han ge oss sitt ljus. Eller så är livet präglat av förväntningar, då man bara räknar med sin egen styrka och egna medel; men i detta fall är hjärtat stängt för Guds ljus. Herren älskar när man väntar på honom, men det kan man inte göra sovande i soffan. Faktum är att herdarna inte var still: "de skyndade iväg", säger texten (vers 16). Inte stå stilla som om de nått målet och inte behöver något, utan skyndar iväg och lämnar flocken obevakad. De riskerar för Gud. Och efter att ha sett Jesus, trots att de inte var talföra, ger de sig av för att berätta så att "alla som hörde häpnade över vad herdarna sade”(vers 18).

Vänta, vaka, skynda iväg, riskera, och berätta om skönheten: de är kärleksfulla gester. Den Gode Herden, som kommer på julen för att ge sin flock liv, ställer vid påsken, Petrus, och genom honom oss alla, den sista frågan: "Älskar du mig?" (Joh 21:15). Flockens framtid beror på svaret. I kväll kallas vi att svara, och säga till honom: "Jag älskar dig". Varje enskilt svar är viktigt för hela flocken.

"Låt oss därför gå in till Betlehem" (Luk 2:15): som herdarna sa och gjorde. Även vi, Herre, vill komma till Betlehem. Vägen dit är även i dag i uppförsbacke: vi måste komma över själviskhetens topp, och inte glida ner i världsligheten och konsumismens ravin. Jag vill komma till Betlehem, Herre, för det är där du väntar på mig. Och för att inse att Du, lagd i en krubba, är Brödet i mitt liv. Jag behöver din kärleks ömma doft för att i min tur vara brutet bröd för världen. Bär mig på dina axlar, Gode Herde: älskad av dig kan även jag älska och leda mina bröder vid handen. Då är det jul, när jag kan säga, "Herre, du vet allt, du vet att jag älskar dig" (jfr Joh 21:17).

24 december 2018, 15:59