Petrus av Dacia och den helige Augustinus om hur "de rättfärdiga fröjdas och jublar"
Benjamin Ekman - Vatikanstaten
Den 31 oktober 1268 kom den gotländske dominkanbrodern Petrus de Dacia till den lilla byn Stommeln, strax nordöst om Köln. Petrus hade anslutit sig till den ännu helt unga förnyelse- och predikarorden och skickats från Gotland till Köln för att studera. Här läste han för den tidens främsta lärde, i Köln för den helige Albert den Store, några år senare skulle han bli den helige Thomas av Aquinos elev i Paris. Men denna dag kom han till den lilla byn för att möta teologin förkroppsligad: han hade hittat sin själs vän i en enkel och obildad ung kvinna, Kristina, ett helgon som visade på Guds närvaro, som speglade Kristus. Som fyllde hans hjärta med jubel.
Denna allhelgonaafton firade Petrus mässan och sjöng tidebönerna tillsammans med församlingsborna och Kristina. Som så ofta innan försjönk hon i djup bön efter att ha tagit emot Kristi kropp och blod i altarets sakrament. Hon gömde sig bakom altaret, invid kyrkans östra vägg, och blev helt okontaktbar. Petrus och hans vänner gick för att äta en bit mat och lämnade henne där med sin brudgum. När de kom tillbaka var kyrkdörren låst och man kunde inte hitta klockaren någonstans. Men Petrus satte örat mot dörren och hörde något sällsamt:
"Vi hörde då en den ljuvligaste röst, av allt att döma mänsklig, men ej bildad på mänskligt sätt. I melodi, behag och finhet överträffade den varje mänskligt sätt att sjunga. Man kunde tydligt höra, att det bara var en röst som sjöng och att tonerna formade sig till en melodi, utan att man dock kunde urskilja några ord. Denna sång var så fin och ljuv, att det var som om en honungssöt ton för enats med en mänsklig röst eller honungsljuva strängar ljöde i en mänsklig strupe. Så tycktes mig detta vara som vi hörde."
Efter ungefär en timme fick de upp dörren och gick in. Där inne hittade de Kristina, på samma plats där de lämnat henne, fortfarande i fullständig okontaktbar extas. Han väntade och lyssnade intill sin vän och efter en stund kom ljudet tillbaka: "Det var som om den komme ur Kristinas bröst, och något mera kunde vi ej utröna. Och på detta sätt förblev hon till vespern."
Denna erfarenhet av sublim skönhet bar Petrus med sig resten av sitt liv. Det var en sång från en annan värld som ekade i den där lilla tyska kyrkan, genom det tunna membran mellan tiden och evigheten som hette Kristina. Väl tillbaka i Köln sökte Petrus i Skriften och i kyrkofäderna för att förstå det han varit med om. Som en god dominikan visste han att teologin och kontemplationen, predikan och forskning, lever i ständig samverkan. Hos det helgon som idag den 28 augusti firas i vår kyrka, den helige Augustinus, fann Petrus vägledning och antydan av ett svar:
"Då jag nu återvänt till brödernas hus, började jag att tänka efter, vad det var för en slags röst jag hört. Jag fann i skrifterna intet som bättre kunde liknas vid den än ”jublet” av den art, som kommentaren till andra psalmen Jubilate beskriver med orden: 'Det sanna jublet sker i både hjärta och röst, så att rösten jublar till det yttre, medan hjärtat förnimmer invärtes. Jublet är glädjens ljud utan ord, ty själens glädje låter sig icke uttryckas genom sådana. När människan fröjdas åt det, som ej kan uttryckas i ord, bryter hon nämligen ut i en jublande röst utan ord, så att det förefaller, som om hon fröjdades med denna röst, men, liksom fylld av inre fröjd, icke kunde uttrycka i ord hur glad hon är.' Och vidare: 'De rättfärdiga fröjdas, när de med rent hjärta se vem Gud är och vilka undergärningar han verkar; därför sjunga de i jubel, och denna jubelfröjd är prisvärd.'" [Petrus citerar något fritt Augustinus’ kommentar till Ps. 100.]
I helgonen, i musiken, kan vi höra ekon av detta evighetens Alleluia.
(Källa: Petrus de Dacia - Om den saliga jungfrun Kristina av Stommeln (1965), övers. Tryggve Lundén. Läs här
