Påven firar Petrus och Paulus ”De vittnar om ett nytt liv efter Kristi förlåtelse”

Charlotta Smeds - Vatikanstaten 

I dagens predikan talade påven om vad det är som karakteriserar helgon, med utgångspunkt från dagens två stora apostlar. Nedan följer hela påvens predikan:

Apostlar och martyrer

Apostlarna Peter och Paulus står inför oss som vittnen. De tröttnade aldrig trött på att förkunna, att leva sitt uppdrag, på vandring, från Jesu land till Rom. Här vittnade de om honom sig till slutet och gav sina liv som martyrer. Om vi ​​söker rötterna i deras vittnesbörd, ser vi att de var Livets, förlåtelsens och Jesu vittnen.

Varför just de två?

Livets vittnen. Men deras liv var inte perfekta och alltid li linje. Båda var av mycket religiösa: Petrus, den första timmes lärjunge (jfr. Joh 1,41), Paulus " ivrigare än någon annan hävdade han fädernas  tradition” (Gal 1,14). Men de gjorde enorma misstag: Petrus förnekade Herren, Paulus förföljde Guds kyrka. Båda blottades av Jesu frågor: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" (Joh 21m15); "Saul, Saul, varför förföljer du mig?" (Apg 9: 4). Petrus blev ledsen av Jesu fråga, Paulus blind av hans ord. Jesus kallade dem vid namn och de ändrade sina liv. Och efter alla dessa äventyr litade han på dem, två omvända syndare. Vi skulle kunna fråga oss: varför gav inte Herren oss två rättfärdiga vittnen, med ett rent register, ett obefläckat liv? Varför Petrus, när Johannes fanns? Varför Paulus och inte Barnabas?

Herren lockas inte av de självtillräckliga

En stor lärdom ligger som grunde för detta: utgångspunkten för det kristna livet är inte att vara värdiga. Herren kan inte göra så mycket med de som tror att e är goda. När vi ser oss som bättre än andra är det början på slutet. Herren utför inte mirakel med dem som tror sig vara rättfärdiga, utan med de som ser sig som behövande. Han lockas inte av vår skicklighet, det är inte därför han älskar oss. Han älskar oss som vi är och söker människor som inte är tillräckliga i sig själva, utan villiga att öppna sina hjärtan för honom.

Helighet är att värdera Herrens förlåtelse

Peter och Paulus var transparenta inför Gud. Petrus berättade omedelbart för Jesus: "Jag är en syndare" (Luk 5,8). Paulus skrev att han var "den minsta av apostlarna, inte värdig att kallas apostel" (1 Kor 15,9). Genom livet upprätthöll de denna ödmjukhet, ända till slutet: Petrus korsfästes upp och ner, för att han inte såg sig värdig att imitera sin Herre; Paulus var alltid nöjd med sitt namn, som betyder "liten" och han glömde det som han fick vid födseln, Saul, namnet på hans folks första konung. De förstod att helighet inte ligger i storhet utan i att böja sig: det är inte en klättring i rank, utan att varje dag i fattigdom överlåta sig till Herren, som gör stora saker med de ödmjuka. Vilken är hemligheten som fick de att fortsätta framåt tros svagheter? Herrens förlåtelse.

Förlåtelsens vittnen

Låt oss därför återupptäcka dem som förlåtelsens vittnen. I deras fall upptäckte de kraften i Herrens barmhärtighet, som regenererade dem. I hans förlåtelse fann de en oupplöslig frid och glädje. Med det de hade gjort hade de kunnat leva med skuldkänslor. Hur ofta hade  inte Petrus kunnat tänka på sin förnekelse! Hur många skrupler hade Paulus kunnat ha, efter att ha skadat så många oskyldiga människor! Mänskilgt hade de misslyckats. Men de litade på en kärlek som var större än deras misslyckanden, en förlåtelse så stark att den till och med helade deras skuldkänslor. Först när vi upplever Guds förlåtelse, är vi verkligen återfödda. Därifrån börjar man igen, från förlåtelsen; Där finner vi oss själva: i bikten.

Kristus är inte ett minne

Livets vittnen, förlåtelsens vittnen. Petrus och Paul är framförallt Jesu vittnen. I dagens evangelium frågar han: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” Svaret indikerar et förflutna: "Johannes Döparen, Elia, Jeremia eller några av profeterna". Extraordinära människor, men alla döda. Petrus svarade: ”Du är Messias” (se Matt 16, 13.14.16). Kristus, det är Messias. Det är ett ord som inte indikerar det förflutna, utan framtiden: Messias är den väntade, den nya, den som kommer med Guds smörjelse till världen. Jesus är inte det förflutna, utan nutiden och framtiden. Han är inte en avlägsen karaktär att komma ihåg, utan den som Petrus säger Du till: Du är Kristus. För vittnet, är Jesus mer än ett tecken i historien, Jesus är livet, det nya, det ännu osedda, framtidens nyhet, inte ett minne om det förflutna.

Vittna om kärlek, inte en berättelse

Därför är ett vittne inte den som förkunna historien om Jesus, utan han som lever i kärlek med Jesus. Eftersom det är det ett vittne tillkännager: att Jesus lever och är livets hemlighet. Efter att ha sagt: Du är Kristus, tillägger Petrus: "Den levande Gudens Son" (vers 16). Vittnesbördet föds ur mötet med den levande Jesus. I Paulus liver möter vi samma ord som finns i Petrus hjärta: Kristus. Paulus repeterar detta namn om och om igen, nästan fyra hundra gånger i sina brev! För honom är Kristus inte bara modellen, förebilden, referenspunkten: Han är livet. Han skriver: "För mig är livet Kristus" (Fil 1,21). Jesus är hans nutid och hans framtid, så till den grad att han dömer det förgångna som en förlust, i jämförelse med kunskapen om Kristus (se Fil 3, 7-8).

Jesus vill inte ha andliga reportrar

Låt oss fråga oss, inför dessa vittnen: "Söker jag mötet med Jesus varje dag?" Kanske är vi nyfikna på Jesus, vi är intresserade av saker som händer i kyrkan eller religiösa nyheter. Vi läser webbsidor och tidningar och pratar om heliga saker. Men på det viset blir man fast i: ”Vad säger människorna, omröstningarna, det förflutna?” Jesus intresserar sig inte för detta. Han vill inte ha andliga reportrar, ännu mindre kristna på omslaget. Han söker vittnen, som varje dag säger till honom: "Herre, du är mitt liv".

Nöj er inte med det lilla

Efter mötet med Jesus, efter att ha upplevt hans förlåtelse, vittnade apostlarna om ett nytt liv: de spärrade inte in sig, de gav sig själva. De var inte nöjda med halvhjärtade åtagande, utan de valde det enda möjliga för dem - att följa Jesus med en kärlek utan förbehåll. De utgöt sig som offer” (se 2 Tim 4, 6).

Låt oss be om nåden att inte vara ljumma kristna, som lever med förbehåll, som låter kärleken svalna. Låt oss finna våra rötter i det dagliga mötet med Jesus, och av styrkan i hans förlåtelse. Jesus, frågar även dig det han fråga Petrus: "Vem är jag för dig?" "Älskar du mig?"

Låt dessa ord tända längtan i oss, att inte nöja oss med det lilla, utan att sträva efter allt, och att även vi var Jesu levande vittnen.

Pallium till 31 metropoliter

Under dagens mässa delade påven ut 31 pallier till de som har vigts till metropoliter

”Palliet påminner om fåren som herden kallas att bära på sina axlar: det är ett tecken på att pastorerna inte lever för sig själva utan för fåren”, sa påven.

Ett pallium är ett 6 cm brett vitt ylleband med 6 små svarta kors broderade på, som endast påven och metropolit ärkebiskoparna bär. Påven ger pallierna till ärkebiskoparna som ett tecken på deras band till Petrus, till hans efterträdare påven och till hela världskyrkan. Dessa symboliska ylleband består av en ring som vilar över axlarna och fortsätter ned i två band som hänger ned på bröstet och ryggen. Palliernas ylle och korsymboler pekar på att i en katolsk biskop finns det både en herde och en martyr.

Ärkebiskoparna skall bära dessa "pallier" på sina axlar som en herde bär ett bortsprunget lamm, som ett tecken på att biskopar skall vara herdar som är redo att ge sitt liv för sina hjord.

Pallier syns redan på 400-talsmosaiker i Ravenna. Biskopen är en herde, i den Gode Herden Kristi efterföljd. Yllet anspelar på lammet som herden, biskopen, bär på sina axlar. Palliet anspelar också på att den Gode Herden ger sitt liv för fåren: fem små svarta kors påminner om Kristi sårmärken och död på korset. Från tre av korsen hänger ett slags spikar som påminner om korsfästelsen och som samtidigt håller fast palliet.

Ärkebiskoparna bär palliet bara när de firar eukaristin. De romerska pallierna är särskilt förknippade med Petrus, till vilken Jesus sa: 'För mina lamm på bete, var en herde för mina får'."

Ortodox delegation från Konstantinopel

Vid denna högtid är det även tradition att en delegation från det grekisk ortodoxa patriarkatet av Konstantinopel deltar. Ett besök som den katolska kyrkan sedan gengäldar på aposteln Andreas högtid, den 30 november. I år bestod delegationen bland andra avärkebiskopen av Telmissos, Job.