Beta Version

Cerca

Vatican News
Påven vid den allmänna audiensen Påven vid den allmänna audiensen  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Budorden 9: Visa aktning för din far och din mor

”Även om inte alla föräldrar är goda och inte alla får en fridfull barndom, så kan ändå alla barn vara lyckliga, för det beror på deras tacksamhet mot dem som fött dem om de skall uppnå ett fullt och lyckligt liv.” Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 19 september, då han fortsatte meditera över Tio Guds bud. Katekesen presenteras av Olle Brandt.

På vår resa genom de Tio Orden kommer vi idag fram till budet om fadern och modern. Det talas om den aktning man är skyldig sina föräldrar. Vad är denna aktning? Det hebreiska ordet syftar på ära, värde, bokstavligen ”tyngd”, verklighetens konsistens. Det är inte fråga om yttre former utan om sanningen. Att ära Gud, i bibeln, betyder att erkänna hans verklighet, räkna med hans närvaro. Det tar sig uttryck också i riter, men innebär först och främst att ge Gud rätt plats i tillvaron. Att visa aktning för sin far och sin mor är alltså att erkänna deras betydelse också med konkreta gärningar som uttrycker hängivenhet, kärlek och omsorg. Men det handlar inte bara om detta.

Lyssna på påvens katekes

Det fjärde Ordet har ett särdrag: det är ett bud som omfattar en konsekvens. Det säger nämligen: “Visa aktning för din far och din mor, så som Herren, din Gud, har befallt dig, så att du får leva länge och det går dig väl i det land som Herren, din Gud, ger dig” (5 Mos 5:16). Det är bara här, när Femte Mosebok talar om relationen till föräldrarna, som det talas om välgång.

Denna mångtusenåriga vishet förklarar vad humanvetenskapen har upptäckt bara för drygt ett århundrade sedan, nämligen att barndomen präglar hela vårt liv. Ofta kan det vara lätt att förstå om en människa har växt upp i en sund och balanserad miljö. Det är lika lätt att märka om en människa kommer från erfarenheter av att bli övergiven eller av att utsättas för våld. Vår barndom är som ett slags outplånligt bläck, som tar sig uttryck i vår smak, i hur vi är, även om somliga försöker dölja sitt ursprungs sår.

Men det fjärde budet säger mer än så. Det talar om inte om goda föräldrar, det säger inte att fäder och mödrar måste vara perfekta. Det talar om vad barnen gör, oavsett föräldrarnas förtjänster, och säger något intressant och befriande: även om inte alla föräldrar är goda och inte alla får en fridfull barndom, så kan ändå alla barn bli lyckliga, för det beror på deras tacksamhet mot dem som fött dem om de skall uppnå ett fullt och lyckligt liv.

Tänk vad detta Ord kan vara konstruktivt för alla de unga som vuxit upp i smärta och för alla dem som fått lida under sin ungdom. Många helgon – och mängder av kristna – har efter en smärtsam barndom levt ett ljust liv, för, tack vare Jesus Kristus, har de försonats med livet. Tänk på den unge man som idag är salig och som nästa månad blir helgon, (Nunzio) Sulprizio, som 19 år gammal gick bort (1836) efter att ha försonats med mycken smärta, för hans hjärta var fullt av frid och han hade aldrig tagit avstånd från sina föräldrar. Tänk på den helige Camillo av Lellis, som efter en oordnad barndom byggde upp ett liv av kärlek och tjänande; på den heliga Giuseppina Bakhita, som växte upp i fasansfullt slaver, eller på den salige Carlo Gnocchi, föräldralös och fattig; och också på den helige Johannes Paulus II, som präglades av att han förlorat sin mor när han var liten.

Oavsett vilken historia människan kommer ifrån får hon av detta bud en riktning som leder till Kristus. Det är i honom som den sanne Fadern visar sig, han som erbjuder oss att “födas på nytt” (jfr Joh 3:3-8). Vårt livs gåtor lyses upp när vi upptäcker att Gud alltid har förberett för oss ett liv som hans barn, där allt vi gör är ett uppdrag vi fått av honom.
Våra sår börjar bli möjligheter när nåden låter oss upptäcka att den verkliga gåtan inte längre är “varför” utan “för vem”, för vem har detta hänt mig? Vad ville Gud att jag skulle göra när han formade mig genom min historia? Här vänds allt upp och ned, allt blir dyrbart, allt blir konstruktivt. Hur kan kärlekens ljus göra också min sorgliga och smärtsamma erfarenhet till en källa till räddning för andra? Så kan vi börja visa aktning för våra föräldrar med friheten hos vuxna barn och med barmhärtigt accepterande av deras begränsningar.

Visa aktning för våra föräldrar: de har gett oss livet! Om du har avlägsnat dig från dina föräldrar, gör en ansträngning och återvänd till dem, kanske de är gamla... De har gett dig livet. Bland oss finns vanan att säga fula ting, också fula ord... Förolämpa aldrig andras föräldrar. Aldrig! Fatta idag detta inre beslut: från och med idag skall jag aldrig förolämpa någon annans mamma eller pappa. De har gett den människan livet! De får inte förolämpas.

Vi har fått detta underbara liv som en gåva inte som ett tvång. Att pånyttfödas i Kristus är en nåd som vi skall ta emot i frihet (jfr Joh 1:11-13), och det är skatten i vårt dop, där den Heliga Anden gör att vår Fader är en enda, han som är i himlen (jfr Matt 23:9; 1 Kor 8:6; Ef 4:6).

 

25 september 2018, 08:08