Sök

Vatican News
Fader Renato Chiera har ägnat sitt liv för ungdomarna på Rio de Janeiros gator Fader Renato Chiera har ägnat sitt liv för ungdomarna på Rio de Janeiros gator  Historia

Far till ingens barn

Fader Renato Chiera kallar sig en gatupräst som försöker vara kristen i världens utkanter vid sidan av den som inte älskas av någon. Sedan 1978 verkar denna italienska missionär i Brasiliens kåkstäder och 1986 grundade han “Casa do minor”.

Silvonei Protz – Vatikanstaten övers Katarina Agorelius

Renato Chiera var lantbrukare, son av lantbrukare. Han föddes för 77 år sedan i Roracca, en liten by i Piemonte Italien, i en fattig men enad familj med 8 barn. “Då jag var 8 år – berättar han – ville jag bli som Giovannino Bosco”. Vid 12 års ålder trädde jag in i seminariet för att bli präst. Jag ville leva för andra. Strax efter att ha prästvigts, kände han att hans hjärta var ”oroligt” och ville ”gå ut” i världen. ”Jag fick förmånen att uppleva tiden före, under och efter konciliet. Jag kände mig lite instängd i mitt stift och drömde om vidare horisonter”. Biskopen av Mondovì föreslog honom att som Fidei Donum-präst missionera i Brasilien, i Nova Iguaçu stift i en stor förort med mycket våld.

Han lämnade sin lärartjänst i filosofi för att gå ut i den geografiska och existentiella periferin i Baixada Fluminense, “dragen till Jesus – berättar han - som lider och ropar ut att han överlämnar sig till ett rotlöst, oälskat folk som är utan hopp”. Han kände genast att han hade hittat sin plats och sin kyrka.

Händelsen som markerade en vändpunkt

“Jag hamnade i dramat och tragedin hos oälskade och skadade ungdomar, fördömda av våldet, droger och för tidig död” förklarar fader Chiera. Några händelser har satt djupa spår: Han hade tagit emot en tonåring, som kallades “Piraten” och som var sårad och jagades av polisen och som en dag dödades mot husväggen. ”Jag hade inte kommit till Brasilien vara begravningspräst utan för att rädda liv” säger han uppgivet.

En annan gång kom en annan kille som förde fader Chiera in i en brutal verklighet: “Den månaden hade 36 unga i hans församling dödats” och han berättade att han var den första på listan “marcados para morrer”, alltså “dödskandidater”. “Låter ni alla bli dödade? Kommer ingen göra någonting?” frågade killen. På natten såg fader Chiera för sig denna pojkes ansikte som förväxlades med Jesu ansikte: ”Ni har gjort mig detta”. Fader Chiera ser Jesus själv i dessa unga som inte vill dö och för att vara Guds närvaro och pappa och mamma och familj för den som inte är älskad av någon, börjar ett nytt svårt men övertygande äventyr.

Fader Chiera med några barn i ett “Casa do menor”
Fader Chiera med några barn i ett “Casa do menor”

Försumlighetens barn

Dessa unga är barn till stor försumlighet: familjer, skola, samhälle, regeringar och även kyrkor. De är barn av brister och resultatet av en “samfällig abort”. De drar omkring på gatorna med tom blick, som levande döda, förskjutna av alla, främlingar i sitt eget land, rotlösa, utan referenser eller riktning, drömmar eller framtid. För dem är gatan samtidigt all riktning som ingen alls. De är resultatet av ett grymt och uteslutande samhälle som inte älskar och som fråntar dem deras grundläggande rättigheter och fördömer och dödar dem för att tysta ner röster som ljuder som anklagelser. Allt har tagits ifrån dem. Även rättigheten att vara barn och ungdomar och att ha en säng, äta, leka, kunna drömma och ha framtidsutsikter och en framtid. De speglar ett samhälle med djupt sjuka relationer. De är ett rop och en panik. De är fotografiet som avslöjar samhällets mörka sida. Men nu lever inte dessa ungdomar längre som tidigare på gatan: de söker säkerhet, tillhörighet och synlighet i narkotikahandeln. Där ger de sitt liv och dödar och blir dödade: för att detta är denna kriminella miljös lag.

Utifrån detta ledsamma “fotografi”, leder vägen till ett projekt som är som en “gemensam födsel”, för att ge dem en familj, kärlek, skola, yrkeskunskap, framtid, huvudrollen och en värdighet. ”Casa do menor” föds. 

På gatorna i Rios kvarter för att låta unga offer för trafficking och våld få känna Guds närvaro.
På gatorna i Rios kvarter för att låta unga offer för trafficking och våld få känna Guds närvaro.

Ångrar inget

Fader Renato Chiera ångrar inte att ha lämnat filosofiundervisningen, tvärtom. På gatan ger han en annan utbildning och lär sig en annan filosofi. Han känner sig förverkligad som gatupräst och som präst i ”drogvärlden” som är hans nya katedral. Det är där som han möter Gud och där han omfamnar Kristi levande kött och vördar ”blödande hostia” som skriker för att ha övergivits och som söker en kärleksfull närvaro och framtidshopp. Ibland nöjer de sig endast med en kram eller en karamell. På gatan och i ”drogvärlden” ser man dagligen resultatet och konsekvenserna av ett splittrat samhälle och civilisations fall.

“Casa do menor”, en gemensam mamma

“Casa di menor” finns idag i 4 stater i Brasilien och är som en “gemensam mamma” som inte överger gatubarnen utan hjälper dem att resa sig igen som Guds älskade barn.

Under 33 år har fler än 100 000 barn tagits emot och 70 000 har idag ett yrke och en framtid. Fader Renato säger ofta att han skulle ge sitt liv “för att rädda om så ett enda barn eller en tonåring”. “Casa do menor” har redan gett liv åt en familj gudsvigda som heter “Familia Vida”. En familj för den som ingen har velat ha. Flera medlemmar i denna familj har själva en gång övergivits, men nu blir de pappor och mammor för de övergivna. Denna nya gemenskap är en framtidsgaranti för ungdomarna och håller den evangeliserande andan vid liv, ”men man kan inte förminska den till en enkel välgörenhetsorganisation” säger fader Renato och hänvisar till påven Franciskus många tal om kyrkans roll och mission.

Kärleken som ges besvaras
Kärleken som ges besvaras

En kärlekshandling

Bakom barnens och ungdomarnas rop ligger ett mycket stort behov av att bli älskade som söner och döttrar. Den som inte känner sig som ett barn älskar inte sig själv och är redo att förstöra allt och att förstöra sig själv. Följaktligen kan de sedan inte själva bli föräldrar eller bygga framtidsdrömmar. “Casa do menor” försöker lyssna på ropet från den som inte känner sig älskad genom att ge den ett hem, en familj, ett yrke och på det sättet ge den möjligheten att ta plats i samhället och i arbetsvärlden. I familjehemmen lyckas många ungdomar verkligen att förnya sig i sitt möte med Gud, som är kärleken och trogen närhet som aldrig överger dem.

Fader Chiera kommer ihåg en ung kille som hade skador på huvudet. Pappan hade försökt döda honom genom att stänga in honom i en vägtunna. Han togs emot i  “Casa do menor”. En dag – det var Mors dag – ville han gå och hälsa på sin mamma. ”Kan jag få gå?" frågade han fader Renato. “Jag har köpt en skjorta till henne för att jag tycker om henne”. När han kom tillbaka var han väldigt ledsen. Mamman var död. “Jag har ingen kvar” sa han. Senare, då han gav skjortan till en präst, sa han: “Du är min mamma”.

När man ber fader Renato att berätta om när ungdomarna väl lyckas känna sig som älskade barn i “Casa do menor”, blir han en outtömlig brunn av berättelser. Han berättar till exempel i timmar om sina möten med en ung kille som levde i narkotikahandelns grepp i Rios kvarter. I sex år gick fader Renato och hälsade på honom i hans drogvärld. Sedan, en vacker dag, kom killen till “Casa do menor”: “Fader, jag är här. Jag vill hjälpa dig och jag vill starta ett nytt liv”. Idag är han medlem i “Familia Vida” och ansvarig för en gemenskap för “moradores de rua”, hemlösa drogmissbrukare. 

Casa do menors ungdomar, familjer och volontärer.
Casa do menors ungdomar, familjer och volontärer.
18 september 2019, 13:35