Afghanistan. Påvarnas läroämbeten om fredens väg
Katarina Agorelius efter Amedeo Lomonaco - Vatikanstaten
I en intervju för den franska katolska dagstidningen La Croix för fem år sedan inbjöd påven Franciskus till att reflektera över sättet på vilket ”en alltför västerländsk demokratisk modell har exporterats till länder som Irak, där det redan fanns ett starkt styre. Eller i Libyen, där det finns en stamstruktur”. ”Vi kan inte gå framåt – la han till i intervjun – utan att ta hänsyn till dessa kulturer”. Alltid mycket aktuella frågor, särskilt nu då amerikanska och västerländska insatser i Afghanistan har misslyckats. Kan man exportera demokrati i dessa länder tillsammans med vapen? Eller visar sig krig vara ett äventyr utan återvändo? Tittar man på situationen som Afghanistan befinner sig i idag, men också den förödelse som Irak har utsatts för, bör man inse den profetiska framsynthet av de senaste påvarnas undervisning om fred. “För fred – sa påven Franciskus 2014 – krävs det mer mod än för att föra krig. Det krävs mod att säga ja till att mötas och nej till att slåss; ja till dialog och nej till våld; ja till förhandlingar och nej till fientligheter; ja till att fördragen respekteras och nej till provokationer; ja till uppriktighet och nej dubbelspel. För allt detta krävs det mod och stor själsstyrka."
Skäl till fred
“Skälen till fred är starkare än någon beräkning av särskilda intressen och varje tilltro till användning av vapen”*. Denna övertygelse som Johannes XXIII 1963 uttryckte i encyklikan “Pacem in terris” i en tid av starka internationella spänningar och som lanserades på nytt av påven Franciskus i encyklikan ”Fratelli tutti”, resonerar starkt idag även inför det afghanska scenariot, på randen till inbördeskrig.
“Det är sannerligen inte med bomber som man kan bygga ett lands framtid”*, sa Johannes Paulus II 1992 till den diplomatiska kåren ackrediterad vid Heliga stolen. När dessa ord uttalades hade året 1991 precis avslutats med chockerande nyheter från kriget i Jugoslavien.
Låt freden råda
Idag får vi andra hjärtskärande nyheter från Afghanistan. Påven Franciskus betonade vid bönevakan 2013 för fred i Syrien att det är möjligt för alla att komma ur krigs- och dödsspiralen. Han bad alla att rannsaka sig själva och lämna egenintressen, som försvagar hjärtat, och övervinna likgiltigheten mot andra för att låta skälen till fred få råda och så återuppbygga harmonin.
Aldrig mer krig
Även det afghanska folket behöver i denna stund återuppbygga en harmoni och som Paulus VI 1965 betonade i ett tal till FN: “Aldrig mer krig … Freden måste vägleda folkens och hela mänskligheten levnad”. Vapen är aldrig lösningen, och det påminde särskilt Johannes Paulus II om 1991 i sitt budskap till Iraks president Saddam Hussein. “Inget internationellt problem - skrev han – kan lösas på ett adekvat och värdigt sätt genom att ta till vapen”. Han bad USAs president att anstänga sig för att “undvika beslut som skulle vara oåterkalleliga”. Man lyssnade inte på påven Wojtyłas ord och vapnen tog över och 17 januari 1991 inleddes Operation Ökenstorm. Det militära alternativet skapade ännu en gång lidande och smärta.
Leva i frid
Det afghanska folket kan idag inte gå framåt utan en sann fred som, liksom Benedictus XVI påminde 2013, är en “Guds gåva” och även “människans verk”: “förverkligandet av fred beror framför allt på erkännandet att vara, i Gud, en enda mänsklig familj”. Påven Franciskus vände 15 augusti 2021 blicken mot Afghanistan i en appell efter Angelus för att vapnen ska tystna och att man ska ”finna lösningar vid dialogens bord. Endast på detta sätt kommer landets härjade befolkning - män, kvinnor, äldre och barn - att kunna återvända till sina hem, leva i fred och säkerhet i full ömsesidig respekt.”
*reds övers
