Vatican News

Te Deum. Påvens tacksägelse för omsorg i pandemitider

På grund av smärtsam ischias kunde påven Franciskus inte förrätta nyårsaftonens vesper med den avslutande lovsången Te Deum i Peterskyrkan. Kardinalskollegiets dekan kardinal Giovanni Battista Re ersatte påven och läste upp predikan där påven uttryckte tacksamhet för dem som, fyllda av medlidande, tar hand om sina medmänniskor i denna tid av pandemi.

Översättning Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Påven Franciskus predikan

Vesper med Te Deum – 31 december 2020

Firandet av denna vesper har alltid en dubbel aspekt: med liturgin går vi in i Guds heliga moder Marias högtid och samtidigt avslutar vi solåret med den stora lovsången.  

I morgon kommer vi att ha möjligheten att dröja vid den första aspekten. I kväll skulle jag kort vilja ge utrymme för tacksägelse för året som går mot sitt slut.

«O Gud, vi lovar dig, o Herre, vi bekänner dig… ». Det kan verka påtingat och nästan motsägelsefullt att tacka Gud vid slutet av ett år som detta, som är märkt av pandemin. Vi tänker på familjerna som har förlorat en eller flera medlemmar, som har varit sjuka, som har lidit av ensamhet, som har förorat jobbet...

Ibland frågar någon: vad är meningen med ett drama som detta? Vi får inte ha bråttom med att svara på denna fråga. Inte ens Gud svarar på våra mest orosfyllda ”varför” genom att tillgripa ”högre skäl”. Guds svar tar inkarnationens väg, som antifonen snart sjungs till Magnificat: «I ofattbar kärlek sände Gud sin Son och lät honom bli lik en syndfull människa».

En Gud som offrade människorna för en stor plan, även den bästa möjliga, är verkligen inte den Guden som uppenbarade Jesus Kristus för oss. Gud är Fader, «evig Fader», och om hans Son blev människa är det på grund av ett enormt stort medlidande från Faderns hjärta. Gud är herde, och skulle han som herde tappa bort ens ett enda får och tänka att han ändå har många kvar? Nej, denne cyniska och hänsynslösa gud finns inte. Detta är inte Gud som vi «lovar» och «bekänner» som Herre.

Den barmhärtige samariern, då han mötte den halvdöda stackaren vid vägkanten, höll inte ett tal till honom för att förklara meningen med det som hade hänt honom, kanske för att övertyga honom om att det i grund och botten var för hans bästa. Samariern böjde sig, fylld av medlidande, över denna främling och såg honom som en bror och skötte om honom och gjorde allt han kunde (jfr Luk 10:25-37).

Här kanske vi kan finna “meningen” med detta drama som pandemin är, liksom andra plågor som drabbar mänskligheten: det att väcka medlidandet i oss och locka fram attityder och gester av närhet, omsorg, solidaritet.

Det är det som har skett och fortfarande sker i Rom under dessa månader, och särskilt för detta skulle jag i kväll vilja tacka Gud för: för det goda som har hänt i vår stad under nedstängningen och i allmännhet under pandemitiden, som tyvärr inte är förbi. Det är många personer som utan att föra väsen av sig har försökt att göra bördans tyngd mer uthärdlig. Med deras dagliga insatser, besjälade av nästankärlek, har de förverkligat orden i Te Deum: «Vi prisar dig alla dagar och lovsjunger ditt namn i evigheters evighet». För att den välsignelse och lovsång som Gud mest tycker om, är broderlig kärlek.

Vårdpersonal – läkare, sjuksköterskor och volontärer – är i första ledet och därför är de alltid i våra böner och förtjänar vår tacksamhet, som även många präster och ordensfolk. Men i kväll skulle jag vilja att vårt tack utvidgas till alla dem som dagligen kämpar för att ta hand familjen på bästa sätt och utföra sin tjänst för det gemensamma goda. Jag tänker särskilt på skolledningarna och lärarna som fyller en grundläggande roll i det sociala livet och som måste bemöta en mycket komplicerad situation. Jag tänker även med tacksamhet på den offentliga administrationen som som vet hur man utnyttjar alla de goda resurser som finns i staden och territoriet, som är fria från privata intressen och även dem från deras parti och som verkligen söker allas bästa med utgångspunkt från de mest missgynnade.

Allt detta kan inte ske utan nåden och utan Guds barmhärtighet. Vi vet väl av erfarenhet att vi i svåra stunder har benägenheten att skydda oss – vilket är naturligt – och att skydda oss själva och våra kära och att se över våra intressen... Hur kan det då komma sig att många personer, utan någon annan belöning än att göra gott, hittar styrkan att ta hand om andra? Vad driver dem att ge upp något av sig själva, sin egen bekvämlighet, tid eller sina ägodelar för att ge det till andra? I grund och botten, även om de själva inte tänker på det, drivs de av Guds kraft, som är kraftfullare än vår egoism. Därför lovar vi Honom, för att vi tror och vet att allt gott man dag för dag utför på jorden i slutändan kommer från Honom. Och då vi ser på framtiden som väntar oss, bönfaller vi: «Din barmhärtighet, Herre, vare över oss, såsom vi hoppas på dig».

31 december 2020, 14:44