Påven i Sankta Marta ”Det är kristet att anklaga sig själv, inte andra”

Charlotta Smeds - Vatikanstaten 

Vi måste erkänna oss som syndare: vi kan inte leva ett kristet liv utan att lära oss att anklaga oss själva. Hjärtat av budskapet i påvens predikan på fredagen utgick från dagens läsning ur Lukasevangeliet (5,1-11), där Jesus ber Petrus att få kliva i båten, och efter predikan, uppmanade Jesus Petrus att kasta sina nät, vilket leder till det mirakulösa fisket.

Simon blir Petrus – nytt namn, ny mission

Episoden påminner om ett annat mirakulöst fiske, då Jesus efter uppståndelsen frågar lärjungarna om de har något att äta. I båda fallen sker en smörjelse av Petrus: första gången som människofiskare, andra gången som herde. Jesus ändrar sedan hans namn från Simon till Petrus. Som den gode israelit Petrus var visste han att en namnändring innebär en förändring av missionen. 

Första steget: att erkänna sig som syndare

Efter att ha sett att näten gick sönder av den stora mängden fisk, föll han ner på knä inför Jesus och sa: ' Lämna mig, Herre, jag är en syndare.’

Detta är det första avgörande steget på Petrus väg som Jesu lärjunge, att anklaga sig själv: ’Jag är en syndare’. Petrus första steget är även det första steget var och en av oss måste ta, om man vill leva ett andligt liv, leva sitt liv med Jesus. Om man vill tjäna och följa Jesus, måste man anklaga sig själv – om man skyller på andra och inte sig själv, kan man inte leva ett kristet liv.

Jesu frälsning är inte ytlig kosmetik

Det finns dock en risk. Vi alla vet att vi är syndare men det är inte lätt att konkret erkänna att man är en syndare. Vi är vana att säga: 'Jag är en syndare', men vi säger det på samma sätt som vi säger ’Jag är mänsklig" eller ’Jag är italienare’.

Det handlar om att ta på sig skulden, är att känna till sin egen misär – att känna sig eländig, fattig, inför Herren, att känna skam. Och det är något som inte sker med ord utan med hjärtat. Det är alltså en konkret upplevelse som när Petrus säger till Jesus att lämna honom för han är en syndare. Han visste att han var en syndare, och han visste sedan att han blivit frälst. Den frälsning som Jesus ger oss behöver denna uppriktiga syndabekännelse eftersom frälsningen inte är ytlig kosmetik, som förändrar dig lite i ansiktet, med två penseldrag. För att den ska ta på djupet måste du uppriktigt bekänna dina synder, för att sen uppleva Petrus förundran.

Tala inte illa om andra

Det första steget i omvändelsen är att med skam bekänna sina synder, för att sen uppleva frälsningens förundran. - Vi måste konvertera, vi måste ångra oss, sa påven och uppmanade till att reflektera över frestelsen att anklaga andra:

Det finns människor har som vana att tala illa om andra, skylla på andra och som aldrig rannsakar sig själva, och låter som papegojor när de biktar sig. Bla, bla, bla. Men lider inte ditt hjärta över vad du har gjort?

Ofta biktar du dig utan ånger, oberörd ”lägger du om sminket” för att se bättre ut. Men du tillåter inte frälsningen att nå ditt hjärta helt, eftersom du inte har gett vika, eftersom du inte har varit förmögen att rannsaka och anklaga dig själv.

Nåden att känna dig syndare

Det första steget är därför en nåd: att lära sig att anklaga sig själv och inte andra. Ett tecken på att en kristen inte är förmögen att anklaga sig själv är när denne har som vana att skylla på andra, att tala illa om andra och lägga sig i deras liv. Det är ett dåligt tecken.

Påven uppmanade till att fråga sig: Gör jag det ? Skyller jag ifrån mig, skyller jag på andra?

Vi ber i dag om Herrens nåd att känna oss som syndare inför honom och att uppriktigt säga som Petrus "Lämna mig Herre, jag är en syndare".