Cerca

Vatican News
Hela påvens katekes - Fader vår 2: En bön som begär i förtröstan Hela påvens katekes - Fader vår 2: En bön som begär i förtröstan  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Fader vår 2: En bön som begär i förtröstan

Begärande bön, när man ber Gud om något särskilt, är något ädelt. Gud vill att hans barn skall tala till honom direkt och utan fruktan. Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 12 december, då han fortsatte reflektera över bönen ”Fader vår”. Katekesen presenteras här av Olle Brandt.

Vi fortsätter vår serie av katekeser om “Fader vår” som vi inledde förra veckan. Jesus lär sina lärjungar en kort och djärv bön som ber om sju ting – ett antal som i bibeln aldrig är en slump utan anger fullhet. Jag säger att den är djärv, för om inte Kristus hade lärt ut den, skulle ingen av oss – inte ens någon av de mest berömda teologerna – våga be till Gud på detta sätt.

Lyssna på katekesen här

Jesus uppmanar nämligen sina lärjungar att närma sig Gud och rikta några böner till honom i förtröstan: böner som handlar om honom och sedan om oss. Det finns ingen inledning i ”Fader vår”. Jesus lär inte ut några formler för att vinna Herrens ynnest. Tvärtom uppmanar han till en bön som låter alla underkastelsens och rädslans barriärer falla. Han säger inte att man skall tala till Gud och kalla honom ”Allsmäktige”, ”Allrahögste”, ”Du som är så långt från oss, jag är en eländig människa”: nej, han säger inte så, utan helt enkelt ”Fader”, i all enkelhet, som barn säger till sin pappa. Och detta ord, ”Fader”, uttrycker förtroende och förtröstan som hos ett barn.

Bönen “Fader vår” har sina rötter i människans påtagliga verklighet. Den låter oss till exempel be om bröd, vårt dagliga bröd: en enkel men grundläggande bön, som säger att tron inte är en ”dekoration” utan band till livet, som används bara efter att man har tillfredsställt alla andra behov. Tvärtom börjar bönen med livet självt. Jesus lär oss att bönen inte börjar i människans tillvaro först när magen är full. Tvärtom finns bönen varhelst det finns en människa, vilken människa som helst, som är hungrig, som kämpar, som lider och undrar ”varför”. Vår första bön var på sätt och vis det skrik som åtföljde vårt första andetag. I det nyfödda barnets gråt förkunnas hela vårt livs öde: vi skall alltid hungra, vi skall alltid törsta, vi skall alltid söka lyckan.

I bönen vill inte Jesus släcka människan eller bedöva henne. Han vill inte att vi skall tona ned vad vi ber om eller att vi skall lära oss att stå ut med vad som helst. Han vill tvärtom att varje lidande, varje oro skall stiga upp till himlen och bli dialog.

Någon sade: att ha tro är att vara van vid att skrika.

Vi borde alla vara som Bartimaios i evangeliet (jfr Mark 10:46-52) – vi minns det stycket i evangeliet om Bartimaios, son till Timaios – den blinde man som tiggde vid Jerikos stadsport. Han var omgiven av många duktiga människor som uppmanade honom att tiga: ”Håll tyst! Herren går förbi. Håll tyst och stör inte. Mästaren är upptagen, stör honom inte. Du stör med dina rop. Stör inte”. Men han hörsammade inte dessa råd. Med helig envetenhet gjorde han anspråk på att hans eländiga tillstånd äntligen skulle få möta Jesus. Och han ropade högre”! Och väluppfistrade människor sade: ”Nej, det är ju Mästaren” Du gör bara bort dig!” Och han ropade för han ville se, han ville bli botad: “Jesus, förbarma dig över mig!” (vers 47). Jesus gör så att han får tillbaka sin syn, och säger till honom: “Din tro har hjälpt dig” (vers 52), som om han ville förklara att det avgörande för att han skulle bli frisk var den bön som han ropat med tro, högre än det sunda förnuftet hos alla de som ville att han skulle hålla tyst. Bönen föregår räddningen, men på sätt och vis innehåller bönen redan räddningen, för den befriar från förtvivlan och öppnar en utväg ur många outhärdliga belägenheter.

De troende känner förvisso också behovet att lovprisa Gud. Evangelierna berättar om jubelrop som springer fram ur Jesu hjärta, som fulls av förundran och tacksamhet gentemot Fadern (jfr Matt 11:25-27). De första kristna kände rentav behovet av att lägga till en lovprisning till ”Fader vår”: ”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet” (Didaché, 8, 2).

Men ingen av oss är tvungen att tro på den teori som någon framförde för länge sedan, att begärande bön skulle vara en svagare form av tro, medan den mest autentiska bönen skulle vara ren lovsång, den som söker Gud utan att tyngas av att be om någonting. Nej, det är inte sant. Begärande bön är äkta, spontan, uttrycker tro på Gud som är Fadern, som är god, som är allsmäktig. Den är en trosgärning i mig, som är liten, syndare och behövande. Och därför är begärande bön något ädelt. Gud är Fadern som har gränslöst medlidande med oss och vill att hans barn skall tala till honom utan fruktan och direkt, att de skall kalla honom ”Fader”, och att när de har svårigheter skall de säga: ”Men Herre, vad har du gjort mig?” Därför kan vi berätta allt för honom, också sådant i vårt liv som förblir förvridet och obegripligt. Och han har lovat att han alltid skulle vara med oss, ända till den sista av de dagar som vi skall finnas här på jorden. Låt oss be Fader vår, och börja så, helt enkelt: ”Fader” eller ”Pappa”. Och han förstår oss och älskar oss.

15 december 2018, 12:10