Helige Karl Borromeo Helige Karl Borromeo  

Coronavirus och stängda kyrkor

Andrea Riccardi, som 1968 grundade kommuniteten Sant'Egidio, skriver i den italienska dagstidningen ”La Stampa” om rädslan kring Coronavirusets spridning.

Charlotta Smeds - Vatikanstaten 

I norra Italien håller kyrkor stängda. Mässor ställs in och vid begravningar får endast familjemedlemmar delta. I Lourdes har man stängt bassängerna i vilka de sjuka sedan 150 år badar och där många mirakulöst blir friska. Den här typen av åtgärder ger mig en viss känsla av bitterhet, skriver sant'Egidios grundare Andrea Riccardi.

Rädslan har tagit över

Jag är inte en epidemiolog, skriver han, men står vi verkligen inför en så stor risk att vi måste avstå från vårt församlingsliv? Försiktighet behövs, men jag tror att vi har låtit vår tids stora huvudperson ta över: "rädsla".

Affärer, caféer och tunnelbanan hålls med rätta öppna, medan kyrkorna nästan likställs med teatrar och biografer, som hålls stängda. Kyrkorna kan förbli öppna, men utan ett gemensamt gudstjänstliv.

Vilken fara utgör en vardagsmässa, där en handfull människor deltar, utspridda på bänkarna i stora byggnader?, frågar sig Riccardi. Det är färre människor där än på tunnelbanan eller mataffären. Nu är de vardagsmässorna inställda i Norditalien.

Kyrkans roll i tider av rädsla

Detta är ett starkt tecken på rädsla. Men också ett uttryck för att kyrkans roll plattas ut. Kyrkor är inte en samlingsplats i riskzonen utan en plats för den Helige Anden: en resurs i svåra tider, som väcker hopp, tröstar och som påminner om att man inte kan rädda sig själv, understryker han och fortsätter: 

Jag vill minnas den helige Carlo Borromeo, 1576-77, under pesten i Milano - en mycket allvarligare epidemi än coronavirus som bekämpades med bara händer. Han besökte de sjuka, bad med folket och ledde barfota en lång procession i bön till Gud om att få ett slut på eländet. Det gemensamma bönelivet i kyrkan ger näring till hoppet och solidariteten. Det är väl känt hur andlig motivation hjälper till att motstå sjukdom - en allmänt bekräftad erfarenhet.

Kristna hjälper varandra

Den amerikanska sociologen Rodney Stark, som har skrivit om kristendomen de första århundradena, konstaterar hur avgörande de kristnas beteende i tider av epidemier var. De flydde inte som hedningarna ur städerna och de undvek inte andra, utan stärkta av sin tro besökte de och stöttade varandra, de bad tillsammans och begravde de döda. Fler kristna än hedningar överlevde på grund av den omsorgen, om än utan läkemedel, tack vare gemenskapens band. Tiderna förändras, men de senaste åtgärderna mot coronavirus verkar bagatellisera kyrkans roll och avslöja de styrandes mentalitet, ´konstaterar Andrea Riccardi.

De enda som besvarar de senaste dagarnas rädsla är politiska budskap. Tystnad i kyrkorna, trots att de är öppna, är lite av ett tomrum i samhället. Att samlas i bön hade varit ett starkare budskap. Sociala medier, radio och TV kan inte ersätta det.

Kyrkans bidrag trivialiseras

Turins ärkebiskop, msgr. Nosiglia, klagar över att Piemonteregionen betraktar kyrkans verksamhet som överflödig och att den faller under de restriktiva åtgärderna. Att kyrkan skulle vara överflödig får oss att reflektera, skriver Riccardi. Inte ens under Andra världskrigets bombningar stängdes kyrkorna och bönelivet fortsatte. Folket samlades med tillit, trots farorna. Nu har kyrkans bidrag trivialiserats, istället för att värderas.

04 mars 2020, 11:47