Beta Version

Cerca

Vatican News
Påvens apostoliska uppmaning Gaudete et exsultate Påvens apostoliska uppmaning Gaudete et exsultate 

Påvens apostoliska uppmaning "Gaudete et Exultate"

På tisdagen klockan 12 släpptes påven Franciskus Apostoliska Uppmaning ”Gaudete et exsultate” – den latinska titeln som på svenska är ”Gläd er och jubla”. Skrivelsens undertitel ”om kallelsen till helighet i vår samtid”, förklarar att påven Franciskus med denna vill påminna att kyrkan lär att helighet är en universell kallelse möjlig för alla, vilket alla ”vardagshelgon” vittnar om.

Charlotta Smeds - Vatikanstaten

Påven Franciskus skriver att vår väg till helighet är knutet till saligprisningarna, som är "nyckeln till himlen". Hans långa brev går i glädjens tecken. Titeln "Gaudete et Exsultate", upprepar Jesu ord till de som är skymfade, förföljda och förtalade för hans skull – ”Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen” (Matt 5,12)

Påvens apostoliska uppmaning är uppdelad i fem kapitel och omfattar 44 sidor, genom vilka man känner igen den röda tråden i hans pontifikat, att kyrkan ska vara nära "Kristi lidande kött". Texten är uppdelad i 177 stycken och man förstår från början att det inte så mycket handlar om en beskrivning på vad helighet är utan snarare just en uppmaning till helighet och dess utmaningar, risker och möjligheter.

Helgonens medelklass

Påven börjar med att säga att var och en av oss har en väg till helighet och att vi inte ska avskräckas av ouppnåeliga helgonmodeller, eller imitera något som inte är menat till oss. Han talar snarare om att vara helgon, och växa i helighet i de små sakerna, de små gesterna. Den helighet som vardagshelgonen vittnar om, så många i vår närhet – helgonens medelklass.

Att tänka som Gud

I det andra kapitlet, definierar påven två fiender till helighet, vilket han även har talat om tidigare, både under sina mässor i Sankta Marta och i en tidigare apostolisk uppmaning ”Evangelii Gaudium”,  liksom i det senaste dokumentet ”Placuit Deo”. Fienderna är gnosticism och pelagianism, gamla irrläror som dock är alarmerande verkliga idag, skriver påven. Gnosticism beskriver han som en fåfäng ytlighet som föredrar "en Gud utan Kristus, en Kristus utan en kyrka, och en kyrka utan ett folk"(37-39).

Viljans dyrkare

Ny-pelagianismen är enligt påven Franciskus en irrlära som föds ur gnosticismen med vilken man vördar den personliga insatsen, den högmodiga viljan, trogen en viss katolsk stil, besatt av lagen. Påven noterar att ibland komplicerar vi evangeliet och blir slavar under ett system. (59)

Åtta vägar till helighet

Bortom alla teorier om helighet, finns saligprisningarna. Påven Franciskus placerar dem i mitten av det tredje kapitlet, och säger att Jesus har förklarat helt enkelt vad det är att vara helig. (63).

Påven granskar saligprisningarna en efter en, och beskriver dess motpoler. Han påpekar att man bör vara medveten om svårigheterna och acceptera förföljelse för att idag kan koherensen till saligprisningarna väcka misstänksamhet, förlöjligande och ses som olämpliga.

En stor regel för gott beteende

En av saligprisningarna: ”Saliga de barmhärtiga, de ska möta barmhärtighet”, skriver påven innehåller den stora regeln på rätt beteende. Påven konstaterar att det finns ideologier som förnedrar evangeliet, och han varnar kristna för att å ena sidan omvandla kristendomen till en slags icke-statlig organisation, NGO. (100). Å andra de som är försiktiga med socialt engagemang för att de ser det som ytlig och sekulariserat, och relativiserar det i etikens namn.

Helighetens egenskaper

Påven skriver att den hedonistiska inbjudan till att njuta av livet motverkar önskan att ära Gud, genom att förbrukas i barmhärtighetsgärningar (107-108.). I det fjärde kapitlet skriver påven en lista på de egenskaper som är väsentliga för helighet: uthållighet, tålamod, ödmjukhet, glädje och humor, mod och iver. Påven talar även om helighet som en resa i en kommunitet i ständig bön – i kontemplation som inte är avsedd som en flykt från världen (110-152) .

En vaksam och intelligent kamp

Det femte kapitlet sammanfattar påven med att påminna om att det kristna livet är en permanent kamp mot den världsliga mentaliteten som bedövar oss och gör oss medelmåttiga (159), och han uppmanar till att slåss mot den onde, som inte är en myt utan en personlig varelse som plågar oss (160-161). Dennes fallgropar, tyder på att vi måste bemöta motståndaren med vaksamhet, och med hjälp av kraftiga vapen som bön, sakramenten, och ett liv präglat av välgörenhet. (162). Ett annat redskap påven uppmanar till är urskiljning, i synnerhet i en tid som erbjuder enorma möjligheter till handling och distraktion - alltifrån resor, fritid, till användningen av extravaganta tekniker - som inte lämnar tomma utrymmen där vi kan lyssna till Guds röst (29). Här uppmanar påven särskilt till att hjälpa ungdomarna som lever i ett konstant zappande i virtuella världar bortom verkligheten (167). Urskiljning är inte till för att se vad vi mest kan få ut av livet, utan att inse hur vi bäst kan utföra det uppdrag som vi har anförtrotts i dopet. (174)

Påven Franciskus har tidigare skrivit två andra apostoliska uppmaningar: Evangelii gaudium, Evangeliets glädje, i november 2013 och Amoris Laetitia, Kärlekens glädje, i april 2016.

09 april 2018, 10:27