Rapport från synoden - ta kyrkans unga på allvar

Charlotta Smeds - Vatikanstaten 

En ung kvinna från Slovakien, Viktoria Zolnova, som är en de 36 unga som deltar som åhörare under synoden, höll inledningsvis en vittnesbörd som belyste vikten av en prästs andliga vägledning.

Andlig vägledning

Just den andliga vägledningen underströks upprepade gånger - att när kyrkan organiserar ungdomsmöten ska det inte bara handla om att unga ska mötas och ha roligt tillsammans utan att den andliga vägledningen måste ha stort utrymme, liksom tillfälle till bikt och eukaristisk tillbedjan som har visat sig vara uppskattat hos unga. Bönen är något som unga är på väg att återupptäcka mer och mer, var biskoparnas uppfattning.

Det är därför viktigt att kyrkan är beredd på att utveckla en pastoralvård som erbjuder de unga referenspersoner till hands i den känsliga resan som kallelseurskiljningen är. Lika viktigt som en biktfader är en präst som ger andlig vägledning.

Engagerade i och utanför kyrkan

En annan fråga som belystes är att de unga behöver uppgifter. Kyrkan bör hjälpa unga att engagera sig aktivt i det sociala och politiska livet. Man citerade don Tonino Bello som kallade de unga "kontemplativa aktiva" – och att kyrkan ska erbjuda dem bön och arbete, engagemang i välgörenhet.

Vidare underströk biskoparna vikten av att påminna de unga om att deras uppdrag är inte bara i kyrkan utan även utanför kyrkan, i samhället, och att de bör se politik som en form av karitativ verksamhet, ettt sätt att engagera sig för det gemensamma bästa. De unga är benägna att förstå och omfamna detta. Här underströk synoden lekfolkets roll, och lekmannarörelser.

Familjer som sätter käppar i hjulet

En annan aspekt av de ungas kallelseurskiljning är när katolska föräldrar försöker förhindra att deras barn väljer det gudsvigda livet. Praktiserande katolska familjer kan be för kallelser, bara det inte är deras barn som är kallade. Även här behövs kyrkans medvetna vägledning och själavård i familjerna, sa biskoparna.

Vad gäller kallelsen till äktenskapet belyste synodsarbetet behovet av att förberedelserna inför äktenskapets sakrament ska vara mer omfattande. Om det tar flera års djupa studier för att få ta emot prästämbetets sakrament, kan det omöjlig räcka med ett par korta träffar för att ta emot äktenskapets sakrament. Man talade även om vikten av att värdera kallelsen till det gudsvigda livet och till äktenskap och familjelivet lika högt i kyrkan.

Hotet från postmodern totalitarianism

Under synoden tog synodsfäderna även upp det faktum att många unga kristna lever i länder där den katolska tron är en minoritet och att de ofta diskrimineras på religiösa grunder.

Synoden varnar också den postmoderna totalitarism, en "subtil totalitarism" som är mindre våldsam än förra seklets, men som i dag dödar: inte kroppar utan själar. En totalitarism som de unga måste befrias från - en koloniserande totalitarism i förklädnad som fängslar dig genom att låtsas att du befrias. Man tog upp exemplet abort som en fri rättighet.

I synoden talade man även om att unga är medvetna om vår tids falska löften, att konsumismen är inte alltid något som ger dig mer utan att mindre kan vara mer. Biskoparna tog upp att det måste finnas trygga platser för de unga för att skydda dem mot krig, trafficking, virtuell mobbing, isolering och missbruk.

 Vikten av att kyrkan engagerar sig i skolan och ungas utbildning belystes, för att ge de unga perspektiv och mål.

Vuxna som goda förebilder

En annan aspekt som blev tydlig är att unga har behov av vuxna förebilder, att t ex se sina föräldrar och präster be. Vikten av den enskilda bönen och den gemensamma i hemmet och församlingen. De unga återupptäcker även bönen genom vallfärder, vandringar, vakor och bönemöten.

Hur ska jag få ut det mesta av livet?

Man hann även tala om vikten av att förena tron med vetenskap, filosofi och estetik. Om den unge mannens fråga för 2000 år sedan var: Hur ska jag leva för att nå det eviga livet? Frågar de unga idag, ”Hur ska jag få ut det mesta av livet?” – och ofta ställer de frågan till fel personer, och att de efter det går vilse.

Det rätta svaret, sa man, är genom urskiljningen erbjuda dem att tömma sitt hjärta på sig själva för att göra plats för Något större. Att lära dem att tjäna och ge av sig själva, offra sig, för bara genom ett kärleksfullt givande finner de glädjen att leva – att man finner Jesus.

Innan de unga blir lärjungar måste de passera genom fasen att se sig själva som Adam, den sårade människan som behöver räddas. För att vägleda andra måste vi inse att vi behöver bli vägledda. 

Fem ledamöter för slutdokumentet valda

Det sjätte mötet inleddes med valet av fem ledamöter till kommissionen för utarbetandet av det slutliga dokumentet. En per kontinent: kardinal Peter Kodwo Appiah Turkson, prefekt för avdelningen för Mänsklig Utveckling, för Afrika; den mexikanska ärkebiskopen, kardinal Carlos Aguiar Retes, för Amerika; kardinal  Oswald Gracias, ärkebiskop av Bombay och ordförande i Indiens biskopskonferens för Asien; Msgr. Bruno Forte, ärkebiskop av Chieti-Vasto i Italien för Europa; Msgr. Peter Andrew Comensoli, ärkebiskop av Melbourne i Australien för Oceanien.