Påvens påskvaka: Låt oss inte begrava hoppet, nog med gravens psykologi
I Peterskyrkans atrium inledde påven Franciskus med att välsigna elden och påskljuset, vars ensamma låga sedan, efter processionen in i Peterskyrkan, spreds sig till de 7000 troendes stearinljus, som de höll i sina händer under vakan.
Efter det sjöng en diakon ”Exultet" - den gamla hymnen som prisar uppståndelsen. Denna högtidliga sång har sina rötter på 300-talet och komponerades enligt traditionen av Ambrosius (339-397). Augustinus (354-430) sägs ha skrivit verser till den. Den nuvarande textversionen är resultatet av en omarbetning på 500-talet.
Efter att vattnet hade välsignats, följde dopliturgin under vilken påven döpte 8 personer, som genom dopet blev upptagna i kyrkans gemenskap. De döpta kom i år från Italien, Ecuador, Peru, Albanien och Indonesien.
Påvens predikan vid påskvakan:
Kvinnorna bär välluktande kryddor till graven men är rädda att det är förgäves, för att en stor sten blockerar graven. Kvinnornas väg dit är också vår väg och påminner om frälsningens väg som vi har gått i kväll. Det verkar som om allt krockar med en sten – skapelsens skönhet mot syndens drama, befrielse från slaveriet mot otrohet mot förbundet [mellan Gud och människan], profeternas löften mot folkets ledsamma likgiltighet - liksom Kyrkans och vår egen personliga historia. Det verkar som stegen som har tagits aldrig kommer fram till målet. Idén som tränger på är att frustrationen i hoppet, är livets mörka lag.
Men idag upptäcker vi att vår vandring inte är förgäves och krockar inte med en gravsten. En mening skakar kvinnorna och förändrar historien: «Varför söker ni den levande här bland de döda?» (Luk 24:5). Varför tror ni att allt är förgäves och att ni inte kan flytta på era stenar? Varför faller ni för uppgivenheten och misslyckandet? Påsken är festen för avlägsnandet av stenarna. Gud tar bort de tyngsta stenarna, som hoppet och förväntningarna krockar med; döden, synden, rädslan och världsligheten. Mänsklighetens historia slutar inte inför en gravsten, för att idag finner den «levande stenen» (jfr 1 Pet 2:4): Uppståndne Jesus. Vi som Kyrka grundar oss på Honom och även när vi tappar modet och när vi frestas att döma allt efter våra misslyckanden, kommer Han med nya vägar och omvänder våra besvikelser. Var och en är kallad i kväll att i livet återupptäcka Honom som tar bort de tyngsta stenarna från hjärtat. Vi frågar oss själva: vilken är min sten som ska tas bort, vad heter den?
Det som ofta blockerar hoppet är misstrons sten. Där man ger plats för idén att allt går illa och att det värsta inte har något slut, börjar vi uppgivet tro att döden är starkare än livet och vi blir cyniska och hånfulla och personer med ohälsosamt missmod. Sten på sten bygger vi upp ett monument av missnöje inom oss, hoppets grav. Vi klagar på livet, blir beroende i livet av att klaga och blir andligt sjuka. Det kryper in en slags gravpsykologi: allt slutar där, utan hopp om att levande komma ur den. Men här är påskens svidande fråga: Varför söker ni den levande här bland de döda? Herren finns inte i uppgivenheten. Han är uppstånden och inte där. Leta inte där ni aldrig kommer att hitta Honom. Han är inte de dödas Gud utan de levandes (jfr Matt 22:32). Begrav inte hoppet!
Det finns en annan sten som ofta förseglar hjärtat: syndens sten. Synden förför och lovar lätta och enkla saker som välgång och framgång, men sedan lämnar det ensamhet och död efter sig. Synden är att söka livet bland de döda och livets mening i det som passerar. Varför söker ni den levande här bland de döda? Varför bestämmer du dig inte för att lämna den synden som, liksom stenen i hjärtats öppning förhindrar det himmelska ljuset att komma in? Varför sätter du inte det sanna ljuset Jesus framför pengar, karriär, stolthet och glädjeämnen (jfr Joh 1:9)? Varför säger du inte till den världsliga fåfängan att du inte lever för dem utan för livets Herre?
Vi återgår till kvinnorna som går till Jesu grav. Framför den borttagna stenen blir de chockade. Då de ser änglarna blir de, som evangeliet berättar, «förskräckta» och «sänkte blicken till marken» (Luk 24:5). De vågar inte höja blicken. Det händer även oss många gånger: vi föredrar att krypa ihop i våra begränsningar och isolera oss i våra rädslor. Det är konstigt. Varför gör vi det? Ofta för att det är vi som är huvudpersoner i instängdheten och sorgen, för att det är lättare att vara ensamma i hjärtats mörka rum, än att öppna oss för Herren. Men endast Han reser oss upp. En poet har skrivit: «Vi vet aldrig hur högt vi är tills vi kallas för att stiga upp» (E. Dickinson, We never know how high we are). Herren kallar oss att resa oss upp och stiga upp till Hans ord och se uppåt och tro att vi är skapade för himlen och inte för jorden, för livets höjder och inte för dödens låghet: Varför söker ni den levande här bland de döda?
Gud ber oss att se livet som Han ser på det, Han som alltid ser en kärna av okuvlig skönhet i var och en av oss. I synden ser han söner och döttrar att resa upp; i döden, bröder och systrar att uppväcka; i fördärvet, hjärtan att trösta. Var alltså inte rädda. Herren älskar ditt liv även när du är rädd för att se det och ta det i hand. Vid påsken visar han hur mycket Han älskar det – till den grad att Han går igenom det helt och hållet; med ångest, övergivenhet, döden och helvetet, för att segrande komma ur det och säga till dig: “Du är inte ensam, lita på mig!”. Jesus är specialist på att omvandla det döda i våra liv till liv och vår sorg till dans (jfr Ps 30:12). Med Honom kan även vi genomgå påsken, alltså passagen: passagen från instängdhet till gemenskap, fördärv till tröst och från rädsla till tilltro. Vi står inte rädda kvar med blicken mot marken utan vi ser på uppståndne Jesus. Hans blick inger hopp för att den säger oss att vi alltid är älskade och att Hans kärlek inte förändras, vad vi än kan tänkas hitta på. Detta är livets aldrig förhandlingsbara visshet: hans kärlek förändras inte. Vi frågar oss: vad tittar jag på i livet? Betraktar jag det döda eller söker jag det levande?
Varför söker ni den levande här bland de döda? Kvinnorna lyssnar på änglarna som lägger till: «Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen» (Luk 24:6). Dessa kvinnor hade tappat hoppet för att de mindes inte Jesu ord och Hans kallelse i Galileen. Då de mist det levande minnet av Jesus blir de kvar och tittar på graven. Tron har behov av att gå tillbaka till Galileen och förnya den första kärleken till Jesus och Hans kallelse – att komma ihåg Honom och av hjärtat komma tillbaka till Honom. Att komma tillbaka till en levande kärlek med Herren än grundläggande, för annars bär man på en “museum-tro” och inte en tro på påsken. Men Jesus är inte en person som tillhör historien, utan är en idag levande person – man lär inte känna Honom i historieböcker, utan möter Honom i livet. Vi minns idag när Jesus kallade oss, när Han erövrade vårt mörker, motstånd och vår synd och när Han rörde hjärtat med sitt ord.
Kvinnorna mindes Jesus och lämnade graven. Påsken lär oss att den troende stannar till en kort stund på kyrkogården, för att den är kallad att gå livet till mötes. Vi frågar oss: Vart går jag i livet? Ibland går vi alltid och bara mot våra problem, som aldrig saknas, och bara till Herren för att söka hjälp. Men då är det våra, och inte Jesus, behov som styr oss. Hur många gånger går vi inte sedan tillbaka till de döda efter att ha mött Herren och kryper in i oss själva och gräver upp ånger, samvetskval, skador och otillfredställelse, utan att låta den Uppståndne omvandla oss. Kära bröder och systrar, låt oss ge den Levande central plats i våra liv. Vi ber om nåden att inte låta oss följa med strömmen till havet av problem och att inte krocka mot syndens stenar och misstrons och rädslans klippblock. Vi söker först och främst Honom i allt. Med Honom uppstår vi.
Översättning Katarina Agorelius
