Beta Version

Cerca

Vatican News
Påven under audiensen Påven under audiensen   (Vatican Media )

Hela påvens katekes - Budorden 5. Avgudadyrkan

Vi måste förlita oss på Gud och låta all vår visshet vila i honom. Om inte Gud får första platsen faller man lätt ned i avgudadyrkan och nöjer sig med ynkliga löften. Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 8 augusti, då han fortsatte reflektera över Tio Guds bud. Katekesen presenteras av Olle Brandt.

[ Audio Embed Lyssna på påvens katekes]

Vi fortsätter idag att meditera över tio Guds bud med att se närmare på avgudadyrkan, som vi talade om förra veckan. Idag fortsätter vi för det är viktigt att förstå vad det handlar om. Vi utgår från avguden framför alla andra, guldkalven, som vi läser om i Andra Mosebok (32:1-18). Denna episod äger rum i öknen, där folket väntar på Mose som hade gått upp på berget för att få vägledning av Gud.

Vad är öknen? Den är en plats av ovisshet och osäkerhet. I öknen finns ingenting, varken vatten, makt eller skydd. Öknen är en bild av människolivet vars tillvaro är osäker och inte har några okränkbara garantier. Denna osäkerhet gör att människan bär på grundläggande bekymmer, som Jesus nämner i evangelierna: ”Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss?” (Matt 6:31). Detta är de grundläggande bekymren, och öknen kallar fram dem.

Och där i öknen sker något som leder till avgudadyrkan. ”Det dröjde innan Mose kom ner från berget” (2 Mos 32:1). Han stannade där uppe i fyrtio dagar och folket tappade tålamodet. De saknade en ledare som kunde göra dem trygga, och så kunde det inte fortsätta. Då begär folket en synlig gud – detta är fällan i vilket folket faller –för att få identitet och ledning. De säger till Aron: “Gör oss en gud som kan gå framför oss!” “Gör oss en ledare!” Människonaturen vill inte ha ovisshet, vilket öknen är, och söker därför en hemmagjord religion. Om Gud inte visar sig gör vi själva en skräddarsydd gud. Inför en avgud riskerar man inte att få ett kall som tvingar en att överge den egna tryggheten, för avgudarna har ”mun men kan inte tala, ögon men kan inte se” (Ps 115:5). Så förstår vi att avguden är ett svepskäl för att sätta sig själv i verklighetens mittpunkt och tillbe våra händers verk (encyklikan Lumen fidei, 13).

Aron förmår inte stå emot folkets krav och skapar en guldkalv. Kalven hade en dubbel betydelse i forntidens Mellanöstern. Å ena sidan stod den för fruktbarhet och överflöd, å den andra för energi och kraft. Men framför allt är den av guld och därför är den en symbol för rikedom, framgång, makt och pengar. Dessa är de stora avgudarna: framgång, makt och pengar. Dessa är de eviga frestelserna. Detta är vad guldkalven är: en symbol för alla önskemål som ger en illusion av frihet och som istället förslavar, för avgudar förslavar alltid. De fascinerar och du går dit. Så som ormen fascinerar en fågel som inte förmår röra sig och så kan ormen ta den. Aron förmådde inte stå emot.

Men allt kommer av oförmågan att förlita sig framför allt på Gud, att låta all vår visshet vila i honom, att låta honom ge sant djup åt vårt hjärtas längtan. Det gör att man också kan utstå svaghet, osäkerhet och ovisshet. Förtröstan på Gud gör oss starka i svaghet, osäkerhet och också i ovisshet. Om inte Gud får första platsen faller man lätt ned i avgudadyrkan och nöjer sig med ynkliga löften. Men detta är en frestelse som vi alltid läser om i bibeln. Det kostade inte Gud mycket att befria folket ur Egypten, han gjord det med tecken på makt och kärlek. Guds stora insats var att ta bort Egypten ur folkets hjärta. Och ännu fortsätter Gud att arbeta på att ta bort det ur våra hjärtan. Detta är Guds stora insats: att ta bort ”det Egypten” som vi bär på, som är avgudadyrkans lockelse.

När man tar emot Jesu Kristi Gud, han som var rik och blev fattig för vår skull (jfr 2 Kr 8:9), då upptäcker man att det inte är en olycka att erkänna sin egen svaghet. Det är förutsättningen för att man skall kunna öppna sig för honom som verkligen är stark. Genom svaghetens port träder Guds frälsning in (jfr 2 Kor 12:10). Det är i sin egen otillräcklighet som människan öppnar sig för Guds faderlighet. Människans frihet kommer av att låta den verklige Gud vara den ende Herren. Och det låter oss acceptera vår egen bräcklighet och ta avstånd från vårt hjärtas avgudar.

Vi kristna vänder vår blick till den korsfäste Kristus (jfr Joh 19:37), som är svag, föraktad och som avklätts allt han ägde. Men i honom uppenbaras den sanne Gudens ansikte, härligheten hos kärleken, inte hos förrädiska lockelser. Jesaja säger: ”Hans sår gav oss bot” (53:5). Vi har botats just av svagheten hos en man som var Gud, av hans sår. Och genom våra svagheter kan vi öppna oss för Guds frälsning. Vår bot kommer från honom som blev fattig, som tog emot misslyckandet, som tog på sig vår ovisshet ända till slutet för att fylla den med kärlek och kraft. Han kommer för att uppenbara Guds faderlighet för oss. I Kristus är vår bräcklighet inte längre en förbannelse utan en plats där vi möter Fadern, som är en källa till ny kraft från ovan.

16 augusti 2018, 15:05