Påven i Sankta Marta: Glöm inte bort det som Herren har gjort i vårt liv

Katarina Agorelius – Vatikanstaten

Börja fastan med att be om minnets nåd och minnas det som Herren har gjort i vårt liv. I vandringen mot mötet med uppståndne Jesus måste man se upp med att inte vända sig bort och vara döva i själen och med faran med avgudadyrkan. Om detta påminde påven i sin predikan i Sankta Marta kapellet på torsdagsmorgonen. Han utgick från dagens första läsning 5 Mos 30:15-20 där Moses förbereder folket för fastan och för att gå in i det förlovande landet och utmanar dem i valet mellan liv och död. ”Det är en uppmaning till vår frihet” förklarade påven.

När hjärtat vänder sig bort och när det tar en väg som inte är den rätta – om den så går tillbaka eller går på en annan väg – förlorar det orienteringen och kompasset, med vilket man går framåt. Ett hjärta utan kompass är en allmän fara: det är en fara för personen själv och andra. Ett hjärta tar denna fel väg när det inte lyssnar och när det låter sig dras med och föras med av gudar mot avgudadyrkan.

Men många gånger lyssnar vi inte, utan är döva i själen, sa påven och att man måste se upp med falskhet som leder till avgudadyrkan. Detta är faran längs vägen ”mot landet som vi alla har blivit lovade: landet där vi möter uppståndne Kristus”.

Minnets nåd

“Fastan hjälper oss att gå på denna väg” fortsatte påven och påminde om; “att inte lyssna på Herren” och Hans löften är att förlora minnet och förlora “minnet av stora saker som Herren har gjort i vårt liv, som han har gjort för sin Kyrka och i sitt folk”. Så påven uppmanade till att börja fastan med att tacka för minnets nåd. Sedan fortsatte påven att tala om Moses tal till folket:

Välfärd. Även andlig välfärd har denna fara: faran att falla in i en viss minnesförlust och avsaknaden av minnet: Jag mår bra såhär och jag glömmer bort det som Herren har gjort i mitt liv och all den nåd som Han har gett och tror att det är min förtjänst och går vidare så. Då börjar hjärtat att gå tillbaka, för att det lyssnar inte på själva hjärtats röst – minnet. Minnets nåd.

Påven hänvisade även till ett stycke i Hebreerbrevet som följer samma mönster där man uppmanar till att minnas de första dagarna. ”Att förlora minnet är mycket vanligt” underströk påven: “Israels folk förlorade minnet” även för att det finns något selektivt med denna glömska: “jag minns det som passar mig nu och inte det som hotar mig”. Till exempel, folket mindes i öknen att Gud hade räddat det och “kunde inte glömma bort detta”. Men det började klaga för bristen på vatten och kött “och att tänka på det de hade i Egypten”. Påven påminde om att detta handlar om något selektivt för att man glömmer bort det man fick på ”slaveriets bord”. Man måste alltså “komma ihåg för att gå framåt och inte förlora historien, frälsningshistorien, mitt livs historia och historien med Jesus tillsammans med mig” och inte stanna upp eller gå tillbaka och dras med av avgudar. ”Avgudadyrkan handlar inte bara om att gå in i ett hednatempel eller avguda en staty” la påven till:

Avgudadyrkan är en inställning i hjärtat när du föredrar detta för att det är bekvämare för dig men inte för Herren, för att du har glömt bort Herren. I början av fastan gör det oss alla gott att be om nåden att bevara minnet, bevara hela Herrens minne och allt det som Herren har gjort i mitt liv: som Han har tyckt om mig och älskat mig. Och från detta minne fortsätta att gå framåt. Och det gör oss även gott att ständigt upprepa Paulus råd till Timotheos, hans älskade lärjunge: “Kom ihåg Jesus Kristus uppståndelse från det döda”. Jag upprepar: ”Kom ihåg uppståndne Jesus Kristus”, kom ihåg Jesus, Jesus som har följt med mig fram till nu och som ska följa med mig till den stund då jag ska stå inför Hans ära. Må Herren ge oss denna nåd, att vårda minnet.