Beta Version

Cerca

VaticanNews
Påven Franciskus under audiensen Påven Franciskus under audiensen   (ANSA)

Hela påvens katekes - Dopet 2

När vi gör korstecknet säger vi till oss själva och till andra vem vi tillhör, vem vi vill vara. Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 18 april, då han fortsatte sin nya serie katekeser om dopet.

Olof Brandt - Vatikanstaten 

Dopets innebörd framgår tydligt av hur det firas, så därför skall vi se närmare på detta firande. Genom att studera liturgins gester och ord skall vi förstå detta sakraments nåd och uppdrag, som vi alltid behöver förstå bättre. Vi firar minnet av dopet när man ibland stänker vigvatten i början av söndagsmässan eller när vi förnyar doplöftena under påskvakan. Det som sker i firandet av dopet är början på en andlig dynamik som löper genom de döptas hela liv; det är början på en process som gör att man kan leva förenade med Kristus i kyrkan. Om vi går tillbaka till vårt kristna livs källa skall vi därför förstå bättre vilken gåva vi fick ta emot den dag vi döptes och förnya vår vilja att leva upp till den där vi är idag.

Till att börja med frågar man efter dopkandidatens namn i välkomstriten, för namnet anger en människas identitet. När vi presenterar oss säger vi genast vad vi heter: ”Jag heter si och så”, för att inte längre vara anonyma. Anonym är den som inte har något namn. För att inte längre vara anonyma säger vi genast vad vi heter. Utan namn förblir man okänd, utan rättigheter och utan plikter. Gud kallar var och en vid namn och älskar var och en av oss oss i vår konkreta historia. Dopet tänder vårt personliga kall att leva som kristna, ett kall som sedan utvecklas under hela livet. Detta kall väntar på ett personligt svar, inte ett svar som man lånat eller kopierat från någon annan. Det kristna livet består av en rad kall och svar: Gud fortsätter att uttala vårt namn under årens lopp och låter sitt kall att bli lika hans son Jesus ljuda på tusen sätt. Därför är namnet viktigt! Mycket viktigt! Föräldrarna tänker ut vilket namn de vill ge sitt barn redan innan det föds. Detta är också en del av att vänta på ett barn som skall ha sitt eget namn och sin egen identitet också för det kristna livet i förbund med Gud.

Att bli kristen är en gåva som kommer till oss ovanifrån (Joh 3:3-8). Tron kan man inte köpa, men man kan be om den, och man kan få den i gåva. ”Herre, ge mig trons gåva” är en vacker bön! ”Låt mig tro” är en vacker bön. Man ber om tron, man kan inte köpa den. ”Dopet är sakramentet för den tro, med vilken människor, som upplysts av den Heliga Andens nåd, svarar på Kristi evangelium” (Rit för barndop, allmän inledning, 3). Det som väcker en uppriktig tro som svar på evangeliet är fostran av katekumenerna och föräldrarnas förberedelse, liksom lyssnandet till Guds ord i dopfirandet.  

Vuxna katekumener får själva säga vad de ber att få av kyrkan, medan barn bärs fram av föräldrarna tillsammans med fadddrarna. Dialogen med dem låter dem ge uttryck för sin önskan att barnen skall få ta emot dopet och låter kyrkan uttrycka sin avsikt att fira det. ”Allt detta kommer till uttryck i korstecknet, som celebranten och föräldrarna tecknar på barnens panna” (Rit för barndop, allmän inledning, 16). ”  Korstecknet i gudstjänstens början inpräglar Kristi insegel på den som skall tillhöra honom och betecknar den frälsande nåd som Kristus har förvärvat åt oss genom sitt kors” (Katolska kyrkans katekes 1235). Under ceremonin tecknar vi korstecknet på barnen. Men jag skulle vilja återvända till en fråga som jag redan har talat om. Vet våra barn hur man gör korstecknet ordentligt? Ofta får jag se barn som inte kan göra korstecknet. Ni pappor, mammor, far- och morföräldrar, ni faddrar, ni måste lära barnen att göra korstecknet, för det är att upprepa det som gjorts i dopet. Förstår ni det? Om barnen lär sig det när de är små skall de sedan göra det ordentligt när de är stora.

Korset är det tecken som visar vilka vi är: allt vi säger, tänker, betraktar och gör, det gör vi under korsets tecken, under tecknet för Jesu kärlek ända till slutet. Barnen har tecknats på pannan. På vuxna katekumener tecknar man också de olika sinnena med följande ord: “Ta emot korsets tecken på dina öron, så att du hör Herrens röst”; “på dina ögon, så att du ser Guds strålande härlighet”; ” på din mun, så att du kan besvara Guds ord; ” på ditt bröst, så att Kristus genom tron bor i ditt hjärta”; ” på dina axlar, så att du tar på dig Kristi milda ok” (Rituale för vuxendop, 85). Kristen blir man i den mån korset präglas in på vår panna (jfr Upp 14:1; 22:4), så att det syns också på utsidan att vi möter livet på ett kristet sätt. Om vi gör korstecknet när vi vaknar, före måltiderna, inför en fara, i försvar mot det onda, på kvällen innan vi somnar in, då säger vi till oss själva och till andra vem vi tillhör, vem vi vill vara. Därför är det så viktigt att lära barn att göra korstecknet ordentligt. Och så som vi gör det när vi går in i en kyrka, kan vi göra det också hemma, och bevara litet vigvatten i ett litet kärl – det gör en del familjer; varje gång vi kommer hem eller går ut kan vi så göra korstecknet med det vattnet och minnas att vi är döpta.

23 april 2018, 13:26