Lär känna Katarina av Siena bättre - bokrecension
Benjamin Ekman - Vatikanstaten
I år har vi i Sverige även fått besök av ett annat för vår tid helt nödvändigt helgon när en gedigen bok om den heliga lekmannadominikanen Katarina av Siena skriven av pater Thomas McDermott OP har översatts till svenska med titeln Katarina av Siena – hennes andliga utveckling och undervisning (Artos, 2018). Katarina levde i en tid av politisk och andlig kris där italienska halvöns stora städer stred inbördes och påven hade lämnat Rom för att istället på i Avignon. Det andliga förfallet inom Kyrkan var deprimerande. Och då kallar Gud en liten flicka i Siena att vara sin profet.
Inte ett övernaturligt undantag
McDermotts bok är inte en allmänt hållen biografi utan fokuserar på temat den andlig utvecklings stadier. Men Katarinas undervisning om detta ämne kopplas nära samman med hennes eget liv, som vi därför får en fascinerande inblick i. Som med många helgon kan vi frestas att se Katarina som ett unikum, ett övernaturlig undantag, måhända uppbyggligt men ack så irrelevant för hur jag lever mitt liv i den så kallade verkligheten. McDermott lyckas visa hur även Katarina genomgick en utveckling och successivt ikläddes Sanningen (som hon själv skulle uttryckt det).
När vi spikas på hans kors
Precis som lilla Thérèse har påvarna gett Katarina den få förunnade titeln kyrkolärare. I McDermotts bok framträder tydligt hur denna kyrkolärares undervisning cirkulerar kring människans dynamiska potential att växa till Guds vän. På denna väg urskiljer Katarina olika stadier som både hjälper oss att känna igen utmaningar och frestelser på vår väg, men även lockar oss vidare med löften om gudsföreningens stora vila. I Katarinas predikan över detta tema är framställningen helt och hållet korsformat. Vår väg till Gud börjar när vi spikas till hans kors, den fördjupas när vi göms i hans genomborrade heliga hjärta och får erfara hans kärlek, den når sitt mål när hans mun ger henne fridskyssen.
Självkännedomens cell
Det som är så uppfriskande med Katarina är att hon lever ut denna lidelsefulla passionsfromhet i aktiv tjänst för sina medmänniskor och för Kyrkans rening i ett högst påtagligt och aktivt, ja politiskt, engagemang. Katarina befinner sig ständigt i det hon kallar "självkännedomens cell", en inre klostercell hon bär med sig vart hon är går. Där känner hon sig själv som den flyktiga skapelse hon är, som ändå älskas och utväljs av Gud från evighet. Och denna kärlek driver henne utåt. Gud Fader talar om en sådan människa i Katarinas dialog: "Så älskar hon varje person med samma kärlek som hon ser sig själv älskad med och det är därför själen så fort som hon lär känna mig, sätter igång att älska sin nästa. Eftersom hon ser att jag älskar dem ännu mer än hon gör, älskar hon dem outsägligt mycket. Då hon förstått att hon inte kan vara till någon nytta för mig och inte heller återgälda samma rena kärlek till mig som hon känner att jag älskar henne med, börjar hon återbetala min kärlek genom medlet jag upprättade – hennes nästa." (s. 135)
Ge allt för själarnas frälsning
Gud gav Katarina gåvan att se människans ursprungliga – och trots synden ändå bevarade – skönhet. Detta drev henne under hennes trettiotre år korta liv att ge allt för själarnas frälsning. Hon skrev kärleksfullt men uppfodrande i sina brev till präster, biskopar och påven när hon upplevde att de kompromissade och inte proklamerade evangeliet med sina liv. Men hon betonade också gång på gång att Kyrkans rening och själarnas frälsning angår alla döpta. Den heliga Katarinas undervisning och förbön kan hjälpa oss att svara på Guds inbjudan att mitt i världen leva ett liv i bön, i självkännedomens inre cell, nära Jesu hjärta, samtidigt som vi så bäst vi kan hjälpa vår nästa i deras konkreta behov. Förhoppningsvis kommer denna bok ligga inslagen under många julgranar i år.
