Påven ber för frid i familjer i denna svåra tid

övers Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Under den sjätte mässan som strömmas från kapellet i gästhemmet Sankta Marta i Vatikanen, fortsatte påven att be för dem som har insjuknat i Covid-19 och ägnade familjerna en särskild tanke och framförallt personer med funktionsnedsättningar. Här följer påvens ord i början av dagens firande.

Vi fortsätter att be för personerna som har insjuknat i denna pandemi. Idag vill jag be en särskild bön för familjerna som från en dag till en annan har barnen hemma, för att skolorna är stängda av säkerhetsskäl, och måste hantera en svår sitaution på ett bra sätt, i frid och även med glädje. Jag tänker särskilt på de familjer med någon medlem med funktionshinder. Dagcenter för personer med funktionshinder är stängda och de är kvar i familjen. Vi ber för att familjerna inte ska förlora friden i denna stund och att de klarar av att hantera hela familjen med sinnesstyrka och glädje.

I sin predikan kommenterade påven Franciskus dagens evangelium om den förlorade sonen och den barmhärtige fadern (Luk 15:1-3, 11-32).

Vi har hört detta stycke i evangeliet många gånger. Jesus berättar denna liknelse i ett särskilt sammanhang: ”Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: Den mannen umgås med syndare och äter med dem” och Jesus svarar dem med den här liknelsen. Vad säger de då? Folket, syndarna närmar sig tyst och vet inte vad de ska säga, men deras närvaro är mycket talande och de ville lyssna. Och vad säger då de skriftlärda? De ”förargade sig” berättar evangeliet, och försökte ta ifrån Jesus inflytandet han hade på folket. Och detta är den stora anklagelsen: Han äter med syndare och är oren.

Liknelsen lite av en förklaring av detta drama och problem. Vad känner de? Folket känner behovet av frälsning och kan inte på ett intellektuellt sätt urskilja så bra: ’Jag behöver finna min Herre som uppfyller mig’ och det behöver vägledning och en herde. Det är folket som närmar sig Jesus för att det ser en herde i Honom och det behöver hjälp på livets vandring. De känner detta behov. De andra, de skriftlärda, känner sig självtillräckliga: ‘Vi har gått på universitet, jag har doktorerat, inte en men två gånger. Jag vet mycket väl vad lagen säger och kan alla förklaringar, alla fall och alla kasuistiska handlingssätt.’  och de känner sig självtillräckliga och föraktar folket och syndarna – de bär på ett förakt mot syndare. Liknelsen gäller samma sak. Vad säger de? Sonen säger till fadern: ’Ge mig pengar och jag går’. Fadern ger, med säger ingenting för att han är far. Kanske för att han minns något omoget som han hade gjort som ung, men han säger ingenting.

En far vet att lida i tysthet. En far ser tiden an. Han låter dåliga stunder gå förbi. Många gånger är en fars inställning att ’spela dum’ inför sina barns brister. Den andra sonen förebrår fadern. ‘Du har varit orättvis’, säger han i en förebråelse. Vad känner de i denna liknelse? Sonen vill inta världen, gå bortom och bort hemifrån för att han kanske känner sig inlåst, och är även så självtillräcklig att han säger till sin far: ’Ge mig min andel’. Han känner sig stark och modig. Vad känner fadern? Han känner smärta, ömhet och mycket kärlek. Och sonen, sedan han har besinnat sig, säger ’Jag reser mig upp och går hem till min far’ och ser på långt håll att fadern väntar på honom – en far som kan vänta in barnen.

Vad känner den äldsta sonen? Evangeliet säger: ‘Han blev arg’ och kände det där föraktet. Många gånger är det att bli indignerad, det enda sättet för vissa att känna sig värdiga på. Det är det man hör och det som denna passage i evangeliet handlar om. Men vad är då problemet? Problemet börjar med den äldste sonen - han som var hemma men aldrig förstod vad det betydde att bo hemma. Han utförde sina plikter och sitt arbete men förstod inte hur man hade en kärleksfull relation till sin far. Sonen blev indignerad och ville inte komma in: ‘Men är detta inte mitt hem?’ ... tänkte han. Detsamma med de skriftlärda: ‘Det är ingen ordning. Den här syndaren kom och de höll en fest. Och jag?’ Fadern säger klart och tydligt: “Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt” och detta hade inte sonen märkt då han levde hemma, som på hotell och utan att känna det faderliga ... - Så många “hotellägare” det finns inom kyrkan som tror att de kan härska.

Det är intressant att fadern inte säger ett ord till sonen som kommer tillbaka från synden. Han bara pussar och kramar honom och håller fest. Detta för att sonen ska förstå att han hade ett hjärta som hade blivit förblindat av sina föreställningar av ett faderskap, hur man är son och hur man lever. Jag minns en klok gammal präst – en storartad biktfader som hade varit missionär och var en man som älskade kyrkan mycket – som berättade om en ung mycket självsäker och mycket troende präst … och som tyckte att han var mycket värdefull och hade rättigheter i kyrkan, och sa: “Men jag ber för att Herren ska lägga ut ett bananskal så att han halkar, för det skulle göra honom gott”.  Som att säga, även om det verkar som en hädesle: ‘Det gör honom gott att synda, så att han behöver be om förlåtelse och på det sättet möta Fadern”.

Herren säger mycket i denna liknelse som är svaret till dem som kritiserade honom för att han var tillsammans med syndare. Men än idag kritiserar kyrkans folk dem som närmar sig behövande och enkla personer och dem som arbetar och även arbetar för oss. Må Herren ge oss nåden att förstå vad problemet är: Problemet är att bo i ett hem utan att känna sig hemma, för att det inte finns en känsla för faderskap och broder- och systerskap utan att man bara ser sig som arbetskamrater.