Vatican News
Påven under ett tidigare möte med missionärer Påven under ett tidigare möte med missionärer 

Påven Franciskus sju kännetecken på äkta mission

På Kristi himmelsfärds dag den 21 maj var det planerat att generalförsamlingen för de påvliga missionssällskapen, eller Missio, skulle äga rum, men coronapandemin kom i vägen. Påven Franciskus skulle i år ha deltagit i mötet som nu ställts in, och han har istället valt att dela ett budskap med kyrkans missionärer.

Sebastian Ekberg – Vatikanstaten

Den helige fadern inleder sin skrift till missionssällskapen med att betona lärjungarnas upplevelse av himmelsfärden. Trots att de till en början blir konfunderade - kanske till och med rubbade ännu en gång i sina egna messianska förväntningar - när Jesus tar sin avfärd från jorden, så noterar påven att lärjungarna efter denna dramatiska händelse ändå återvänder ”glada” till Jerusalem. (jfr. Luk 24:52) Någonting hade hänt med lärjungarna, som ganska nyss undrat om Jesus tänkt återställa Israels kungadöme på jorden. Vad exakt är det som har inträffat? I någon mening har pingsten föregripits här, skriver påven, och syftar på att den glädje som fyllt dem är en frukt och gåva från den helige Ande. Denna glädje är inte någon behaglig känsla eller resultatet av våra egna ansträngningar, utan den kommer från Gud och är fundamentet till, drivkraften bakom, och innehållet i apostlarnas förkunnelse.

Missionen är Andens verk

Påven reflekterar sedan över hur den helige Ande inspirerar till missionen och gör den verksam, precis som det är genom Andens gåva som vi kommer till tro och bär frukt i det kristna livet. Missionen är kyrkans sändning ut i världen för att bära glädjebudet om Guds rikes ankomst till alla, och detta uppdrag måste från början till slut förstås som ett Andens verk. Om missionen utgår från en självtillräcklig inställning, eller ännu värre frestelsen att lägga beslag på ”Kristi kropp” med klerikala avsikter och projekt, så kommer till och med de mest välmenande och inkännande försöken att bli som blott ”mänsklig vishet” (jfr 1 Kor 2:4-5), som bara syftar till självförhärligande eller att överskyla egen inre öknen.

Sju kännetecken på äkta mission

Nej, den kristna glädjen handlar om frälsningen, säger påven, och denna frälsning kommer av ett personligt möte med Guds son, Jesus, som älskar och förlåter genom att sända Anden till vår tröst och vårt försvar. Det går inte att vittna om det glada budskapet utan att själv ha tagit del av glädjen i detta möte. Och när vi vittnar så är det Kristus som vittnar om sig själv genom Anden. Om inte vi förstår att tron kommer från Gud som en gåva, så har vi inte förstått något alls om tron, och våra böner är bara tomma ord. Dessa böner återspeglar inte heller ”en uppriktig lidelse för andra människors salighet och frälsning, för dem som ännu inte känner igen den uppståndne Kristus, hur mycket tid vi än lägger på att omvända världen till kristendomen.”

Med bakgrund i denna grundinsikt utlägger sedan den helige fadern, med utgångspunkt i sin apostoliska uppmaning Evangelii Gaudium, några kännetecken som präglar äkta mission i dess mångfaldiga gestaltning världen över.

Evangeliets dragningskraft

Det första är evangeliets dragningskraft: glädjen som kommer av att låta sig dras in i Kristi mysterium har en tilldragande effekt på andra runtomkring. Jesus väcker vårt behag på ett unikt sätt, och låter oss utstråla det som han vill ge vidare till andra i missionen.

Tacksamhet

Det andra är tacksamhet och oförtjänthet: evangeliets glädje är förenad med en förundran över Guds förkärlek och generositet. Vi blir förvånade när Gud ger sig själv åt oss av fri vilja, utan något inslag av nödvändighet eller förtjänst från vår sida. I tacksamhet över detta kan vi då inte heller föreställa oss att mission eller förkunnelse är de döptas bindande plikt eller ”kontraktskyldiga betalning.”

Ödmjukhet

Det tredje är ödmjukhet: eftersom vi inte har någon äganderätt till ”sanningen och tron, saligheten och frälsningen” och de inte är ”mål som vi uppnått av egen förtjänst, så kan Kristi evangelium förkunnas ödmjukt.” Det oförstånd som individer och byråkratier uppvisar inför sakramenten och trons innersta kärna genom att betrakta dessa ting som förtjänta belöningar istället för som gåvor, är oförenligt med kyrklig missionstjänst. Ödmjuk blir den som följer Kristus. Han själv visade sig bara för sina efterföljare efter uppståndelsen, och inte för dem som dödat honom, eftersom han såg det som ”viktigare att lära sina vänner ödmjukhet än att stå upp för sanningen inför sina fiender.” (Augustinus, Sermo 284.6)

Inte försvåra

Det fjärde är ”att möjliggöra, inte försvåra”. Missionären bör imitera Jesu tålamod med människor, med deras svagheter, synder och begränsningar. Små framsteg i ett liv präglat av stora svårigheter kan vara mer glädjande för Gud än stora framsteg hos den som aldrig riktigt smakat livets bitterhet. Missionären får inte vara som en försäljare som klagar över kundernas ointresse eller bristande känsla för kvalitet, och kyrkan är inte ett tullkontor som lägger på människor onödiga bördor eller kräver deltagande i omständliga formeringsprogram för sådant som Herren ger frikostigt av. ”Jesus ber för var och en av oss och vill hela och rädda alla.”

Närhet till vardagslivet

Det femte är ”närhet till vardagslivet”. Jesus kallade sina lärjungar medan de var upptagna av sitt arbete. Han närmade sig dem inte i en mässhall, eller ett gym, eller ens i templet. Förkunnelsen har alltid nått människor just där de befinner sig, just som de är. Att missionera är att slå följe i vardagen, att där erkänna Kristi kärlek och den helige Andes gåva, och så ge skäl för tron, hoppet och kärleken till den som frågar. Påven kontrasterar detta med många typer av missionsverksamhet som konstruerar parallella universum med ”träningsprogram” och slogans som bara är ekon av våra egna idéer. Även präster och ordensfolk måste lära sig att leva med människor i vardagen på nytt!

Sensus Fidei

Det sjätte är Guds folks ”sensus fidei”, sinne för tron. Den helige Ande har ingjutit i kyrkan ett slags instinkt för honomoch hans verkningar. Lekfolkets fromhet är en källa till en trons ofelbarhet som är ”enkel” i sin fästa blick på Jesus, Maria och helgonen.

Omsorg om de små

Det sjunde är ”en särskild omsorg om de små och fattiga”. Missionen uppvisar en förkärlek för de fattiga och svaga som ”ett tecken på och en spegling av Herrens egen förkärlek för dem.” ”Det är inte valfritt för kyrkan att sätta de fattiga främst.”

Nådens primat

Alla dessa kännetecken lyfter påven fram, skriver han, för att inskärpa hur den helige Ande inte bara är ett objekt för vår bekännelse, eller en nödvändig del av kyrkans lära, utan en levande verklighet som vi beror på för vårt liv som kristna. Nådens primat, alltså företräde, är mer än ett teologiskt begrepp, men många kyrkliga verksamheter ”verkar uppslukade av ett tvångsmässigt främjande av sig själva och sina initiativ, som om det vore målet för deras uppdrag.”

Missionens framtid

Vi bör så betrakta de ovanstående punkterna som kriterier och utgångspunkter för kyrkans missionsaktivitet, eftersom det är akut nödvändigt vid detta skede i missionssällskapens historia, skriver påven. Resten av dokumentet är en uppskattande men också kritisk analys av deras tillstånd i dag, och en reflektion över deras framtid. Den som är intresserad av att läsa hela texten finner också i denna sista del några tankeställare och utmaningar som alla katoliker och församlingar kan tillämpa på sin egen situation.

25 maj 2020, 17:53