Påvens Sankta Marta ”Djävulen sår på vårt missnöjes åker”

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Ibland föredrar kristna misslyckanden, för det ger utrymme för att få klaga och vara missnöjda, men detta, sa påven, är den perfekta åkern för djävulens frön. I första läsningen läser vi hur Guds folk blir otåliga. Hoppet och entusiasmen över att ha lämnat slaveriet i Egypten, tunnas ut allt eftersom resan fylls med prövningar i öknen och de börjar klandra Moses. Tröttheten utrotar hoppet, betonade påven. Trötthet är selektiv: den får oss alltid att se det fula i ögonblicket och att glömma bort de goda sakerna vi har tagit emot.

Att leva i en anda av missnöje

Och när vi prövas, när vår resa blir svår, söker vi tillflykt i idoler eller så börjar vi klandra. Så är människan. Den här trötthetsandan i oss kristna leder även oss till att leva missnöjda: i en missnöjd anda.

Djävulens säd

Vissa kristna ger efter för missnöjdsamheten utan att inse att detta är den perfekta åkern för djävulen att så på. Ibland är de kristna rädda för att bli tröstade, rädda för att hoppas, rädda för Herrens kärlek, och man lever ett liv präglat av att man klagar, kritiserar, talar bakom ryggen och är missnöjd. "Folket blev otåligt under resan”.

-Vi kristna blir ibland otåliga under resan, och då greppar vi tag om missnöjet, om ödemarken. Och förödelsen tillhör ormen: den gamla ormen, den i Edens trädgård. Samma orm som förförde Eva, finns inom oss, och den biter i vår ödemark.

Rädslan att hoppas

Om man alltid klagar på allt, är det för att man föredrar att vara missnöjd, att man inte står ut med att hoppas, att man inte orkar med Jesu uppståndelse.

Avslutningsvis uppmanade påven Franciskus till att komma ihåg orden "Folket blev otåligt under resan”, och att be Herren om att befria oss från sjukdomen att vara otåliga, missnöjda, att inte stå ut med att hoppas och bli tröstade, utan att vara mer knutna till vår trötthet och våra misslyckanden.