Påven under konsistoriet ”Vi får bara se på personer uppifrån och ner när vi hjälper dem att resa sig”

Charlotta Smeds - Vatikanstaten 

Påven Franciskus har valt de nya kardinalerna främst från kyrkans periferier och missionsområden: Louis-Raphaël I Sako, Patriark av Kaldeerna av Babylon; Luis Ladaria, prefekt för Troskongregationen; Angelo De Donatis, general vikarie i Rom; Giovanni Angelo Becciu, vid statssekretariatets allmänna handlingar och Malteserordens särskilda delegat: Konrad Krajewski, Apostolisk Allmoseansvarig; Joseph Coutts, ärkebiskop av Karachi; Antonio dos Santos Martos, biskop av Leiria-Fátima; Pedro Barreto, ärkebiskop av Huancayo; Desiré Tsarahazana, ärkebiskop av Toamasina; Giuseppe Petrocchi, ärkebiskop av L'Aquila; Tomas Aquinas Manyo Maeda, ärkebiskop av Osaka; Sergio Obeso Rivera, ärkebiskop emeritus av Jalapa; Toribio Porco Ticona, Prelat emeritus av Coro Coro; Aquilino Bocos Merino, Claretianpräst.

Ett konsistorium är när påven kallar kardinalskollegiet till sammanträde, och oftast rör det sig om ordinarie konsistorium då de kardinaler som är bosatta i Rom deltar, medan alla kardinaler spridda i världen kallas till  extraordinarie konsistorium. Konsistorium kan vara slutna möten, men i det här fallet rör det sig om ett allmänt ordinarie konsistorium som till sin form är en gudstjänst.

Påven Franciskus inledde med en hälsning, varpå en av de blivande kardinalerna i allas namn uttryckte sin vördnad och tacksamhet till påven. Efter evangeliet höll påven en predikan, som i det här fallet är ett högtidligt tal, på latin allocutio.

Lärjungarnas oväsentliga diskussioner

Påven Franciskus inledde med att orden i evangeliet "De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först” (Mk 10,32). Han sa att detta visar hur Herren tar hand om sitt folk med en ojämförlig pedagogik. På väg till Jerusalem, försummar Jesus inte att gå före de andra.

Inför den tredje och hårdaste beskrivningen av det kommande lidandet drar sig inte evangelisten för att beskriva vad som pågick i lärjungarnas hjärtan: önskan att vara först, svartsjuka, avund, intriger och överenskommelser; något som inte bara gör dem till ovänner utan upptagna i värdelösa och oväsentliga diskussioner.

Men Jesus säger starkt till dem: "Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare"(Mk 10:43).

Men så är det inte hos er

”Men så är det inte hos er”. Herren vill avbryta att de fängslas av en världslig logik som avleder dem från vad som är viktigt. ”Men så är det inte hos er” - det är Herrens röst som räddar kommuniteter från att vara självupptagna, för att istället se till hjärtat: missionen.

Jesus lär oss att hjärtats omvändelse och kyrkans reform kommer alltid att vara missionär, för missionen förutsätter att man upphör att skydda sina egna intressen för att ta hand om Faderns intressen.

Kyrkan växer när den tjänar

När vi glömmer missionen, när vi slutar se våra bröders konkreta ansikten, är vårt liv låst i sökandet efter egenintressen och trygghet. Då börjar förbittring, sorg och hat växa.

”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare”.  Detta är den Magnificat som vi är kallade att sjunga varje dag. Herren påminner oss att kyrkan växer genom att främja andras värdighet, läka andras sår och ge de kränkta hopp. Vi kommer ihåg varför Herren har kallat oss.

Ingen är överlägsen den andra

Kära kardinaler och nya kardinaler! Det är den högsta ära vi kan få: att tjäna Kristus i Guds folk, i den hungriga, den glömda, den fängslade, den sjuka, missbrukaren, den övergivna, i konkreta personer.

Ingen av oss får känna sig "överlägsen" någon. Vi får bara se på personer uppifrån och ner när vi hjälper dem att resa sig.

Påven avslutade med att citera Johannes XXIII som den 29 juni 1954 sa: ”Jag är född fattig och glad att dö fattig. Jag tackar Gud för fattigdomens nåd.”

Kardinaler skapas

Påven Franciskus sa sedan att han i apostlarna Petrus och Paulus och i hela den katolska kyrkans namn, ska tillsätta kardinalerna i fråga, som ska ha som uppgift att hjälpa påven i hans ämbete. På latin används uttrycket Creatio novorum Cardinalium, det vill säga ”skapande” av nya kardinaler.

Sedan följde en ritual med symboler. Kardinalerna tog emot den röda hatten, birettan, och en ring. De tilldelades också en kyrka i Rom som de får ansvaret för, något som kallas ”titulus” – en titulärkyrka, som markerar att de genom att vara kardinaler även tillhör Roms stift, trots att de flesta av kardinalerna är biskopar i stift runt om i världen.

Som en avslutning på denna symboliska rit omfamnade de nya kardinalerna varandra och alla andra kardinalerna som närvarade.