Påven på Petrus och Paulus högtid: Äran och korset är oskiljaktiga
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
I sin predikan utgick påven Franciskus från läsningarna Apg 12:1–11, 2 Tim 4:6–8,17–18 och Matt 16:13–19 som han sa “låter oss få kontakt med den apostoliska traditionen” - och citerade Benedictus XVI - «detta är inte en överföring av saker eller ord eller en samling döda ting. Traditionen är den levande floden som fogar oss till ursprunget och den levande floden där ursprunget alltid är närvarande» (Benedictus XVI, katekes 26 april 2016). ”De ger oss nycklarna till himmelriket. En ständig och alltid ny tradition som ger nytt liv och uppfriskar evangeliets glädje och på det sättet låter oss med våra läppar och hjärta bekänna: «Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära» (Fil 2:11)."
Påven talade om hur Jesus personligen sa till sina lärjungar 'du tillhör mig': ”Som Petrus kan även vi med våra läppar och hjärta bekänna inte bara det som vi har hört utan även vårt livs konkreta erfarenhet: vi har uppstått, läkts, förnyats och överösts av hopp i helgonets smörjelse”. Vi får inte tappa glädjen och minnet att vi är inlösta, denna glädje som leder oss till att bekänna ”Du är Messias, den levande Gudens son” (Matt 16:16).
Denna barmhärtiga kärlek ber oss att gå till alla livets hörn för att nå alla även om detta sker på bekostnad av vår bekvämlighet sa påven. Att tänka på Petrus liv lär oss att känna igen frestelserna som åtföljer lärjungarnas liv: Liksom Petrus kommer vi som kyrka alltid att frestas av elaka ”viskningar” som blir missionens stötesten och jag kallar det ”viskningar” för att den onde förför i det dolda, sa påven.
”Däremot att delta i Kristi smörjelse är att delta i hans ära, som är hans kors: «Fader, förhärliga ditt namn» (Joh 12:28). Äran och korset går samman och det kan man inte skilja på, för att när man lämnar korset … blir vi lurade”.
Påven talade vidare om att Jesus ber oss att liksom han röra vid mänskligt lidande och inte tappa bort kärlek, tjänst och medkänsla.
”Att tänka på och följa Kristus kräver att låta hjärtat öppna sig för Fadern och för alla dem i vilka Han själv har velat identifiera sig (jfr helige Johannes Paulus II, Novo millennio ineunte, 49) och detta i vissheten om att han inte överger sitt folk”.
