Sök

Påven firar mässan i sankta Martas kapell Påven firar mässan i sankta Martas kapell  (Vatican Media)

Påven i Sankta Marta: för en kristen är hoppet som luften vi andas

Under påven Franciskus predikan i Sankta Martas kapell i Vatikanen, stod det kristna hoppet i centrum: Att hoppas är som att kasta ankaret på högt vatten, och hålla sig fast vid repet.

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Att hoppas är som att kasta ankaret på högt vatten. Påven Franciskus använde sig av denna bild under morgonmässan i Sankta Martas kapell i Vatikanen på tisdagen, då han uppmanade till att leva mötet med Herren i spänning, för att undvika risken att annars hamna i ett korrupt kristen liv som riskerar att vara en "filosofisk lära".

Reflektionen byggde på den första läsningen i dagens liturgi ur Romarbrevet (Rom 8,18-25), där aposteln Paulus sjunger hoppets lovsång. Några av romarna har säkert klagat för Paulus som då uppmanar dem att se framåt. ”våra lidanden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår” (vers 18), säger han och talar om skapelsen som väntar tålmodigt på att Guds söner ska uppenbaras.

Att leva i hoppet om uppenbarelsen

Detta är hoppet, sa påven, att leva i spänning mot Herrens uppenbarelse, mot mötet med Herren. Trots lidande och problem har du den Helige Andens löfte som väntar på oss och agerar från denna stund. Att hoppas är som att kasta ankaret på högt vatten, och hålla sig fast vid repet, underströk påven. Men det gäller inte bara oss utan hela skapelsen som lever i hoppet om härligheten, att Guds barn ska uppenbaras. Och vi som har den Helige Andens frukter väntar tålmodigt på att adopteras, sa påven.

Ingen tro utan hopp

Hoppet kommer ur vetskapen att vi inte kan bygga vårt bo här – det kristna livet är att leva i spänning mot något. Om en kristen förlorar detta perspektiv blir livet statiskt och saker som inte rör sig, far ill. Låt oss tänka på vatten: när vatten är stilla, utan att rinna, i stiltje, far det illa. En kristen som inte förmår leva i spänning mot den andra sidan, saknar något: han kommer att bli korrupt. För honom kommer det kristna livet att vara  en filosofisk lära - han kommer att säga att det är tro men utan hopp är det inte tro.

Hoppet är den mest ödmjuka dygden

Påven Franciskus konstaterade sedan att det är svårt att förstå hoppet. Om vi ​​talar om tro, hänvisar vi till tron på Gud som skapade oss, på Jesus som återlöste oss – vi läser trosbekännelsen och vet konkreta saker om tron.

Om vi ​​pratar om välgörenhet handlar det om att göra gott mot andra, mot sin nästa. Men hoppet är svårare att förstå: det är den mest ödmjuka av dygderna som bara de fattiga kan ha.

Hoppet är att hålla i ankaret

Om vi ​​vill vara hoppets män och kvinnor, måste vi vara fattiga, inte knutna till något. Fattiga och öppen för den andra sidan. Hoppet är ödmjukt, och det är en dygd som fungerar: varje dag måste vi återvinna det, varje dag måste vi ta repet och kontrollera att ankaret sitter fast och jag hålla det i min hand; varje dag är det nödvändigt att komma ihåg att vi har handpenningen, som är den Helige Anden som arbetar i oss i de små sakerna.

Hoppet är en hantverkare

För att få människor att förstå hur de ska leva hoppet, hänvisar påven till Jesu undervisning i dagens evangelium (Luk 13.18-21) när han jämför Guds rike med senapsfröet som kastas i jorden. Vi väntar på att det ska växa, vi går inte dit varje dag för att kontrollera hur det går, för då kommer det aldrig att växa, påpekar påven med hänvisning till att ha tålamod. Paulus säger att hoppet behöver tålamod. Det är tålamod att veta att det är vi som sår, men att det är Gud som låter det växa.  Hoppet är en hantverkare, sa påven. För att tala om hopp använder Jesus bilden av surdeg som en kvinna blandade med tre mått mjöl. En jäst som inte hålls i kylen utan knådas i livet, precis som kornet som begravs under marken.

Hoppet gör oss inte besvikna

Därför är hoppet dygden som inte syns. Hoppet får oss att titta nedifrån. Det är inte lätt att leva i hoppet, men det borde vara luften som den kristne andas; annars kommer den kristne inte att kunna gå, eftersom han inte vet var han ska gå. Hoppet ger oss trygghet: hoppet gör oss inte besvikna. Aldrig. Om du hoppas blir du inte besviken. Vi måste öppna upp för detta Herrens löfte. Må Herren ge oss, alla oss, denna nåd att leva i spänning, i spänning men inte i nervspänning, nej: i spänning mot den Helige Ande som kastar oss mot den andra stranden och håller vårt hopp vid liv.

29 oktober 2019, 21:58
Läs allt >