Påvens Angelus: ”Jesus överger oss aldrig”
Charlotta Smeds - Vatikanstaten
När påven Franiskus på söndagen reflekterade över dagens evangelieläsning ur Matteus 14:e kapitel i samband med sin Angelus på Petersplatsen vid tolvslaget på Petersplatsen, låg fokus på hur tron prövas i svåra stunder och om hur Jesus aldrig överger oss.
Evangeliet berättar om när Jesus går på vattnet under en storm. Jesus har sagt till lärjungarna att ta båten över till andra sidan och han har skickat bort folket, och går sen upp på berget ensam för att be, i fullkomlig gemenskap med Fadern.
Jesus går på vattnet
Under den nattliga båtfärden över sjön blåser den plötsligt upp till storm och lärjungarnas båt måste kämpa sig framåt. Detta är vanligt till sjöss. Då ser de någon komma mot dem, gående på vattnet. De blir livrädda. De tror att det är ett spöke och skriker av rädsla. Jesus lugnar dem: ”Lugn! Det är jag, var inte rädda! Då svarade Petrus, som var så bestämd av sig själv, " Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet." En utmaning. Och Jesus säger: "Kom!" Petrus går ut ur båten och tar några steg, men då skrämmer vinden och vågorna honom, och han börjar sjunka. "Herre, hjälp mig!" ropar han, och Jesus sträcker ut handen och griper tag i honom. ”Du trossvage. Varför tvivlade du?”
Jesus griper tag i oss
”Den här berättelsen inbjuder oss att lita på Gud och överlämna oss till honom”, sa påven Franciskus, ”särskilt i prövningar och svårigheter.”
”När tvivel och rädsla plågar oss och vi känner att vi sjunker, när vi upplever livets svåra stunder och allt blir mörkt, får vi inte skämmas över att ropa, "Herre, hjälp mig", som Petrus gjorde (vers 30). Att knacka på Guds hjärta, på Jesu hjärta: "Herre, hjälp mig!" Det är en vacker bön. Vi kan ofta upprepa den: "Herre, hjälp mig!"”
Ett stilla sus
”Och vi måste ta oss god tid att begrunda hur Jesus reagerar” , fortsatte påven. ”Han räcker omedelbart ut sin hand och greppar om sin vän. Sådan är Jesus, så gör han. Han är Faderns hand. Han överger oss aldrig; han är Faderns starka och trogna hand, han som alltid bara vill vårt bästa. Gud är inte ett stort oväsen, Gud är inte en storm, inte en eld, inte en jordbävning - vilket berättelsen om profeten Elias påminner oss idag. Gud är försiktig bris – ett "stilla sus", bokstavligen - som inte är krävande, men som ber oss att lyssna (jfr 1 Kung 19:11-13).
Vår tro är svag
”Att tro är att ha hjärtat vänt mot Gud, mitt i stormen, till hans kärlek, till hans faderliga ömhet. Det är det Jesus ville lära Petrus och lärjungarna då, och oss nu. Han vet mycket väl att vår tro är svag i mörka stunder - vi är alla svaga i tron, jag också, vi alla - och vår vandring kan vara svår och och full med motståndarens hinder. Men han är den Uppståndne! Låt oss inte glömma att han är Herren som dog för att rädda oss. Redan innan vi söker efter honom är han vid vår sida. Genom att hjälp oss att resa oss upp efter vårt fall, får han oss att växa i tron. Kanske vi tror att han är långt borta när vi från vårt mörker ropar: ”Herre! Herre!” Men han svarar: "Här är jag!" … Åh, han var här med mig! Sådan är Herren.
Båten i stormen
Påven påminde avslutningsvis om den nåd som kan spira ur trons vittnen under prövningar:
”Båten i stormen är en bild av kyrkan. I alla tider är kyrkan i motvind och ibland utstår hon hårda prövningar. Vi minns de långa och tunga förföljelserna under förra seklet, och på vissa platser även i dag. I sådana situationer kan vi frestas att tro att Gud har övergivit oss. Men i verkligheten är det just i sådana stunder som våra vittnesmål om tro, kärlek och hopp strålar som mest. Kristi uppståndelse i hans kyrka ger nåden att vittna om så fram till martyriet, ur vilket nya kristna och försoningens och fredens frukter spirar i hela världen. När vår tillit till Gud prövas av mörker och livets stormar, måste vi, genom Marias förbön, bevara tron och kärleken sinsemellan.
