Ta hand om de sjuka genom att lära sig vad det betyder att älska

ANDREA TORNIELLI

Obotlig är aldrig synonymt med ohjälplig – detta är nyckeln till att förstå Troskongregationens brev “Samaritanus bonus”, som har som tema ”vården av personer i kritiska faser och i livets slutskede”. Inför en förlust av det gemensamma samvetet vad gäller livets värde och allmänna debatter som ibland är alltför påverkade av enskilda fall i tidningsrubrikernas rampljus, upprepar man tydligt och klart i dokumentet att ”livets okränkbara värde är den naturliga morallagens grundläggande sanning och en väsentlig grund för rättsordningen”. Därför ”kan man inte direkt välja att orsaka skada på en människas liv, även om den ber om det”. Ur denna synvinkel innehåller inte “Samaritanus bonus” någon nyhet: Kyrkans lära har upprepade gånger just hävdat sitt nej till varje form av dödshjälp eller assisterat självmord och har förklarat att tillskott av näring och vätska är vitalt stöd som den sjuka ska garanteras. Kyrkans lära har även uttalat sig mot en så kallad ”fruktlös terapi” för att i nära förestående oundviklig död ”är det berättigat att fatta beslut om att avstå från behandlingar som bara skulle ge en vansklig och smärtsam förlängning av livet".

Brevet föreslår alltså på nytt punktligt det som de senaste påvarna har lärt ut och detta har man sett som nödvändigt inför alltmer tillåtande lagstiftningar kring dessa teman. Nyheterna gäller en pastoral accent, som avser medföljandet och vården av sjuka i livets slutskede. Att ta hand om dessa personer kan alltså aldrig endast reduceras till det medicinska perspektivet. Det behövs en enhällig närhet för att medfölja personen med kärlek, närhet, passande och propotionell terapi samt andlig assistans. Betydelsefulla är råden för familjer, som “behöver hjälp och passande medel”. Stater behöver erkänna familjens primära och grundläggande funktion “och dess oersättliga roll även på detta område och tillhandahålla resurser och strukturer som är nödvändiga för att stödja den”, läser man i dokumentet. Påvens Franciskus påminner oss just om att familjen “sedan alltid är det närmaste ’sjukhuset’”. Och än idag, i många delar av världen, är sjukhus ett privilegium för ett fåtal och ligger många gånger långt borta.

“Samaritanus bonus” hjälper oss, trots att det påminner oss om dramat i de många fall som tas upp i media, att se vittnesbörden av dem som lider och dem som vårdar och till de många vittnesbörden om kärlek, uppoffringar, hängivenhet till terminalt sjuka eller personer med förståndsnedsättning som tas omhand av mammor, pappor, barn och barnbarn. Vardagssituationer man genomlever i tysthet och ofta med tusen svårigheter.

I sin biografi har kardinal Angelo Scola berättat en episod för många år sedan: “Under ett pastoralt besök i Venedig då jag en dag gick ut för ett sjukbesök, presenterade platsens kyrkoherde mig för en man i min ålder ungefär, som såg mycket diskret ut. Tre veckor tidigare hade hans son gått bort, som var allvarligt funktionshindrad och inte kunde tala eller gå, och som han kärleksfullt hade tagit hand om i mer än trettio år och assisterat dag och natt och gett styrka genom sin ständiga närvaro. Enda gången har gick undan var söndag morgon då han gick till mässan. Jag kände en viss förlägenhet inför denna person, men som det ofta är med oss präster kände jag plikten att säga något. Gud kommer att belöna er, stammade jag lite bedövat. Och han svarade mig med ett stort leende: Patriark, ni förstår jag har redan fått allt av Herren för att han har fått mig att förstå vad det betyder att älska”.

Översättning Katarina Agorelius