Hela påvens katekes - Bönen 19. Förbön
201216 Bönen 19. Förbön
Den som ber vänder inte ryggen åt världen. Om bönen inte samlar mänsklighetens glädje och sorg, hopp och ångest, blir den bara en dekorativ verksamhet, en ytlig inställning, en teater, en intimistisk inställning. Vi behöver alla ha ett inre liv: att dra oss tillbaka till en plats och en tid som vi ägnar åt vårt förhållande till Gud. Men det betyder inte att vi flyr från verkligheten. I bönen ”tar Gud oss, välsignar oss, och bryter oss sedan och ger oss” för att mätta allas hunger. Varje kristen är kallad att bli ett brutet och delat bröd i Guds händer. Det vill säga en konkret bön, som inte är någon verklighetsflykt.
Så söker alltså bönens män och kvinnor efter ensamhet och tystnad, men inte för att inte bli störda, utan för att höra Guds röst bättre. Ibland drar de sig tillbaka från världen, till sin hemliga kammare, som Jesus sade (jfr Matt 6:6), men var de än är håller de porten till sitt hjärta öppen: en öppen port för dem som ber utan att veta hur man ber; för dem som inte ber alls men som bär på ett förkvävt rop, en fördold åkallan: för dem som har gjort fel och gått vilse… Vem som helst kan knacka på hos en bedjande människa och finna ett hjärta fyllt av medlidande hos honom eller henne, som ber utan att utesluta någon. Bönen är vårt hjärta och vår röst, och den blir till hjärta och röst för många människor som inte vet hur man ber eller som inte ber, eller inte vill be eller inte har möjlighet att be: vi är hjärta och röst för dessa människor och stiger upp till Jesus, till Fadern, som förebedjare. Den som ber i ensamhet – det må vara en lång tid av ensamhet eller bara en halvtimme för att be – skiljer sig från allt och alla för att återfinna allt och alla i Gud. Så ber den bedjande för hela världen, och bär på sina axlar lidanden och synder. Den bedjande ber för alla och för var och en: det är som om den bedjande var en Guds ”antenn” i denna världen. Den som ber ser Kristi ansikte i varje fattig som knackar på dörren, i varje människa som har förlorat tingens mening.
Katekesen förklarar: “Var och en som i sitt hjärta räknar med Guds barmhärtighet träder upp, ber […] till förmån för andra” (nr 2635). Detta är viktigt. När vi ber räknar vi med Guds barmhärtighet: barmhärtighet gentemot våra synder – han är barmhärtig mot oss – men också barmhärtighet gentemto alla dem som har bett oss att be för dem, som vi vill be för medan vi räknar med Guds hjärta. Detta är den sanna bönen. När man räknar med Guds barmhärtighet, med hans barmhärtiga hjärta. ” Under kyrkans tid har de kristnas förbön del i Kristi förbön: den är ett uttryck för de heligas gemenskap” (ibid.). Vad betyder det att ha del i Kristi förbön, när jag ber för någon? För Kristus är förebedjaren inför Fadern, han ber för oss, och medan han ber visar han Fadern såren på sina händer: för Jesus står inför Fadern fysiskt, med sin kropp. Jesus är vår förebedjare, och att be är att göra som Jesus: att be till Fadern i Jesus, för andra. Och detta är viktigt.
Bönen månar om människan. Helt enkelt om människan. Den som inte älskar sin nästa ber inte på allvar. Man kan säga att i hatets anda kan man inte be; i likgiltighetens anda kan man inte be. Man ger sin bön enbart i en anda av kärlek. Den som inte älskar låtsas bara att be, eller tror att han ber, men ber inte, för kärlekens anda saknas. I kyrkan är det så att den som känner sin nästas sorg och glädje går mer på djupet än den som funderar i allmänhet på ”livets mening”. Därför finns det erfarenhet av det mänskliga i varje bön, för man får aldrig ta avstånd från eller avfärda människor hur många misstag de än har gjort.
En kristen som drivs av den Heliga Anden och ber för syndarna väljer inte, dömer inte: han ber för alla. Och för sig själv. I den stunden vet han att han inte ens är särskilt olik de människor han ber för: han känner sig som en syndare bland andra syndare och ber för alla. Liknelsen om fariseen och tullindrivaren är ständigt levande och aktuell (jfr Luk 18:9-14): vi är inte bättre än någon annan, vi är alla syskon i en gemenskap där vi förenas av vår bräcklighet, vårt lidande och av att vi är syndare. En bön som vi kan rikta till Gud är därför den här: ”Herre, ingen människa kan får rätt mot dig (jfr Ps 143:2) – det säger en psaltarpsalm: ’Herre, ingen människa kan få rätt mot dig’, ingen av oss: vi är alla syndare-, vi bär alla på en obetald skuld; ingen är oklanderlig i dina ögon. Herre förbarma dig över oss!” Och i denna anda blir bönen fruktsam, för vi går fram inför Gud i ödmjukhet för att be för alla. Fariseen bad istället med högmod: “Jag tackar dig, Herre, för att jag inte är som de de där syndarna; jag är rättfärdig, jag gör alltid…” Detta är inte bön: detta är att se sig i spegeln, att se sig själv, att se sig själv i högmodets förvrängda spegel.
Världen fortsätter att finnas tack vare denna kedja av bedjande som ber för andra, och som nästan alla är okända... men inte för Gud! Det finns mängder av okända kristna som i förföljelsens tid har upprepat vår Herres ord: “Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34) .
Den gode herden förblir trogen också när han ser att hans folk har syndat: den gode herden förblir fader också när hans barn ger sig av och överger honom. Han fortsätter att vara herde också för dem som gör att han smutsar ner sina händer; han stänger inte sitt hjärta inför den som kanske har låtit honom lida.
Kyrkan i alla sina medlemmar har uppdraget att be för andra. Den plikten har framför allt alla de som har något ansvar: föräldrar, lärare, kyrkans tjänare, gemenskapers överordnade… Som Abrahan och Mose måste de ibland inför Gud “försvara” de människor som anförtrotts dem. I själva verket handlar det om att betrakta dem med Guds ögon och hjärta, med samma oövervinnerliga medlidande och ömhet. Att be med ömhet för andra.
Bröder och systrar, vi är alla löv på samma träd: varje löv som faller påminner oss om den stora ömhet vi måste nära i bönen för varandra. Låt oss be för varandra: det är bra för oss och för alla.
