Cerca

Vatican News
Ekumensikt möte på Malmö Arena 31 oktober 2016 Ekumensikt möte på Malmö Arena 31 oktober 2016 

Strävan efter gemenskap: ”Vi kan göra så mycket mer om vi gör det tillsammans"

För nära två år sedan, den 31:a oktober 2016, anlände påven Franciskus till Lund i Sverige för att uppmärksamma 500-årsminnet av reformationen. Mycket har hänt sedan dess. I Malmö samarbetar idag ungdomar för att läka reformationens sår och komma närmare varandra.

Bénédicte Cedergren – Vatikanstaten

Den 31:a oktober 2016, anlände påven Franciskus till Lund i Sverige för att uppmärksamma 500-årsminnet av reformationen. Det var under det besöket som en grupp ungdomar från lutherska Oxie kyrka kom i kontakt med några ungdomar från Vår Frälsares katolska församling och föreslog att påbörja ett samarbete med syftet är att komma varandra närmare. Idag har det gått över två år sedan ungdomsgrupperna inledde deras ekumeniska samarbete, “Framtiden är nu”.

”Vi är inte så olika som vi trodde”

Redan en vecka efter påvens besök bjöds Vår frälsares katolska kyrkas ungdomsgrupp in till Oxie kyrkas ungdomsgrupp för att bättre lära känna varandra.

- Efter mötet frågade en av Oxie-ungdomarna mig: "Anders, kan vi inte göra något i vår församling som visar på att vi tar det här med Från konflikt till gemenskap på allvar?". "Absolut", svarade jag. Nu har det gått två år och i oktober, förra månanden, firade vår ekumeniska grupp ett tvåårsjubileum, berättar Anders Blomquist, barn- och ungdomspräst i Oxie kyrka.

18-åriga gymnasieleven Nichlas Holmgren Gellersten tillhör lutherska Oxie kyrka och dess ungdomsgrupp som de kallar för ”UG”. Han befann sig liksom många andra svenska kristna i Malmö Arena för det publika och ekumeniska eventet ”Together in Hope” och berättar om det hela började.

– Efter detta fantastiska möte på arenan kom vi i kontakt med en av de katolska ungdomarna, Nils Glimelius. Detta blev starten till ett samarbete mellan katolska ungdomar i Vår Frälsares katolska församling och lutherska ungdomar i Oxie kyrka, som vi benämner ”Framtiden är nu”, berättar han.

Nils Glimelius, ordförande för KBU – Vår Frälsares Katolska Barn- och Ungdomsförening i Malmö – som tillhör Vår Frälsare i katolska församling i Malmö och SUK – Sveriges Unga Katoliker –, berättar att de första träffarna tillägnades helt åt frågor, diskussioner och gemensamma nämnare såsom bibeln. Han berättar att mycket handlade i början om att prata ut, eliminera existerande fördomar och förstå den andres tro.

– Vi är alla del av en samma familj som lever vi sidan av varandra. Den katolska kyrkan ska aldrig vara exkluderande, den ska alltid vara inkluderande. För att uppnå detta behöver vi alltid tänka positivt om den andra och lita på den andra. Vi måste våga. Vi måste få en klarare bild om vilka vi är. Så syftet med själva samarbetet är att försöka förstå varandra bättre. Vi har mycket att lära varandra. Samarbetet handlar inte om att sätta sig ner och läsa bibeln eftersom vi har den gemensamt, eller säga en bön och sedan gå hem. Det är genom att förstå varandras olikheter som vi kan se varandras likheter.

Även Nichlas berättar att samarbetet har hjälpt honom att inse att de både kyrkorna inte bara har en rad olikheter, men även likheter.

– Detta samarbete har lett till en större förståelse för våra syskon i den katolska kyrkan. Genom flertalet regelbundna träffar har vi knutit band till dessa och förstått att vi inte är så olika som vi kanske trodde. Skiljelinjerna inom vissa områden är starka, det är riktigt. Därför började vi med det som vi katoliker respektive lutheraner har gemensamt, såsom bön, dela vittnesbörd och tro.

Skillnaderna mellan kristna behöver inte skilja oss åt

Efter två års träffar, diskussioner, bibelstudier och aktiviteter bestämde de två ungdomsgrupperna för att anordna en gemensam resa till Taizé, ett kristet ekumeniskt brödraskap i centrala Frankrike som tar emot ett stort antal besökare varje år. Både Nils Glimelius och Anders Blomquist, arbetsledande präst i Oxie kyrka, arbetade hårt för att organisera och förverkliga resan.

Ett 40-tal ungdomar reste till Taizé under sommaren 2018. På plats följde tusentals ungdomar ett gemensamt veckoschema i vilket det bland annat ingick gemensam bön i Försoningskyrkan tre gånger om dagen, diskussioner och bibelpass. Nichlas berättar att en stor del av dagarna gick ut på att arbeta; själv arbetade han i köket och förberedde lunch åt cirka 2000 ungdomar.

– Folk från hela världen var där, berättar Nichlas. Taizé gav mig otroligt mycket mer än vad jag förväntade mig. Det är absolut ett ställe jag rekommenderar kristna att åka till för att leva en vecka tillsammans med bröderna som permanent bor i kommuniteten. Det är en helt fantastisk upplevelse. Att då få uppleva och genomgå detta tillsammans med våra katolska syskon var en både mäktig och historisk upplevelse.

Även 17-åriga gymnasieleven Judita Petruskeviciute, ledamot i lokalföreningen HUK – Helsingborgs Unga Katoliker – tillhörandes St. Clemens katolska församling i Helsingborg, följde med till Taizé.

–  Under Taizé-resan insåg jag att skillnaderna mellan kristna inte behöver skilja oss åt. Det var resans enkelhet som förde oss samman, för då försvann alla skillnader. Enkelheten och obekvämligheten ledde till att man ville offra sig för den andra och till att man såg det bästa i andra.

Nils Glimelius från Vår frälsares katolska församling i Malmö berättar att den svenska gruppen försökte lära varandra så mycket de kunde och turades om med att leda bönerna.

– På mornarna bad vi Luthers morgonbön och på kvällarna bad vi rosenkransen. Det mest fantastiska tyckte jag dock var när jag hörde en kille från svenska kyrkan säga ”De är ju helt vanliga människor som tror på gud. Det är ingenting farligt med dem!”. Vi tar det steg för steg. Genom gemensamma resor och aktiviteter kan vi hitta varandra, bygga upp en tillit och lära känna varandra. Nu vet vi att vi inte är farliga.

”Det var som menat att vi skulle få igenom det”

Nils menar att samarbetet är skyldig påvens besök i Lund 2016 sin framgång.

– Att påven Franciskus valde att komma till Sverige, det kalla landet långt uppe i norr med få katoliker, är ett mirakel. Det är en gåva. Det var precis det vi behövde. Hans besök har haft en stor betydelse för vårt land och givit mer än vad många kan tro. Om någon hade sagt till mig för två sedan att vi idag skulle samarbeta med svenska kyrkan hade jag aldrig trott det. Det är helt tack vare påven som ”Framtiden är nu” kom till. Det känns som om det var menat att vi skulle få igenom det!

Fader Jorge de Salas, domare och Biskopsvikarie för kyrkorättsliga frågor i katolska kyrkan, konstaterar även att påvebesök bidragit till en mer sympatisk stämning och väckt nyfikenhet.

– Den sympatiska stämningen mellan Svenska kyrkan och katolska kyrkan har blivit allt starkare, och jag tror att det är någonting som upplevs i många församlingar. Kardinalen bjuds till exempel allt mer in till lutherska föreningar för att diskutera och besvara frågor. Det finns en enorm nyfikenhet och respekt som visar på vördnad.

Nausikaa Haupt, ekumenisk handläggare vid Stockholms katolska stift, förklarar närheten mellan kyrkor på det lokala planet både före och efter påvebesöket.

– I Sverige har vi generellt goda kontakter mellan kyrkorna och samfunden. Vi är ett litet land och de praktiserande kristna är inte i majoritet, kanske bidrar detta till att man stöttar varandra och hjälper varandra på många sätt. Jag upplever att det ofta finns en närhet mellan kyrkorna på lokalplanet och väldigt goda personliga kontakter. Ibland är det svårare på en mer teoretisk nivå där synsätten kan skilja sig åt i vissa frågor, men på ”fältet” är det ofta goda relationer.

Nausikaa Haupt håller med om att påvebesöket varit en viktig milstolpe i Sveriges katolska historia och menar att Sverige påverkats av det historiska besöket. Nausikaa berättar bland annat att den ekumeniska generositeten breddats sedan påvebesöket. På det lokala planet har det till exempel uppmärksammats att den katolska församlingen i Lund kunnat låna domkyrkan för mässor då den katolska kyrkan byggs om. Man har också i Lund och Stockholm börjat med ekumenisk vesper. Även ett projekt med regelbunden ekumenisk tidebön och bön för försoning håller på och startar i en Stockholmsförort, med Katolska kyrkan och Svenska kyrkan, berättar Nausikaa.

Även Karin Wiborn, generalsekreterare i den samordnande ekumeniska organisationen SKR – Sveriges Kristna Råd – och pastor i Equmeniakyrkan, håller med om att påvebesöket var ett konkret och konstruktivt sätt att rent faktiskt söka sig från konflikt till gemenskap.

– Det kristna enhetsarbetet är ett ständigt pågående förverkligande av Jesu bön i Johannesevangeliet 17:21 om att vi ska bli ett för att världen ska tro: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” Idag ser vi hur mycket människor dras isär och skapar distans och splittring. När kyrkorna arbetar sig samman är det berättelsen om en annan väg, att vi kan söka samverkan och samförstånd istället för polarisering.

Karin berättar att hon tror att påvebesöket inte bara var betydelsefullt för katoliker men även för lutheraner att besöket och reformationsminnet ägde rum precis i Lund, där det Lutherska världsförbundet bildades 1947, och inkluderande påvens närvaro. Överlag berättar Karin hur hon tror att mötet betydde särskilt mycket för staden Lund där det praktiska arbetet inför besök skedde.

– Jag vet att samverkan fortsätter i Lund mellan katoliker och lutheraner. Jag hörde nyligen hur församlingarna där fortsätter att fördjupa sin gemenskap.

”Samarbetet har förändrat min syn på dem”

Trots att många ungdomar var skeptiska mot samarbetet i början vann tillslut nyfikenheten och strävan efter gemenskap. Nils, Nichlas och Judita vittnar om att fördomarna minskat rejält.

– Jag var något skeptisk i början och hade tyvärr en del fördomar, berättar Nichlas. Inte om teologin eller tron, utan om hur katoliker i den katolska kyrkan var personligen. Väl i direktkontakt med katoliker – som jag aldrig haft samröre med innan – förstod jag att de inte blåser upp sig och försöker vara överlägsna gentemot andra såsom jag förberedde mig mentalt på att de skulle vara. Jag blev helt ställd och positivt överraskad när dessa härliga ungdomar bevisade mig den totala motsatsen.

– Samarbetet har förändrat min syn på personerna i den svenska kyrkan en del, bekräftar även Judita. Jag har fått en mer positiv uppfattning av vilka de är. Även om vår syn på vissa frågor inte är likadan har samarbetet mellan ungdomsgrupperna hjälpt att acceptera det genom att sätta fokus på likheterna istället för att låta skillnaderna sära på oss.

Den katolska församlingen har varit både positiv och negativt inställda mot samarbetet, berättar Nils.

– Vissa är nyfikna medan andra snarare är skeptiska och rädda för att våra ungdomar ska lämna katolska kyrkan. Men jag är inte alls rädd för det, för jag vet att våra ungdomar är väldigt säkra och trygga i deras tro.

– Vi är ständigt på väg, säger Anders Blomquist. Det ekumeniska samarbetet får inte stanna vid ett bra dokument och en häftig gudstjänst då påven kom till Lund. Samarbetet måste få mynna ut i ett gemensamt ansvarstagande i att arbeta mot fattigdom, för rättvisa, fred och miljö. Genom det samarbetet vittnar vi samtidigt om vår kristna tro. Mina förhoppningar är att gruppen Framtiden är nu kommer att fortsätta i Malmö, bli en källa till glädje för många, och att vårt samarbete ger konkreta uttryck genom att upprätta andra.

"Vi kan göra så mycket mer om vi gör det tillsammans"

–Ekumeniken är en del av det kristna livet, av vår kristna kallelse, förklarar Fader Jorge. Vi strävar efter att bli ett, efter enhet, inom oss och i världen. Vi bör glädjas åt de ekumeniska samarbeten, åt strävan efter att bygga broar och inte se varandra som skilda bröder och systrar utan fokusera på det som enar oss och inte det som skiljer oss åt, även om vi självklart måste arbeta med det med. Men för att vara ärlig har jag svårt att se hur vi kommer att bli helt enade, främst på grund av politikens inflytande över svenska kyrkan. Så det finns mycket att göra. Och vi måste vara realistiska: Det räcker inte med att säga att vi har samma Gud. Vägen är lång, men vi går i rätt riktning.

– På några områden närmar man sig och möts i bön som de olika exemplen med gemensam vesper och tidebön visar, säger Nausikaa Haupt från Stockholms katolska stift. På ett teologiskt plan finns vissa skillnader inom olika områden men det förekommer hela tiden reflektioner kring detta.

Nils ser positivt på framtiden.

– Vi går framåt. Vi kan nu se på varandra, se varandras styrkor och förstå varandra bättre. Och jag hoppas att vi fortsätter med det, att samarbetet kan växa och bli större. Om någonting funkar lokalt så kan det bli större och jag tror att detta kan bli större. Det gäller att fortsätta med att arbeta lokalt, att fortsätta jobba för att stärka gemenskapen genom att ge ett större utbud till ungdomarna, bjuda in varandra på träffar, aktiviteter, läger och resor.

– Mina förhoppningar är att fler lutherska och katolska ungdomar tar de fem imperativen som fastslogs av hans helighet Påve Franciskus och dåvarande Lutherska Världsförbundets president biskop emeritus Munib Younan på allvar, berättar Nichlas. Det vore glädjande att de ser ”Framtiden är nu” som ett föredöme där ungdomar i hela Sverige och senare hela världen kan försonas med sina syskon, även om jag är medveten om att det kommer kräva bland annat lång tid, tålamod och mycket bön. Vidare hoppas jag på att den starka viljan och detta enorma driv finns kvar för att fortsätta arbeta med- och utveckla denna fantastiska ekumeniska gemenskap.

– Jag hoppas att samarbetet fortsätter, att flera väljer att vara en del av det. Gud älskar oss och vill att vi ska älska varandra, att vi ska ha gemenskap, säger Judita. Hon avslutar med att citera Matteusevangeliet 18:20: “Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”

– Vi kan göra så mycket mer om vi gör det tillsammans. Men jag gillar inte att jobba långsikt. Människan planerar men det är Gud som bestämmer. Gud har sina planer. Vi får bara lita på det, menar Nils.

– Ungefär 500 år gått sedan splittringen skedde, avslutar Nichlas. 500 år av sår och isolering. 500 år av fejder och konflikter. 500 år av meningslöst lidande. Tiden läker uppenbarligen inte alla sår. Därför är det viktigt att börja hela nu – för att Framtiden är nu.

 

 

 

Photogallery

Bilder från de ekumeniska mötena
28 november 2018, 12:03