Vatican News
Säd på åker Säd på åker 

Hela påvens katekes: Att bota världen 4. - Tillgångarna är till för alla

När besattheten att äga och härska utesluter miljontals människor från grundläggande tillgångar; när beroendet av en gränslös materiell tillväxt hotar vårt gemensamma hem, då kan vi inte bara titta på. Nej, det är bedrövligt. Här följer hela påvens katekes översätt av Olle Brandt.

Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten

Inför pandemin och dess sociala följder riskerar många att förlora hoppet. I denna tid av ovisshet och ångest uppmanar jag alla att ta emot den hoppets gåva som kommer från Kristus. Det är han som hjälper oss att segla i sjukdomens, dödens och orättvisans oroliga vatten, som inte skall få sista ordet när det gäller vårt yttersta resmål.

Pandemin har visat och förvärrat sociala problem, särskilt ojämlikhet. Somliga kan arbeta hemifrån, medan det är omöjligt för många andra. Trots många svårigheter kan somliga barn fortsätta sin skolgång, medan andra har tvingats avbryta den helt plötsligt. Somliga mäktiga länder kan trycka nya pengar för att möta nödläget, medan det skulle äventyra framtiden för andra.

Dessa symptom på ojämlikhet visar på en social sjukdom: det är ett virus som kommer av en sjuk ekonomi. Vi måste säga detta rakt ut: ekonomin är sjuk. Den har insjuknat. Den är frukten av en orättvis ekonomisk tillväxt – detta är vad sjukdomen är: frukten av en orättvis ekonomisk tillväxt, som inte tar hänsyn till grundläggande mänskliga värden. I dagens värld äger en liten grupp av människor mer än hela resten av mänskligheten. Detta är ren statistik. Det är en orättvisa som ropar till himlen! På samma gång är denna ekonomiska modell likgiltig för de skador som åsamkas vårt gemensamma hem. Vi har nästan överskridit många av vår underbara planets begränsningar, med allvarliga och oåterkalleliga följder: förlust av biologisk mångfald, klimatförändringar, havens nivå stiger och de tropiska regnskogarna förstörs. Social ojämlikhet och miljöförstöring går hand i hand och har samma rötter (jfr encyklikan Laudato si’ 101): synden att vilja äga, att vilja härska över sina bröder och systrar, att vilja besitta och härska över naturen och över Gud själv. Men detta är inte skapelsens plan.

“I begynnelsen anförtrodde Gud jorden och dess tillgångar åt hela mänsklighetens gemensamma förvaltning för att alla skulle bära omsorg om dem” (Katolska kyrkans katekes 2402). Gud har bett oss att härska över jorden i hans namn (jfr 1 Mos 1:28), att odla den och ta hand om den som en trädgård, allas trädgård (jfr 1 Mos 2:15). ”Att ’odla’ betyder att plöja och bearbeta [...], och att ’ta hand om’ betyder att skydda och bevara” (LS 67). Men det får man inte tolka som att man får göra vad man vill med jorden. Nej. Det finns “en relation av ömsesidigt ansvar” (ibid.) mellan oss och naturen. Vi tar emot av skapelsen och ger tillbaka. ”Varje gemenskap får ta vad den behöver för att överleva av jordens tillgångar, men har också plikten att skydda den” (ibid.). Det gäller bägge parterna.

Det är nämligen så att jorden “kom före oss och har getts åt oss” (ibid.), den har getts av Gud “åt hela mänskligheten” (KKK 2402). Därför är det vår plikt att se till att dess frukter når alla, inte bara några få. Och detta är grundläggande beståndsdel i vår relation till jordens tillgångar. Fäderna på Andra Vatikankonciliet betonade att “när människan använder dessa tillgångar måste hon inte bara se vad hon legitimt äger som sitt eget utan också som något gemensamt, i den bemärkelsen att de kan vara till nytta inte bara för henne själv utan också för andra” (den pastorala konstitutionen Gaudium et spes 69). För ”den som äger något blir en Försynens förvaltare för att få sin egendom att bära frukt och förmedla dess avkastning åt medmänniskan” (KKK 2404). Vi är egendomens förvaltare, inte dess herrar. Förvaltare. “Ja, men den är min”. Det är sant, den är din, men för att förvalta den, inte för att bara äga den egoistiskt för dig själv.

För att se till att det vi äger tillför värde till gemenskapen, har ”samhällets myndigheter rätt och plikt att ställa upp regler för utövandet av rätten till egendom så att den allmänna välfärden tillgodoses” (ibid. 2406. Jfr GS 71; den helige Johannes Paulus II:s encyklika Sollicitudo rei socialis 42; encyklikan Centesimus annus 40.48).

“Att privategendomen underordnas det faktum att tillgångarna är till för alla [...] är en ‘gyllene regel’ för socialt uppförande och den främsta principen i hela den etiska samhällsordningen’ (LS 93. Jfr den helige Johannes Paulus II:s encyklika Laborem exercens 19).

Egendom och pengar är redskap som kan tjäna uppdraget. Men det är lätt att de blir syften, för individer eller grupper. Och när det sker, skadas grundläggande mänskliga värden. Homo sapiens förvandlas till ett slags homo œconomicus – i sämsta tänkbara bemärkelse – individualistisk, beräknande och maktlysten. Vi glömmer att just för att vi har skapats till Guds avbild är vi sociala, kreativa och solidariska varelser, med en gränslös förmåga att älska. Vi glömmer ofta detta. I själva verket är vi den art som samarbetar bäst av alla, och vi blomstrar i gemenskap, vilket man ser tydligt i helgonens erfarenhet. Det finns ett spanskt talesätt som inspirerade mig till denna mening, och den lyder: florecemos en racimo como los santos. Vi blomstrar i gemenskap så som man ser hos helgonen.

När besattheten att äga och härska utesluter miljontals människor från grundläggande tillgångar; när beroendet av en gränslös materiell tillväxt hotar vårt gemensamma hem, då kan vi inte bara titta på. Nej, det är bedrövligt. Vi kan inte bara titta på! Med blicken fäst på Jesus (jfr Heb 12:2) och med vissheten attt hans kärlek verkar genom hans lärjungars gemenskap, måste vi handla tillsammans, i hopp om att låta något annorlunda och bättre födas. Det kristna hoppet, som är rotat i Gud, är vårt ankare. Det bär upp viljan att dela med andra och stärker vårt uppdrag som Kristi lärjungar, som delade allt med oss.

Och detta insåg de första kristna gemenskaperna, som liksom vi fick leva i svåra tider. De var medvetna om att de utgjorde ett enda hjärta och en enda själ och hade allt de ägde gemensamt och vittnade så om Kristi överflödande nåd över dem (jfr Apg 4:32-35). Vi genomlever en kris. Pandemin har försatt oss alla i en kris. Men kom ihåg: när krisen är över kan man inte vara likadan som förut, antingen blir man bättre eller sämre. Detta är valet vi står inför. När krisen är över, kommer vi då att fortsätta med detta ekonomiska system av social orättvisa och förakt för miljön, skapelsen och vårt gemensamma hem? Låt oss tänka på detta. Må de kristna gemenskaperna i det tjugoförsta årtusendet återupptäcka omsorgen om skapelsen och den sociala rättvisan, som hänger ihop, och så vittna om Herrens uppståndelse. Om vi tar hand om de tillgångar som skaparen ger oss, om vi delar med oss av vad vi äger så att ingen blir utan, då kan vi verkligen inspirera hopp om en friskare och mer jämlik värld.

Och till sist, låt oss tänka på barnen. Läs statistiken: många barn dör idag för att tillgångarna inte fördelas på ett bra sätt, på grund av det ekonomiska system jag talade om tidigare; och många barn har idag inte rätt att gå i skolan av samma skäl. Denna bild, av barn som hungrar efter mat och utbildning, kan hjälpa oss att förstå att efter den här krisen måste vi bli bättre.

27 augusti 2020, 14:29