Påven i Genève: Vandra tillsammans mot enhet
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Vid bönemötet deltog medlemmar i världsrådets centralkommitté, några ekumeniska medarbetare samt det påvliga följet – allt som allt omkring 230 personer. Efter ingångsprocession, hälsningar, ångerbön och bön om försoning mellan kyrkorna och för enhet dem emellan, sång och läsning (Gal 5:13-16, 22-26) höll påven Franciskus en reflektion. Här följer reflektionen i svensk översättning:
Kära bröder och systrar!
Vi har lyssnat till aposteln Paulus ord till galaterna, som upplevde mödor och inre strider. I själva verket var det grupper som utmanade och anklagade varandra. Det är i detta sammanhang som aposteln, så mycket som två gånger i några få verser, uppmanar till att "följa en andlig väg" (Gal 5:16-25).
Vandra. Människan är en varelse i vandring. Under hela livet är hon kallad att vandra och ständigt gå ut ur det hon befinner sig i: från det hon kommer ut ur moderlivet och går från en ålder i livet till en annan; från stunden då hon lämnar föräldrahemmet tills hon lämnar detta jordiska liv. Vandringen är en metafor som avslöjar meningen med människolivet, ett liv som inte är tillräckligt i sig själv utan som alltid söker något mer. Hjärtat inbjuder oss att gå och uppnå ett mål.
Men att vandra är en disciplin och en möda och det krävs dagligt tålamod och ständig träning. Man måste ge upp många vägar för att välja den som går mot målet och återuppliva minnet för att inte förlora det. Att vandra kräver ödmjukheten att gå tillbaka i sina fotsteg och att ta hand om sitt resesällskap, för att endast tillsammans gör man en bra vandring. Att vandra kräver i själva verket en kontinuerlig omvändelse av sig själv. Det är därför som så många ger upp och föredrar det lugna hemmet, där man bekvämt sköter sig själv utan att utsätta sig för riskerna med resor. Men så klamrar man sig fast vid kortlivad säkerhet, som inte ger den frid och glädje som hjärtat vi ha som man bara finner genom att gå ut ur sig själv.
Gud kallar oss från första början till detta. Redan Abraham ombads att lämna sitt land och gå ut på vandring endast utrustad med tron på Gud (jfr 1 Mos 12:3). Likadant levde Moses, Petrus och Paulus och alla Herrens vänner i vandring. Men framför allt är Jesus en förebild. För oss gick han ut ur sin gudomlighet (jfr Fil 2:6-7) och han steg ner till oss för att vandra, Han som är vägen (jfr Joh 14:6). Han, Herren och Mästaren blev pilgrim och gäst bland oss. Då han återvände till Fadern, gav han oss sin egen ande så att även vi får kraft att vandra i hans riktning och uppfylla det som Paulus ber om: att vandra den Helige Andens väg.
Den Helige Andens väg: om varje människa är en varelse i vandring och om hon stänger in sig i sig själv förnekar sin kallelse, är det än värre att göra det som kristen. För att, som Paulus understryker, det kristna livet för med sig ett oförenligt alternativ: å ena sidan vandra med den Helige Anden och vandra vägen som inleddes med dopet; å andra sidan ge «efter för köttets begär» (Gal 5:16). Vad betyder detta uttryck? Det betyder att försöka att förverkliga sig genom att följa ägandets väg och egoismens logik enligt vilken människan försöker att gripa tag i allt hon har lust med här och nu. Hon låter sig inte fogligt ledas dit Gud visar, utan följer sin egen väg. Vi ser konsekvenserna av denna tragiska väg: girighet på saker och hur människan förlorar sina resvänner - på världens vägar råder en stor likgiltighet. Driven av sina instinkter blir hon slav under konsumism utan bromsar: Guds röst tystas ned och andra, särskilt dem som inte kan vandra på egna ben som de små och åldringarna, blir irriterande avfall. Då finns det ingen annan mening med skapelsen än att tillfredsställa produktionen i linje med dessa behov.
Kära bröder och systrar. Idag mer än någonsin utmanar aposteln Paulus ord oss: vandra den Helige Andens väg och stå emot världsligheten. Det handlar om att välja tjänstens logik och gå framåt i förlåtelse och att följa med i Guds steg: inte med bullrade maktfulla steg, utan med harmoniska steg som följer «detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv» (vers 14). Den Helige Andens väg är just utmärkt av milstenar som Paulus räknar upp: «kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning» (vers 22).
Vi är kallade att tillsammans vandra så: vägen går förbi en ständig omvändelse, för att förnya vår mentalitet så att den anpassar sig till den Helige Andens. Under historiens gång har det ofta uppstått splittring mellan kristna, för att det i rötterna, i församlingslivet, har trängt in en världslig mentalitet: först har man sett till egna intressen och sedan Jesus Kristus’. I dessa situationer har Guds och människans fiende haft lätt att skilja oss åt, för att vägen som vi följde var köttets och inte den Helige Andens. Vissa försök i historien att få ett slut på denna uppdelning har till och med misslyckats, för att man i grunden inspirerats av världslig logik. Men den ekumeniska rörelsen, till vilken det ekumeniska Kyrkornas världsråd har bidragit mycket, har uppstått i den Helige Andens nåd (jfr ekumeniska dekretet i Andra Vatikankonciliet Unitatis redintegratio, 1). Ekumeniken har satt oss i rörelse enligt Jesu vilja och kan gå vidare och vandra under den Helige Andens vägledning och vägra att böja sig för all slags självreferens.
Men – kan man invända – att vandra på detta sätt är bortkastat för att det ser inte till samhällets intressen, som ofta hör starkt samman med etnisk tillhörighet eller befästa riktlinjer om de så är mer "konservativa" eller "progressiva". Ja, att välja att vara Jesus före Apollos och Kefas (jfr 1 Kor 1:12), Kristus före “judar eller greker” (jfr Gal 3:28), Herren före dem till höger och vänster och välja brodern i evangeliets namn i stället för sig själv, betyder ofta i världens ögon bortkastat arbete. Ekumeniken är “ett stort bortkastat arbete”. Men det handlar om att engagera sig i evangeliet i Jesu fotspår: «den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det» (Luk 9:24). Att rädda sitt liv är att vandra enligt köttet och mista det för Jesus är att vandra den Helige Andens väg. Endast så bär man frukt i Herrens vingård, som Jesus själv lär oss. Inte som arrendatorerna i Herrens vingård utan som de som tjänade och följde Guds logik som är att skänka och ge av sig själv (jfr Matt 21:33-42). Detta är Påskens logik, den enda som bär frukt.
Genom att se vår vandring kan vi spegla oss i vissa situationer i den tidens galater-kommunitet: hur svårt det är att dämpa fientlighet och odla gemenskap och hur svårt det är att komma ut ur motsättningar och ömsesidig vägran som har närts i sekel! Ännu svårare är det att motstå den bedrägliga frestelsen: att vara och vandra tillsammans med andra, men med avsikt att uppfylla något enskilt intresse. Detta är inte apostelns logik utan Judas’, som vandrade tillsammans med Jesus men för egen vinning. Svaret på våra vacklande steg är alltid detsamma: vandra den Helige Andens väg, rena hjärtat från det onda, välj med helig envishet evangeliets väg och vägra världen genvägar.
Efter många års ekumeniska engagemang, på detta råds 70-årsdag, ber vi den Helige Anden att stärka våra steg. Den som stannar upp inför avvikelser som kvarstår gör det alldeles för lätt för sig. Alltför ofta stoppar man, nedslitna av pessimism, upp det hela. Avstånd är inte en ursäkt. Det är möjligt att redan nu vandra den Helige Andens väg: be, evangelisera och tjäna tillsammans. Detta är möjligt och uppskattas av Gud! Vandra tillsammans, be tillsammans och arbeta tillsammans – detta är vår huvudväg.
Denna väg har ett exakt mål: enhet. Den motsatta vägen, den splittrade, leder till krig och förstörelse. Herre ber oss att ständigt ta gemenskapens väg, som går mot fred. Splittringen «motsätter sig öppet Kristi vilja och är också världens skandal och skadar det heligaste av frågor: förkunna evangeliet för allt det skapade» (Unitatis redintegratio,1). Herren ber oss om enhet. Världen som är söndersliten av alltför mycket splittring som främst drabbar de svagaste, åkallar enhet.
Kära bröder och systrar, jag ville komma hit som pilgrim i sökandet efter enhet och fred. Jag tackar Gud för att möta er här, bröder och systrar som redan är i vandring. Vandra tillsammans för oss kristna är inte en strategi för att ge oss själva större tyngd, utan en lydnad mot Herren och kärlek till världen. Vi ber till Fadern att mer kraftfullt vandra tillsammans på den Helige Andens väg. Korset visar vägen, för att där, i Jesus, har redan murar av uppdelning rivits och all fiendskap har övervunnits (jfr Ef 2,14): där förstår vi att inget, trots våra svagheter, någonsin kan skilja oss från hans kärlek (Rom 8:35-39).
