Påven i Sankta Marta om att vara välinformerade men utan medlidande
Charlotta Smeds – Vatikanstaten
Det var den fjärde mässan från Sankta Martas kapell som direktsändes denna vecka och påven bad idag särskilt för myndigheterna: de som måste besluta om åtgärder som inte alltid människor uppskattar. ”Men det är för vår skull”, sa påven. ”Vi ber för dem och för att de ska känner att folket ber för dem.
Var inte likgiltiga
Han kommenterade dagens evangelium om den rika mannen och den fattiga Lasaros (Luk 16,19-31) och uppmanade till att inte vara likgiltiga mot de, särskilt barnen, som lider av hunger eller flyr från krig.
Liknelsen om den rike mannen och Lasaros
Jesus ord är mycket tydliga. Det kan nästan låta som en berättelse för bar, sa påven. Den är väldigt enkelt. Historien om två män, en rik med fina kläder som gick på påkostade banketter. Han hade inga bekymmer, livet var lugnt. Den andra mannen, Lasaros, var fattig och stod vid hans dörr. Den rike, kände till honom och kanske gav honom några smulor ibland.
Deras liv gick och båda dog, livets lag för oss alla, påpekade påven Franciskus. Den rika mannen dog och Lazarus dog. Evangeliet säger att Lasarus kom till himlen och fin en plats bredvid Abraham ... Om den rike säger Jesus bara: "Han begravdes".
Klyftan började här
Det är två saker som är slående: först det faktum att den rike mannen visste att det fanns en fattig man och att han kunde hans namn, Lasaros. Men det spelade ingen roll. Det andra som berör mig är Abrahams ord till den rike, ”det gapar en klyfta mellan oss” - vi kan inte kommunicera; vi kan inte ta oss till varandra.
Det är samma avgrund som fanns i livet mellan den rike och Lasaros: klyftan började inte efter döden, den började här.
Informationen når inte hjärtat
Jag tänker på den rike mannens drama. Han var mycket informerad, men han hade ett slutet hjärta. Informationen om den fattige mannen nådde inte hjärtat, han berördes inte och kände inget medlidande. Detta händer även oss.
Vi vet allt, vi hör nyheterna eller läser tidningarna, om hur många barn som drabbas av hunger idag i världen; hur många barn som inte har de mediciner de behöver; hur många barn kan inte gå i skolan. Kontinenter med fattiga människor, i detta drama: och vi vet det. Men information når inte hjärtat, och många lever denna klyfta mellan vad de tycker, och vad de vet och vad de känner: hjärtat är fristående från tanken. De är likgiltiga. Liksom den rika mannen var han likgiltig mot Lasaros smärta. Likgiltighetens klyfta.
Likgiltigheten globaliseras
Påven Franciskus påminde om begreppet ”globaliseringen av likgiltigheten”, som han använde första gången när han var på Lampedusa. Vi är upptagna av våra egna behov och glömmer de hungriga barnen, de fattiga människorna på gränsen mellan länder, på jakt efter frihet, migranter som flyr från hunger och krig och bara hittar murar av tråd tagg, som inte tillåter dem passera, sa påven. Vi vet att detta händer, men det når inte hjärtat ... Vi lever i likgiltighet: likgiltigheten är dramat att vara välinformerad men oförmögen att känna andras verklighet. Det här är en avgrund: likgiltighetens avgrund.
Den rike mannen utan identitet
Avslutningsvis noterade påven att vi vet vad den fattige mannen heter, Lasaros, men inte den rike. Evangeliet berättar inte vad den rike mannen kallades. Han har inget namn. Han har förlorat sitt namn: han är bara adjektiv... många adjektiv.
Det här är vad själviskhet gör i oss, noterade påven. I själviskheten förlorar vi vår verkliga identitet, vårt namn. Världen hjälper oss i detta. Vi har hamnat i adjektivens kultur, där ditt värde är vad du har, inte vad du är, vad du heter. Likgiltigheten leder till att man förlorar sitt namn. Vi är bara adjektiv.
Idag ber vi Herren om nåden att inte vara likgiltiga, om nåden att all information om mänsklig smärta, når hjärtat och får oss att agera för att hjälpa andra.
