"Gudsvigt liv" - 25 års ljus på bandet mellan gudomligt och mänskligt

Katarina Agorelius – Vatikanstaten

Gudsvigda är kallade att på alla sätt återuppväcka hoppet, särskilt i denna dramatiska tid på grund av pandemin och dess konsekvenser för såväl civilsamhället som kyrkan. Kardinal João Braz de Aviz, prefekt för Kongregationen för det gudsvigda livet och sammanslutningar för apostoliskt liv, skriver till de gudsvigda i samband med 25-årsfirandet av den apostoliska uppmaningen Vita consecrata av helige Johannes Paulus II.

Identitet och treenighet

Vita consecrata publicerades 25 mars 1996 som resultat av reflektioner vid biskopssynodens nionde församling oktober 1994. Den publicerades ”i en tid av stor osäkerhet”, skriver kardinal Braz de Aviz, ”i ett flytande samhälle, med förvirrade identiteter och svag tillhörighet” och etablerade med överraskande säkerhet det gudsvigda livets identitet. En identitet som grundas på relationen till Treenigheten, skriver han, för att den är en “ikon av Kristi förklaring” som ”avslöjar Faderns ära och ansikte i helig Andes lysande prakt”. Ett orginellt sätt att se det gudsvigda livet på, påpekar kardinalen: “gudomligt och mänskligt, vad gäller detta mystiska och lysande band mellan uppståndelse och nedstigning, mellan transcendensens upphöjdhet och kenotisk nedsänkning i människans periferier, mellan sublim skönhet till kontemplation och tjänandets smärtsamma fattigdom".  

I relation med kyrkan och världen

Kardinal Braz de Aviz skriver att följden av denna relation – en frälsning som går genom livet hos dem som tar hand om sina medmänniskor, ett vittnesbörd av ett syskonskap som följer det som det tillkännager och åtnjuter, en helighet som inte ligger i en perfekt ensamhet utan i att vara fattiga syndare och en konsekrering som inte motsätter sig världsliga värden och den universella törsten efter lycka – gör att man idag känner att det gudsvigda livet är ’fattigare’ än tidigare, men som av nåden lever ännu mer i relationen med kyrkan och världen, med de troende och icke troende och dem som lider och är ensamma.

Sonens känslor

Detta gäller i synnerhet där den apostoliska uppmaningen behandlar temat för en bildning av en så intensiv och djupgående kontakt att man inom sig själv återupptäcker Sonens känslighet: bilden och inkarnationen av Faderns känslighet, skriver kardinalen. En känslighet att höra de förtrycktas stön, änkans vädjan och att lida med och för människan. “Vi vill tro att det gudsvigda livet, med sin mångfald av karismor, är uttrycket för precis denna känslighet”, skriver han, och ”att varje institut med sin egen karisma understryker en särskild gudomlig känsla”. Denna bildning, skriver kardinalen, pågår livet ut och leder till att känna samma känslor som Sonen, Tjänaren, Guds lamm.

Skönhetens vittnen

Den gudsvigda är sedan kallad "att vara skönhetens vittne”, fortsätter kardinalen: Om Gud är vacker - och Herren Jesus “är den vackraste av människosöner” - är det vackert att vara vigd åt Honom. Det är en skönhetens väg, som “verkar vara den enda vägen för att nå sanningen eller göra den trovärdig och tilldragande”, skriver han. Vittnebördet, syskonskapet och den atmosfär vi skapar måste vara vacker för att ansiktet som vi förkunnar är vackert, förklarar han och påminner om att templet och liturgin måste vara vackra, för det är vackert att be och sjunga den Högstes lov och vackert att vara kyska för att kunna älska med Hans hjärta och fattiga för att kunna säga att han är den enda skatten, att lyda Hans frälsnings vilja och också bland oss, för ​​att söka endast Honom”. Kardinal Braz de Aviz påminner avslutningsvis att det är vackert är "att ha ett hjärta fritt att välkomna smärtan hos dem som lider för att visa den Eviges medlidande” och ”vacker måste även miljön vara, i kreativ och smakfull kreativitet”, för att allt i de gudsvigdas omgivning ska låta "Guds närvaro och centralitet lysa igenom”.