Beta Version

Cerca

Vatican News
Påven under audiensen Påven under audiensen   (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Budorden 7. Vilodagen

” Söndagen är en dag för att försonas med livet och säga: livet är dyrbart; det är inte lätt, ibland är det smärtsamt, men det är dyrbart.” Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 5 september, då han fortsatte meditera över Tio Guds bud. Katekesen presenteras av Olle Brandt.

Vår resa genom Tio Guds bud leder oss idag till budet om vilodagen. Det verkar vara ett bud som är lätt att följa, men det är ett felaktigt intryck. Det är verkligen inte lätt att vila, för det finns en falsk vila och en äkta vila. Men hur kan vi känna igen dem?

Lyssna till påvens katekes

Vår tids samhälle törstar efter underhållning och semester. Underhållningsindustrin blomstrar, och reklamen framställer den ideala världen som en nöjespark där alla har roligt. Dagens syn på livet betonar inte verksamhet och engagemang så mycket som nöjen. Man skall tjäna pengar för att ha roligt och få tillfredsställelse. Idealbilden är den av en framgångsrik människa som har råd med omfattande och olika fält av njutning. Men denna mentalitet leder till otillfredsställelsen i en tillvaro som bedövats av nöjen som inte är vila utan alienation och verklighetsflykt. Människan har aldrig vilat sig så mycket som idag, och ändå har människan aldrig erfarit så mycken tomhet som idag! Alla dessa möjligheter att roa sig, att gå ut, kryssningar och resor ger inte hjärtats fullhet. De ger inte ens vila.

Tio Guds bud söker och finner problemets kärna genom att kasta ett annorlunda ljus över vad vila är. Budet innehåller något alldeles särskilt: en motivation. Vilan i Herrens namn har en exakt orsak: ”Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag” (2 Mos 20:11).

Detta syftar på avslutningen av skapelsen när Gud säger: “Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott” (1 Mos 1:31). Och då börjar vilodagen, som är Guds glädje över vad han har skapat. Det är en dag för kontemplation och välsignelse.

Vad är då vila enligt detta budord? Det är en stund av kontemplation, av lovsång, inte av nöjen. Det är tid för att betrakta verkligheten och säga: livet är vackert! För Tio guds bud är inte vilan en verklighetsflykt utan ett sätt att välsigna verkligheten. För oss kristna är eukaristin mittpunkten av Herrens dag, söndagen, och eukaristi betyder “tacksägelse”. Det är en dag för att säga till Gud: tack Herre för livet, för din barmhärtighet, för alla dina gåvor. Söndagen är inte till för att utplåna alla andra dagar utan för att minnas dem, välsigna dem och försonas med livet. Många människor har alla möjligheter att roa sig, men har inte försonats med livet! Söndagen är en dag för att försonas med livet och säga: livet är dyrbart; det är inte lätt, ibland är det smärtsamt, men det är dyrbart.

När vi leds in i den äkta vilan är det Gud som verkar i oss, men det kräver av oss att vi avlägsnar oss från förbannelsen och dess lockelse (jfr den apostoliska maningen Evangelii gaudium, 83). Det är lätt att låta hjärtat vara olyckligt och att betona orsakerna till missnöje. Välsignelse och glädje innebär att öppna sig för det goda som är hjärtats vuxna rörelse. Det goda är kärleksfullt och tvingar sig aldrig på. Det är något man väljer.

Frid är något man väljer, inget som man kan tvinga på andra och inget som man finner av en tillfällighet. När människan avlägsnar sig från sitt hjärtas bittra veck, behöver hon försonas med det hon flyr ifrån. Man måste försonas med sin egen historia, med alla de händelser man inte kan acceptera, med de svåra delarna av ens egen tillvaro. Jag frågar er: har var och en av er försonats med sin historia? En fråga att fundera på: har jag försonats med min historia? Den sanna friden är nämligen inte att ändra sin egen historia utan att ta emot den, sätta värde på den, så som den blev.

Ofta har vi mött sjuka kristna som har tröstat oss med en frid som man inte finner hos hedonister som slår runt! Och vi har sett ödmjuka och fattiga människor glädja sig över små glädjeämnen med en lycka som förde tanken till evigheten.

Herren säger i Femte Mosebok: “Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva” (30:19). Detta val är jungfru Marias ”ja”, det är att öppna sig för den Heliga Anden som låter oss gå i Kristi fotspår, han som överlämnar sig till Fadern i den mest dramatiska stunden och så slår in på den väg som leder till uppståndelsen.

När blir livet vackert? När man börjar uppskatta det, oavsett vilken vår historia är. När man börjar undra om det kanske inte är så att allt är nåd, och denna heliga tanke river vår inre mur av otillfredsställelse och låter den äkta vilan börja. Livet blir vackert när man öppnar hjärtat för Försynen och upptäcker att det är sant som psaltarpsalmen säger: ”Bara hos Gud finner jag ro” (62:2). Det är en vacker mening som står där i psaltarpsalmen: ”Bara hos Gud finner jag ro”.

15 september 2018, 15:02