Påven Franciskus: Guds kärlek föregår lagen och ger den mening Påven Franciskus: Guds kärlek föregår lagen och ger den mening 

Hela påvens katekes - Budorden 3: Guds kärlek föregår lagen och ger den mening

“Tio Guds bud börjar med Guds generositet. Gud begär aldrig något utan att först ha gett. Aldrig. Först räddar han, först ger han, sedan begär han.” Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 27 juni, då han fortsatte sina katekeser om tio Guds bud. Katekesen presenteras av Olle Brandt.

Övers Olle Brandt

Vi fortsätter tala om budorden, som snarare än bud är Guds ord till sitt folk för att det skall gå rätt väg: en faders kärleksfulla ord. De tio orden börjar så här: “Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret” (2 Mos 20:2). Denna inledning verkar inte ha något samband med de egentliga lagarna som följer. Men så är det inte.

Varför utropar Gud sig själv och befrielsen? Därför att man har kommit fram till berget Sinai efter att ha vandrat genom Röda havet: Israels Gud räddar först, och ber sedan om förtroende. Tio Guds bud börjar med Guds generositet. Gud begär aldrig något utan att först ha gett. Aldrig. Först räddar han, först ger han, sedan begär han. Sådan är vår fader, den gode Guden.

Lyssna på påvens katekes

Så förstår vi hur viktig den första utsagan är: ”Jag är Herren, din Gud”. Här finns en relation och en tillhörighet. Gud är ingen främmande: han är ”din Gud”. Detta kastar ljus över tio Guds bud och avslöjar också hemligheten i det kristna handlandet, för det är samma inställning som hos Jesus, som säger: ” Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er” (Joh 15:9). Kristus är älskad av fadern och älskar oss med den kärleken. Han utgår inte från sig själv utan från fadern. Ofta misslyckas vi med det vi gör, för vi utgår från oss själva och inte från tacksamheten. Och vart kommer den som utgår från sig själv? Den kommer till sig själv! Den människan är oförmögen att gå och återkommer till sig själv. Det är om denna egoistiska inställning som folk skämtsamt säger: ”Den där människan är ett jag, jag med mig och för mig”. Den människan utgår från sig själv och återkommer till sig själv.

Det kristna livet är först och främst ett tacksamt svar till en generös fader. De kristna som bara gör sina plikter visar så att de inte har någon personlig erfarenhet av den Gud som är ”vår”. Jag måste göra detta, detta och detta... Bara plikter. Men något fattas dig! Vad är grunden för denna plikt? Grunden för denna plikt är Gud faderns kärlek, som först ger och sedan befaller. Att sätta lagen före relationen hjälper inte trosvandringen. Hur kan en ung människa vilja vara kristen, om vi utgår från plikter, uppgifter och konsekvens, och inte från befrielsen? Men att vara kristen är en vandring av befrielse! Budorden befriar dig från din egoism, och de befriar dig för där finns Guds kärlek som leder dig framåt. Kristen fostran bygger inte på viljestyrka, utan på att man tar emot räddningen, på att man låter sig älskas: först Röda havet, sedan berget Sinai. Först räddningen: Gud räddar sitt folk i Röda havet; på berget Sinai talar han sedan om för det vad det skall göra. Men det folket vet att det gör dessa saker för att det har räddats av en fader som älskar detta folk.

Tacksamhet är ett kännetecken för ett hjärta som besökts av den heliga anden. För att lyda Gud måste man först och främst minnas hans välgärningar. Den helige Basilios säger: ”Den som inte låter dessa välgärningar falla i glömska, riktar in sig på goda dygder och rättfärdighetens gärningar” (Korta regler, 56). Vart leder allt detta? Till att lära sig att minnas; Gud har gjort så mycket gott för var och en av oss! Hur generös är inte vår himmelske fader! Nu tänkte jag föreslå att ni övar er i tystnad. Var och en svarar i sitt hjärta. Hur mycket gott har inte Gud gjort för mig? Detta är frågan. Och detta är Guds befrielse. Gud gör mycket gott och befriar oss.

Ändå kan någon känna att han eller hon inte fått uppleva Guds befrielse på riktigt. Det kan hända. Det kan hända att man ser in i sig själv och finner pliktkänsla, en slavars anda, inte söners och döttrars. Vad gör man då? Man gör som det utvalda folket. Andra Mosebok säger: “Israeliterna suckade under sin träldom. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob och tog sig an israeliterna och gav sig till känna för dem” (2 Mos 2:23-25). Gud tänker på mig.

Guds befriande gärning inleder tio Gud bud och är svaret på denna klagan. Vi räddar oss inte själva, men från oss kan ett rop på hjälp utgå: ”Herre, rädda mig, Herre visa mig vägen, Herre, klappa mig. Herre ge mig litet glädje”. Detta är ett rop som ber om hjälp. Detta är vår uppgift: att be om att befrias från egoism, från synd, från slaveriets kedjor. Detta rop är viktigt, det är bön, det är medvetenhet om det som ännu är förtryckt och inte befriat i oss. Det finns så mycket i vår själ som inte befriats. ”Rädda mig, hjälp mig, befria mig”. Detta är en bra bön till Herren. Gud väntar på detta rop, för han kan och vill bryta våra bojor. Gud har inte kallat oss till livet för att vi skall förbli förtryckta, utan för att vi skall vara fria och leva i tacksamhet, och med glädje lyda honom, som har gett oss så mycket, mycket mer än vad vi någonsin kan ge honom. Det är viktigt. Må Gud alltid vara välsignad för allt han har gjort, gör och skall göra i oss!

18 juli 2018, 11:25